Mustadfors i mitt hjärta: "Genom bärg och men"

Produktkarta, hästskosöm. Mustad.
 (Källa Jungheinrich truck)

Nu var det 1980. Den siste september. Vi lastade bilen och for från Kungälv till Dalsland för att bo och arbeta där och den förste oktober jobbade jag min första dag på Mustadfors Bruk. Vi, det var Eva, vår dotter Anna och jag. Lite tänkte vi på att den förste oktober, Mickelsmäss, var den stora flyttardagen förr i tiden. Fram till 1819 var detta dagen när tjänstefolk i bondesamhället hade rätt att säga upp sig och flytta (Källa: Schön). Nu hade jag jobbat min sista dag på Cellhuset på EKA i Bohus. Eva hade jobbat klart hos Kungälvsbagar’n och Anna hade tagit adjö av skolkamraterna på Komarkens lågstadieskola. Efter jobbet åkte vi alltså från Kungälv. Vi landade i ett oktobermörkt Skåpafors på kvällen och vi undrade om ångan på Dunifabriken skulle vissla hela natten.

På morgonen lämnade jag Skåpafors och tog bilen de 17 kilometerna till Mustadfors Bruk. Kallsmedjan var min arbetsplats. Att för första gången träda in i denna tillverkningslokal ville jag likna vid att lägga mig på ett järnvägsspår med ett godståg i full fart rusande över mig. Det var ett inferno. Bullret från kallsmidesmaskinerna, från drivaxlarna i taket och från drivremmarna därifrån ned till var och en av de ca 50 maskinerna var skärande, pulserande, dånande och bedövande. Det var på ett sätt som att komma tillbaka till 1897 eller i vart fall till 1930-talet, då det fortfarande var vanligt med central remdrift i svensk verkstadsindustri.

Kallsmedjan med central remdrift 1981
(foto privat)

Det är märkligt hur man vänjer sig. Snart nog visade det sig att kallsmedjan inte enbart var ett helvetsgap att plågas i. Det var kallsmed jag skulle bli och det tog tre månader att lära sig. Det var inget hantverk, som man kan förledas att tro av namnet, men det innebar maskinpassning, noggrann kontroll av råsömmen, byte av maskinverktyg vid omställning eller när ett verktyg gått sönder samt byte av den järntråd som maskinerna smidde till söm. Maskinerna skulle också ”smöras” som det hette. Innan automatsmörjning genomfördes i slutet av 80-talet skedde detta för hand med oljekanna till alla smörjhål och med oljad trästicka till de excenterskivor som styr kallsmidesmaskinens alla rörliga delar.

Kallsmedjan, liksom Rulleboden, Svickeriet, Buseberget, Sliperiet, Verkstaden, Packeriet och även Nubben (den senare lades ner nån gång kring 1985), befolkades av människor som gav ”helvetesgapet” en mänskligare framtoning. Flera av dessa är döda nu. Andra, som jag träffar ibland inne i Bengtsfors köping eller när jag nån gång är nere i Långed och handlar, är pensionärer. Några av mina dåvarande arbetskamrater jobbar fortfarande kvar i detta, som är centrum för världens hästskosömtillverkning.

Allan Thorstensson, kallsmed 1985
(foto: privat)

Allan Thorstensson var den som lärde upp mig. Bland alla de tjogtals lärare jag haft, från småskolan, folkskolan, realskolan och så vidare fram till min doktorsexamen i engelska vid mina fyllda femtio, tillhör Allan den lilla grupp som förstod sig på att förmedla kunskap och färdigheter. Till den gruppen hör också min småskolefröken Anna-Lisa Möller Larsson i Tröinge, min folkskolelärare Gustav Nilsson i Vinberg och en mattelärare i realskolan som hette Alf. 

Skötte man sitt arbete rätt i kallsmedjan på Mustad, så var maskinerna i ens maskingrupp välsmorda, pressestål, huvudstål, kniv och stämpel var felfria och utbytta innan skavanker och förslitningar på dessa verktyg började synas på sömmen. Järnringar skulle vara framtagna så att maskinstopp vid järnbyte blev så kort som möjligt, och hela tiden skulle sömmen synas och kontrolleras, sömbrättena tömmas och transportören varskos för framköring av nya pallar med järnringar av rätt dimension och bortforsling av fulla sömlådor. Det gällde också att lyssna på maskinerna och syna dem för att kunna varsko ställaren om någon fjäder, excenter eller annan vital del behövde bytas ut.

Ingvar Larsson, kallsmed. David Dickson, kallsmed 1985
(foto privat)

Knut Adolfsson, ställare; Karl-Erik Larsson, ställare med lärling.
(foto: privat)

När allt detta var ordnat, gick maskinerna som klockor. Då kunde man ta en stund i övervakningskuren innan det var dags för en ny kontrollrunda. Sådana stunder blev det prat och en kopp kaffe, vilket behövdes väl i den monotont rytmiska dunket som lätt kunde bli sövande och då kom kaffet väl till pass. Så gick arbetsdagarna, och det kändes viktigt att genomföra sina uppgifter på ett hedersamt sätt. De som var gamla i gården lärde upp oss som kom nya. Man fick lära sig att planera arbetet så att det flöt med minsta möjliga stopptid och med högsta möjliga kvalitet. Ett tillfälle dock, som jag inte kan komma förbi och som väl är preskriberat nu var en gång när jag själv blev ordentligt invaggad i maskindunkets rytm. Jag hade ordnat så allt gick som smort och inget mankemang så jag satte mig på en liten pall invid en av maskinerna. Jag hade kanske inte sovit så bra på natten. Jag minns det i vart fall som igår att jag liksom fångades i maskinrytmens vågor och kom att tänka på nåt fint och sen minns jag inget mer förrän driftsingenjören stod över mig och vrålade i mitt öra (det måste man göra på kallsmedjan för att bli hörd) ”sitter han och sover på arbetstid!!” Jag vacklade upp som i en dröm innan jag fattade var jag var, och han ut som ett skott till fackordföraren Karl-Erik. Nu blev det inga efterföljder av detta. Karl-Erik talade väl förnuft med ingenjörn, som väl inte heller var helt omedgörlig när stundens hetta lagt sig. Jag hörde långt senare att de tydligen kommit överens om att det inte gick att gå ed på att inte samma sak kunde hända dem själva om de skulle vistas hela dagen i detta rytmiska inferno.

Knut Adolfsson, ställare på maskin nr 8
(foto: privat)

Stig Åström, kallsmed. 1985
(foto privat)

Ibland hade man som kallsmed ärende bort till ställarkammarn. Det var en klyp som skulle ställas in, nåt verktyg som skulle justeras eller nån fjäder som måste bytas. Men där var också Bergil med ordspråksboken. Historier hann man ju alltid med att berätta och när arbetet flöt på blev det prat om nytt och gammalt.

Det Bergil var ute efter med sin bok var roliga felsägningar. Ja, det var ju inte bara han. Göran, äldst i en brödratrio på kallsmedjan, var en fena både på att snappa upp roligheter och att få maskinerna att gå perfekt. Lars-Inge i Ekebol var också  på hugget, både i ställarjobbet och med den där boken.

Bergil lär vara kvar. Lars-Inge gick tyvärr bort - alldeles för ung - för några år sedan. Men då - i mitten av 80-talet lekte livet för oss alla. Att hitta vägen till ett skratt var väl också ett smörjmedel i arbetet. I den där boken då, hamnade någons felsägning när han skulle beskriva ett skrik han hört i skogen eller vad det nu var, och det var så genomträngande att det ”gick genom bärg och men”! Och någon som skulle kommentera politiken fick inte till det med Feldt och Bildt, utan det blev  ”Bält och Filt”. Den boken blev fullskriven efter några år och togs fram för att plocka lite godbitar vid högtidliga tillfällen.

Nu har det gått över tjugo år sen jag senast jobbade i Kallsmedjan. I mitt jobb som lärare händer det att jag får undervisa barn och barnbarn till mina goda arbetskamrater från den tiden. Det är roligt och värmande att de banden finns.

1986: Den yngre generationen
(foto: Vi Båtägare)

1986: Det gamla gardet
(foto: Vi Båtägare)

Länkar med Mustadforsanknytning:
Mustadfors Bruk på Wikipedia
1870: bild av Katrineholms Bruk, som det hette innan Mustad etablerade sig ca 1897.
Mustad International Group
Företaget Jungheinrich truck berättar om sin kund Mustadfors Bruk
Diskussion i media om Mustadfors Bruk för 10 år sedan - Dagens Arbete om långtgående konsekvenser av lönesättningen vid Mustadfors Bruk (februari 2003).
Provinstidningen Dalsland om Mustadfors Bruk 2013

Om central remdrift och dess historia.

Källor:
Jungheinrich truck. Hemsida. "Mustadfors Brik AB". Internet: http://www.jungheinrich.se/sv/se/index-se/press-information/kundreferenser/mustadfors-bruks-ab
Schön, Ebbe: Folktrons År: Mickelsmäss eller Mikaelidagen. Internet: http://www.edu.linkoping.se/museum/mickelsmass.htm
Vi Båtägare nr 6/87 (scannade urklipp)

.

Februariförnimmelse

foto DD 2012 08 14

Nu löser solen sitt blonda hår 

i den första gryningens timma 

och breder det ut över markens vår 

där tusende blommor glimma. 

Hon väter det tankfull i svalkande dagg, 

i blommornas fuktiga gömmen, 

hon lossar det varligt från rosornas tagg, 

men tveksamt, förströdd, som i drömmen. 

 Hon låter det smeka skog och äng, 

hon låter det fara för vinden. 

Nu smeker det barnen i deras säng 

och de gamla på skrovliga kinden. 

Men hennes tanke är borta från allt; 

vad kan denna glädje väl båta? 

Hon drömmer bland stjärnor som tusenfalt 

förstora det levandes gåta. 

Hon löser sitt hår och breder det ut 

i morgonens saliga timma; 

och drömmer bland världar som gått förut 

och nya som längtande glimma. 

 Pär Lagerkvist

Solens spel på köksväggen en augustidag 2012
foto DD