 |
| Det gamla grindhålet, väl igenvuxet. Foto DD |
Någon gång händer det intressanta saker när jag publicerar mina blogginlägg, som till exempel nu när jag skrivit om Budalen och mina försök att hitta fakta kring de fantasieggande stenmurarna däruppe i Solviksskogen. Jag började ju så småningom komma något vettigt på spåren när jag fick tipset av Monica Åhlund i Taxviken om böckerna om torpen i Laxarby som Björn A. Nelson skrivit.
Mina försök där illustrerar, tycker jag, hur forskning och även vetenskap fungerar. Med ett mysterium, med lösryckt information, med mer eller mindre intelligenta gissningar skapar man sig teorier. Så gör vetenskapsmän i alla forskningsdiscipliner, så gör charlataner också, alkemister och stjärntydare likaså. Det vetenskapliga kommer in i bilden när man låter sin teori utsättas för falsifiering och jämförelse med annan information. Jag kunde ha samlat ihop hur mycket bevis som helst för mina första trevande teorier om Johannes Bryntesson i Budalen, men det var när jag publicerade mina delvis galna tankar och därmed gav möjligheten till falsifiering som intressanta saker började hända.
Det kom mail med uppgifter som kompletterar och klargör vilka som faktiskt bodde i Budalen, brukade dess mark, och vem det var som lade upp stenmurarna där. Meddelandet är skrivet av en nutida släkting till Johannes Bryntesson eller “Dansken i Budalen”. Denne Johannes Bryntesson var född den 30 januari 1826 i Kallhem. Han var gift med Märta Johannesdotter. Märta var född den 13 november 1819 i Solvik. Detta var hennes andra gifte. Johannes gick bort vid 72 års ålder den 23 april 1898, medan Märta, nu änka för andra gången, var inne på sitt 84:e levnadsår då hon gick bort den 23 februari 1903. Den av döttrarna, vars berättelse om barndomen på Budalen refererats i Dalslänningen hette Anna-Kajsa. Hon var född 1855, blev småskolelärarinna, och ättlingar till henne lever i trakterna den dag som idag är.
Medan minnet av den andre Johannes Bryntesson - amerikafararen och lönnkrögaren från Grimserud - bleknar bort i svenskbygderna i Wisconsin, börjar minnet av budalstorparen Johannes Bryntesson få en tydligare framtoning. Samtidigt som det alltså kommit tydliga fakta på bordet, är det lika tydligt att viktiga fakta kanske för alltid är höljda i dunkel. Så är det för vetenskapen i alla dess former. När nya teorier kan accepteras som sanning, framträder nya outforskade områden att fantisera kring, att hitta ledtrådar och gissningar kring och att söka och - kanske - finna. I det outforskade området brukar fiktionen och berättandet ha sin berättigade plats. I berättelsen om Johannes Bryntesson i Budalen återstår för mig det stora mysteriet och frågan varför. Blomman av sin ungdom, kraften av sin mannaålder och den sega uthålligheten ända in i ålderdomen lade han ned i dessa stenmurar. Vad fick honom till detta? Vilken drivkraft inom honom gav upphov till detta livsverk?
Källor:
mail från Willy Eliasson, ordförande i Laxarby hembygdsförening, 2012-11-04 och 2012-11-17
Laxarby socken, bok om Laxarby historia utgiven av Laxarby hembygdsförening.
.
