Fortsättning om Budalen

I sin bok Ur Laxarby sockens historia: del 1 TORPARE BACKSTUGUSITTARE OCH INHYSE berättar Björn A. Nelson om torpbebyggelsen i olika delar av Laxarby socken. Noga går han igenom vilka personer som har bott på varje torp, ibland ända från 1600-talet och fram till modern tid.

Det är spännande läsning, där individer träder fram ur mängden av människor som levt och arbetat och dött i skogsbygdernas många torpställen. Man får en bild av den oerhörda fattigdomen och av de mångas hjälpsamhet gentemot dem som i svåra tider kom att stå helt utan försörjning, även när den egna försörjningen var långt ifrån säkrad. För den, som likt mig, har varit mycket ute i skogarna i Laxarby och där kommit förbi husgrunder, torpruiner och kvarvarande torpstugor är denna bok av särskilt intresse. Dess berättelser ger fästpunkter och verklighetsanknytning åt fantasier och spekulationer, samtidigt som de skapar grogrund för fantasins fortsatta utflykter.

I Nelsons bok bringas klarhet i gåtor och villospår som man så lätt råkar i när man forskar i historien kring arbetande och fattiga människors liv och vardag. Källorna är få och spridda och kräver mycket arbete för den som vill ta reda på något.

Detta är vägen till Budalen
(foto: Eva Dickson)

Tag till exempel mitt lilla forskningsförsök kring Johannes Bryntesson i Budalen i Solvik, som jag publicerade här på min blog häromdagen. Det låg rätt mycket arbete bakom de fakta jag trodde mig ha hittat. När jag i en källa fått uppgiften att denne torpare Bryntesson i Budalen var född 1833 och sedan i en annan källa hittade en Johannes Bryntesson i Solvik född 1833, tog jag felaktigt för givet att det inte inom samma trakt föddes två gossar med detta namn samma år.

I Nelsons bok visar det sig att så visst kan ha varit fallet. På Grimserud, som också är ett torp under Solviks gård föddes den Johannes Bryntesson, som jag fann uppgifter om i det amerikanska immigrantregistret. Om honom berättar Nelson intressanta ting. Innan han, 38 år gammal, gav upp odlarmödan i nödårens Sverige, lyckades han som backstugusittare få ihop medel till att friköpa delar av Grimserud och på så vis bli hemmansägare. Hur han fick ihop de pengarna skulle kunna vara en gåta. Visserligen var marken ”väl tjänlig för uppodling” (95). Grimserudstorpen hade också brukats minst sen början av 1700-talet, vilket borde vara en garanti för att det gick att livnära sig där. Dock var det svårt att få ut något mer än till den egna dagsförsörjningen. Emellertid löser nog Nelson denna gåta genom sina noggranna källstudier. I ett tingsprotokoll hittar han uppgiften att denne Johannes Bryntesson dömts till böter för olaga brännvinshantering, vilket innebär att han drivit en lönnkrog ute på Grimserud.

Men det fanns alltså ytterligare en Johannes Bryntesson i grannskapet, årsbarn och namne med den ovan nämnde odlaren, lönnkrögaren och amerikafararen. I Kallhem, uppåt Skifors, föddes denne unge man. Han tjänte dräng på Solviks gård och fick öga för änkan Märta Bengtsson på Budalen. Hennes förste man, Bryngel, drunknade i tjärnet invid sitt torp och hon blev lämnad ensam med fyra barn. Och här börjar det jag minns att jag läst i Dalslänningen för länge sedan och det jag hörde av min arbetskamrat på Mustadfors omkring 1980 att stämma med källorna. Johannes och Märta fick fyra döttrar. 1854 ingicks giftermålet och någon av dessa döttrar kan ju vid ca 70 års ålder någon gång på 20-talet ha låtit sig intervjuas om sin barndom på torpet Budalen. Att Johannes kallades ”Dansken” bekräftas av Nelson, som vågar sig på gissningen att smeknamnet möjligen kan ha att göra med att Bryntesson på något sätt varit delaktig i byggandet av torpet Danmark, som också lydde under Solvik.

Om denne Johannes Bryntesson är den som lagt upp den märkliga stenmuren som går runt Budalstorpets ägor, har han möjligen haft den tid som krävdes för detta. I 44 år brukade han torpet och fram på 1880-talet hade han ännu de hemmavarande döttrarna Johanna, Anna Cajsa, Kristina och Matilda till hjälp. Dessutom hade han nog stenförråd så det räckte. Torpets förste brukare, den sjuklige och synskadade Jan Svensson, som brukade torpet i 35 år, lär nämligen ha lagt upp mängder av spridda rösen när han bröt sten på inägorna.

Ruinerna eggar
den nutida vandrarens fantasi
(foto: DD)

Nu har Budalens åkertegar sedan länge tagits över av skogsodlarna, vilkas kanske mindre mödosamma arbete möjligen kan vara att föredra framför det nedbrytande slitet på mager odlingsmark. Ändå finns det mycket att utforska om hur människor faktiskt arbetat under ofta hopplösa förhållanden och på något sätt lyckats skapa ett liv där det knappast skulle tyckas möjligt. Något om detta lyckas Björn A. Nelson spåra, och kanske skapar hans bok intresse för att forska vidare i människans försök att inte bara överleva utan också att bygga och hitta mening i sitt eget liv.

Källa: Björn A. Nelson: Ur Laxarby sockens historia, del 1. 1979
(Om Budalen och dess åbor läser du på sid 97 - 99)

Ett tack till Monica Åhlund, som tipsade mig om Nelsons bok.


.