(foto David Dickson)

fredag 31 januari 2014

Framåt lördan



Jag diggar dig jag diggar dej jag digg digg diggar dig.
Jag digg diggelidiggdigg diggar dig så smått
Du riggar dej flott
Det diggar ja hot

Fan va du e sympatisk
Hej va du e kamratisk
Potatis gillar potatis gott gott gott

Jag diggar dej till 1000
Va har du för stoff i blusen?
Va mysig du e kring kusen
Maxat kaxat

Vi gillar samma stycken ju
Vi kör me identiska smycken ju
Har lika mycke tycken ju
Zoom bäng gloschaamadosch

Städernas gemenskap är klädernas gemenskap
Blajsan å blusen schysst till 1000

Städerna gör kläderna och kläderna gör killarna
Killarna och bruttorna allabadam på duttorna

Måndag tist onsda torsda alla dar e lika
Ska du gå me och fika?
Har du sagt de så

Freda lörda sönda stängt
Fan ja trodde dom hade förlängt
Give me all little kiss! dojnk dojnk!
Så va de tänkt

Hon e hon och han e han
och sällan blir dom så lika varann
som i klädernas gemenskap städernas gemenskap

Schysst salt skönt fränt maxat kaxat!

Diggar du diskoteket?
Säkert säkert .
Diggar du dans på bryggan?
öö nä

Tänder du på Clint Eastwood?
De händer de händer
Ser du va tv sänder?
öö blä
Schyssta prylar schyssta stilar super-duper schyssta bilar
Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du
Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du
Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du
Liksom i princip asså om ja säger liksom vet du
Liksom liksom alltså alltså liksom alltså liksom alltså alltså alltså liksom liksom alltså liksom allabadam

Knickeleding på dicken
Boutiquen, boutiquen
Vilken bouticque?
Pop la Pic - a ringe ding ding

Jeansen e all righta?
För tajta för tajta
Var ska vi gå å najta?
Zoom bäng gloschamadosch

Inne e ute inne ute inne
Fläsket brinner inne
Ute inne allabadam

Jerusalem Methusalem och Hoola Bandoola Bandusalem
Rolling falling balling calling Stones i grammofons
10 years after Beatles å Heatles å Deatles
Eyes nose ears after 10 more years
Try to remember Kebjekase in November
Santana Black Sabbadi-Dabbadi Blood Sweat and Tears

Harrison och Barrison och Allice Wallis Cooperson
Södra bergens ballabalajk och lille Elton John
Garfunkel i bardunkel och Herbie Derbie Sherbie Mann Godawie Bowie Dylan
I fyllan och i villan

Tio i toppar, Fläsket hoppar, stoppar Mothers of Bäska Droppar
Jim jimini Cats och Steven Hendrix om varann

Elton John Lennon John Ringo Ringo Ringelidoj.
Hej John Fejom!
Alla balla hubba, oj, oj!

måndag 6 januari 2014

Svar till fröken Ann: Kunskapens ekosystem

Svar till Fröken Ann: Kunskapens ekosystem

"Miljonfrågan är dock huruvida vi idag måste vara informationsbärare, eller om vi skapat artefakter som kan vara det åt oss."

Så sammanfattar Ann Hultman Jakobsson ett viktigt inlägg i skoldebatten, där hennes utgångspunkt är att när vi talar om att prioritera kunskap i skolan, då måste vi också veta vad vi menar med begreppet kunskap.

Precis detta är knäckfrågan för framtidens skola. Vad är nödvändig kunskap idag och i morgon? ”Fröken Ann” använder sitt vetande, inte till att ge oss färdiga svar utan till att ställa en absolut nödvändig fråga. Det är så glädjande att det finns sådana initiativ i skoldebatten.

Till frågan då: Låt var och en som har erfarenhet och beprövad kunskap om informationsbärande nu och då komma till tals. Själv är jag gymnasielärarelärare i engelska med en forskarexamen i botten i gränsområdet litteratur filosofi. I min forskning har jag bland annat studerat jagets och självets historia och hur dess förändring i modernitet och postmodernitet gestaltas i litteraturen.

Det var min bakgrund. I frågan om vi har skapat artefakter som kan vara informationsbärare åt oss vet jag att när medvetandet har använt hjärnan som informationsbärare, har det haft en outsinlig källa till sitt förfogande. Varje intryck, varje impuls från kroppen och från omvärlden finns lagrad där. För det dagliga överlevandets skull har medvetandet sållat bort det mesta. Det är ett ständigt arbete som pågår utan att man egentligen vet om det, att sålla, sålla, sålla, sålla. Och samtidigt med sållandet pågår medvetandets informationssök i hjärnan efter ny eller gammal information som kan göra nya intryck begripliga och användbara i till exempel överlevandet.

En tanke som kan vara av intresse här är att den information hjärnan lagrar nog är vad man i dagligt tal skulle kalla onödig kunskap. Man har ju sållat bort den för att den för ögonblicket var onödig. Men den finns där, och när medvetandet scannar igenom hjärnan hittar det kombinationer av onödig kunskap, skapar, skulle jag vilja säga, kombinationer som blir aha-upplevelser och ger förståelse eller bidrar till färdighet eller förtrogenhet.

Jag stannar upp här och återkommer till fröken Anns fråga, huruvida vi idag måste vara informationsbärare, eller om vi skapat artefakter som kan vara det åt oss. Jag har inte svarat på den frågan. Jag vet inte. Men det jag tror mig veta kanske kan bidra till den diskussion där vi så småningom förstår vad frågan innebär.

söndag 5 januari 2014

En söndagspromenad

Jag gick en söndagspromenad. Att gå ensam. Det är ganska uppiggande. Jag var i nuet och hörde, såg och upplevde och kände. Jag såg fåglar i min kikare. Mötte folk på stigen. En del hälsade. Andra såg lite sammanbitna ut. Jag gick söderut längs sjön en timme. Vid en parkering där skogen tog slut mötte jag en familj. Den lilla flickan (5 år) hejade och jag hejade tillbaka. "Får jag låna din kikare och titta lite" sa hon. Och det fick hon. Efter en pratstund gick vi vidare åt varsitt håll.


Stubbe av tall med mönster av kåda och mögel
 Hur blir man egentligen när man går omkring sådär? Jag stannade vid en stubbe och tänkte på mig själv.
Utsiktsplats
Fotspår
Och så stannade jag ju upp på olika ställen och såg och tänkte. Här har jag ju vart förut. Och vi var här. Så samtidigt som jag hörde vågorna och kände vinden så var jag kvar i nånting då.

Väghinder

Och tankarna de gick liksom lite hur som helst. Så när jag såg en sak, så tänkte jag att den saken minns. Så var det med stenarna på vägen. Och nånting i mig frågade: vem har lagt er här och när och varför? Och inte kan ju stenar svara, men jag är som en indian, brukar en kompis säga. Och det är jag kanske. I alla fall såg jag hjulspår i vägen och de sa mig när en bil senast kört här som nu är avstängt. Och det var i våras, såg jag på mönstret som anades i marken under grässtråna som sedan lagt sig över utan att vara nertryckta i spåret.

En liten badvik
 Och platser minns ju. Sommaren. Småbarna som sprang runt och skvätte vatten på varandra och badade. Och här blir vattnet snart varmt om solen får ligga på.
Kanotklubben tänkte jag








Och platser siktar på framtiden. Jag anade en längtan innanför kanotklubbens gröna väggar.










En väg till skogen och till sjön
Och vägen minns. Ja herregud vad mycket en väg måste minnas. Så tänkte jag där. Och att mina fötter mindes den vägen.

Sen kom jag att tänka på ett sånt där visdomsord som jag själv la ut på facebook igår: "Nothing ever goes away until it has taught us what we need to know".

Och jag tänkte att nu, om jag har lärt mig vad jag behöver veta, vart tar minnet vägen då?




Jag är tillbaka till utgångspunkten. Efter drygt två timmar. Och bilen minns ju vad jag tänkt mig, och frågar och jag berättar. Det går utan ord. Och den ställer mig en fråga som jag inte kan svara på.

Och nu då?