Jag tittar ut genom köksfönstret, och mitt i kylan ser jag ju hur buskarna grönskar. Lönnen har fått sina gulgröna blommor på bar kvist. En rödstjärthanne annonserar sin ankomst där han exponerar sig bland knopparna i vinbärsbusken. På ängen ser jag två hästar som tråder en dans i regnet. Då bestämmer jag mig för att se vad jag har i kylskåpet.
Lunch, ja. Två skapligt färska morötter. Två potatisar av ordinär storlek. En halv rödlök och en gul. Jo, det kan nog bli en pyttipanna. Jag får en tanke och tar med mig en sax och går ut i trädgården. Visst, libstickan har börjat spira så jag klipper två små skott. Det ger smak. Runt omkring har ogräset också börjat komma upp. Mest nässlor, som jag vet att jag kommer att få ett styvt jobb med att hålla borta från grönsaker och jordgubbar längre fram. Men ännu är de späda, så fram med saxen och snart har jag en näve full. Eftersom det regnar, bränns de inte så mycket. Annars skulle jag nog tagit handskarna på först.
I köket sprakar det varmt och gott i kökspannan. Potatis, morötter och lök hackar jag till små tärningar och libsticka och nässlor blir finhackat. Rotsakerna och löken får steka sig mjuka ett tag i smör innan jag lägger i det gröna. Eftersom detta är en dag då det duger att pröva, så strör jag över en sked vetemjöl när allt är lagom mjukt och en deciliter vispgrädde hade jag ju kvar också.
Gräddstuvad vegetarisk vårpytt och två stekta ägg till. Livet återvänder, kroppen blir varm och iskylan viker. Funderar sen lite på varför det är så mycket krig.
.
.
