LIVET: Att nå det som är min egen vilja

Jag anade det när jag läst Sigrid Undsets Jenny från 1928 - att det kunde vara intressant att fråga sig vad upplevelsen av sexuell attraktion är för något. Jennys sexuella förhållande med älskaren är inte helt självklart resultatet av fysisk attraktion. Senare i livet, i ett annat förhållande, blir det ändå tydligare att Jenny inte klart vet vad hennes egen kropp vill och inte vill i relationen till den andre.

Den kvinnliga och den manliga sexualiteten, hur blir den till egentligen? Visst, den finns ju som en naturlig drift, men alla de uttryck den tar sig, hur blir de som de blir? Upplevelsen av skönhet, till exempel - varför attraheras jag av en kvinnas fysiska styrka medan andra män dras till mer så kallat finlemmade kvinnokroppar? Och det är kanske inte bara kroppen i sig som attraherar, utan det finns väl en kombination av det jag upplever som fysisk skönhet och en skönhet som har med sinnelag att göra. Varför attraheras jag av en kvinnlig envishet, som hellre kritiserar än beundrar, medan andra män inget hellre önskar än en kvinna som böjer sig för hans vilja?

Det var väl tidernas filosofiske pessimist, Schopenhauer, som menade att attraktionen mellan könen styrs av önskan att hitta någon som kan föda mig eller avla mig de barn jag vill ha och som jag tror skulle kunna vara den, som tillsammans med mig skulle kunna ge dem en uppväxt som jag önskar dem.

Detta är kanske bara en del av den sexuella attraktionens utgångspunkt. Det framgår ju nu när man har förstått att det kan finnas en naturlig dragning även till det egna könet. Men det tilltalar mig att tro att den sexuella attraktionen, oavsett detta, har sin grund i en fysiskt och mentalt skapad aning av vad som är skönhet, och att denna anings riktning är unik för varje människa. Det tilltalar mig att tro att den kvinna jag finner tilldragande är det därför att hennes varelse gör det glädjefullt att tänka sig att avla barn och se dem växa upp.

Vad växer det för skönhetsideal ur detta? Jag tror själv att allt vad ideal är försvinner i ett sådant perspektiv. Det jag upplever som skönt, det är en skönhet som bara har med mig och den som attraherar mig att göra. I mötet oss emellan uppstår skönhet, och vad har den med alla ideal att skaffa?

Och jag tänker då på bilderna av skönhet som når mig ifrån alla håll. Om skönhet är en upplevelse av individuellt unikt slag, hur lär jag känna vad som är min egen skönhetsupplevelse? Hur ser jag skönheten hos en annan människa om den människan gömmer sin egen skönhet bakom den bild av skönhet som tidens anda kräver?

Jag tänkte på detta när jag läste Sigrid Undsets roman Jenny. Jenny, som misstog vänskap för kärlek och aldrig nådde ner till det som var hennes egen vilja. Jo, till slut förstod hon skillnaden mellan att hålla av och att älska, men i nästa stund fick hon uppleva den fulla smärtan i hennes väns totala oförmåga att se den skillnaden.

Att nå det som är min egen vilja -

LITTERATUR: Sigrid Undsets roman Jenny

David Dickson läser.

I bloggen Tofflan den 16 september kommenteras Maria Sveland och Mian Lodalen, och deras besök i Babel hos Daniel Sjölin.  Så här lyder kommentaren: ”Maria Sveland inledde med att nämna sin bok Bitterfittan ett antal gånger samt begreppet Det Knapplösa Knullet. Annars behandlade diskussion mest feminism, feministiska biblar och politik”. Så kan man ju kommentera om man är inställd på att kritiskt granska författares och andras ibland tröttsamma självpromotion i skilda sammanhang.

Och kritisk granskning är bra. Men själv blir jag lite förvånad att läsa den därefter följande något trötta formuleringen ”Annars behandlade diskussion mest feminism ...” För när jag lyssnade till samma diskussion gav den mig ju ett bestående intryck när samtalet kom in på ungdomars möte med sexualiteten. Det var särskilt när Mian Lodalen med kraft berättade hur unga kvinnors första möten med manlig sexualitet mycket ofta blir en total ”käftsmäll”. Hur leken och lyssnandet till den egna intuitionen i ett enda slag tar slut. Hur jagskapandet, istället för en sökande upptäcktsfärd blir en anpassning till normer om hur kvinnor ska vara. Inte hur jag som kvinna skulle kunna bli, utan en oändlig serie anpassningar till hur jag som kvinna förväntas vara. Och de förväntningarna har inte att göra med hur jag som kvinna skulle kunna med självständig nyfikenhet söka och finna glädje, njutning och ny kunskap om mig själv och andra. Med kraften hos en ”käftsmäll” får hon som nyss var barn veta att hon har att rätta sig efter en färdig form att stöpa sig i, en form där manliga krav inte får undersökas och prövas, där det enda som ska undersökas är hur de manliga kraven ska tillfredsställas.

Allt detta sa inte Mian Lodalen och det gjorde inte Maria Sveland eller Daniel Sjölin heller. Så Tofflan må kanske vara förlåten. Det enda Mian Lodalen egentligen sa var att unga kvinnors möte med manlig sexualitet ofta innebär en mental ”käftsmäll”. Men kanske var jag lite mer mottaglig än Tofflan denna kväll för den fulla innebörden i detta. Efter att just ha läst Sigrid Undsets roman Jenny från 1928 var jag i mitt innersta förberedd. Jag vill inte avslöja precis hur, men om jag som man kunde bringas att se en av de upplevelser som grundlägger kvinnlig underkastelse och kvinnligt självförakt så säger det en del om Sigrid Undsets roman.

Jenny är gestaltningen av en kvinnas sökande efter något som ska kunna bli ett jag. Hon söker med en blandning av försiktig passion och självständighet. Det är en blandning som vittnar om en sårbarhet som ändå kunde ge plats åt viljan att uppfinna sig själv. Mot det vägvinnande och uppfinningsvilliga står inte bara den manliga sexualitetens krav. Mot viljan att uppfinna sig själv står också Jennys egen i vissa avseenden förutfattade förståelse av vad mannens krav består i. Hennes kamp gestaltas oförblommerat, och bilden av kvinnans upplevelse av mötet med manlig sexualitet gjorde i vart fall mina sinnen mottagliga för ett annars kanske osett djup i dagens diskussioner.  

David Dickson