2010 10 22 Vetenskapsrådets kvartalsseminarier
Vetenskapsrådets kavartalseminarium den 30 september handlade om kopplingar mellan galenskap och kreativitet. På annat ställe i min blogg hittar du mina reflektioner kring seminariet och de frågor det reste i min tankevärld.
Nu har tre filmer från seminariet lagts ut på UR plays hemsida. För att se filmerna måste du kopiera följande adress och klistra in den i adressfältet
http://www.ur.se/play/160427
De tre filmerna från seminariet visar föredragen i sin helhet tillsammans med åtföljande diskussion och frågor
Se också Arne Jarriks intressanta introduktion till det 16:e kvartalsseminariet i april 2010, vilket handlade om ”cyklicitet” - alltså om hur olika processer, materiella och samhälleliga, såväl som idémässiga, har en tendens att förändras, utvecklas och på ena eller andra sättet återvända till något som liknar utgångspunkten.
I sin inledning till det 16:e kvartalsseminariet talar Jarrick om hur han kom på idén om dessa kvartalsseminarier ca 2005. Han såg behovet att inför allmänhet och forskare belysa och diskutera frågan om ”det vetenskapliga uppdraget” och om humanioras och samhällsvetenskapernas roll för vetenskapen i stort. Sedan det första seminariet i april 2006 har skilda viktiga aspekter på vetenskapernas samverkan diskuterats här.
http://www.ur.se/play/157689 är länken du kopierar o klistrar in i adressfältet för att lyssna på Arne Jarricks intressanta inrtroduktion till seminariet om cyklicitet i april 2010.
Arne Jarrick är huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet. Han är forskare i mentalitetshistoria. Han har publicerat böcker och avhandlingar: om psykologisk socialhistoria, religiös väckelse, om utvecklingen av det ”moderna förnuftet”, om Stockholms utveckling som ett svenskt civilisationscentrum, och om inställningen där till brott och straff. Han har också skrivit och forskat kring kärlekens historiska uttryck liksom om hur människouppfattningen har förändrats genom historien. Dessutom har han forskat i självmordet och självmordsprevention historiskt och i framtiden och nu senast har han givit ut en essä om ”behovet att behövas”.
(foto David Dickson)
Visar inlägg med etikett Vetenskapsrådet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vetenskapsrådet. Visa alla inlägg
fredag 22 oktober 2010
lördag 16 oktober 2010
LIVET: Och så undrar jag över skuldfrågan
2010 10 16
Att vara förälder innebär väl en möjlighet. Visst tänker jag mig väl att det har betydelse för mina barns framtid om jag är vaken eller sover mig igenom deras uppväxt. Visst är det väl i någon mån uppmuntrande om jag tänker mig att den miljö mina barn och jag skapar kring våra inbördes relationer skulle kunna vara en positiv faktor i deras liv. Och i viss mån tycker jag det är trösterikt att om jag verkligen försöker så gott jag kan, så är det barnens styrka att förlåta och ändå älska det jag vill och försöker.
Inte är det alltid barnen hittar väg till att utveckla alla sina inneboende möjligheter. Vad gör jag som förälder när mina barn blir problem? Det är en sorg att se ett barn lida, om det är i oförmåga att hantera sina relationer, om det är psykisk eller om det är fysisk sjukdom. Det är nog lätt att önska sig att den sorgen skulle gå ifrån en. Det är nog nära till hands att tappa tron på att man i det läget kan räcka till. Men kan det vara så att i kris gör det också skillnad för barnet om jag är vaken eller sover i relationen, om jag tror på den skillnaden.
En person jag kände tog sitt liv. Där fanns en person i förälders ställe, som gjort allt för att hjälpa och visa på vägar till mening. Det var en bottenlös sorg och ingen återvändo. I det läget - kan man själv hitta tillbaka? Svaret överraskade mig - ”det ligger en glädje i att vi möttes och båda kände att livet hade en mening just i de mötena”. Det överraskade och gladde mig i hjärtat. Ytterst kan det vara i detta som varje relations betydelse ligger.
Genetiken går på olika linjer när det gäller miljöns betydelse för barns utveckling. Nyligen publicerades resultat som visade på att funktionsnedsättningar vid ADHD inte beror på dåligt föräldraskap. Forskarna var nöjda med att kunna lätta föräldrars skuldbörda genom att visa att det är generna som bestämmer utfallet för individen. I samma veva hölls Svenska Vetenskapsrådets forskarseminarium kring galenskap och kreativitet. Man kunde visa att genförändringar som kunde leda till schizofreni också kunde leda till välfungerande kreativitet. Dessa forskare var nöjda att kunna visa hur miljön i hemmet, skolan och övrig omgivning hade en betydelse för utfallet för individen.
Jag läste i morgontidningen den 30 september om ADHD-forskarnas resultat och undrade över skuldfrågans betydelse i forskningen kring olika funktionshinder. Själv fann jag det glädjande när jag några timmar senare, på Vetenskapsrådets seminarium, förstod att det kanske har en betydelse för ett barns mentala utveckling om jag som förälder eller lärare försöker bidra till en hälsosam miljö.
http://medicine.cf.ac.uk/en/news/first-genetic-link-adhd-revealed/ (”overcoming the stigma of ADHD”)
Att vara förälder innebär väl en möjlighet. Visst tänker jag mig väl att det har betydelse för mina barns framtid om jag är vaken eller sover mig igenom deras uppväxt. Visst är det väl i någon mån uppmuntrande om jag tänker mig att den miljö mina barn och jag skapar kring våra inbördes relationer skulle kunna vara en positiv faktor i deras liv. Och i viss mån tycker jag det är trösterikt att om jag verkligen försöker så gott jag kan, så är det barnens styrka att förlåta och ändå älska det jag vill och försöker.
Inte är det alltid barnen hittar väg till att utveckla alla sina inneboende möjligheter. Vad gör jag som förälder när mina barn blir problem? Det är en sorg att se ett barn lida, om det är i oförmåga att hantera sina relationer, om det är psykisk eller om det är fysisk sjukdom. Det är nog lätt att önska sig att den sorgen skulle gå ifrån en. Det är nog nära till hands att tappa tron på att man i det läget kan räcka till. Men kan det vara så att i kris gör det också skillnad för barnet om jag är vaken eller sover i relationen, om jag tror på den skillnaden.
En person jag kände tog sitt liv. Där fanns en person i förälders ställe, som gjort allt för att hjälpa och visa på vägar till mening. Det var en bottenlös sorg och ingen återvändo. I det läget - kan man själv hitta tillbaka? Svaret överraskade mig - ”det ligger en glädje i att vi möttes och båda kände att livet hade en mening just i de mötena”. Det överraskade och gladde mig i hjärtat. Ytterst kan det vara i detta som varje relations betydelse ligger.
Genetiken går på olika linjer när det gäller miljöns betydelse för barns utveckling. Nyligen publicerades resultat som visade på att funktionsnedsättningar vid ADHD inte beror på dåligt föräldraskap. Forskarna var nöjda med att kunna lätta föräldrars skuldbörda genom att visa att det är generna som bestämmer utfallet för individen. I samma veva hölls Svenska Vetenskapsrådets forskarseminarium kring galenskap och kreativitet. Man kunde visa att genförändringar som kunde leda till schizofreni också kunde leda till välfungerande kreativitet. Dessa forskare var nöjda att kunna visa hur miljön i hemmet, skolan och övrig omgivning hade en betydelse för utfallet för individen.
Jag läste i morgontidningen den 30 september om ADHD-forskarnas resultat och undrade över skuldfrågans betydelse i forskningen kring olika funktionshinder. Själv fann jag det glädjande när jag några timmar senare, på Vetenskapsrådets seminarium, förstod att det kanske har en betydelse för ett barns mentala utveckling om jag som förälder eller lärare försöker bidra till en hälsosam miljö.
http://medicine.cf.ac.uk/en/news/first-genetic-link-adhd-revealed/ (”overcoming the stigma of ADHD”)
onsdag 6 oktober 2010
VETENSKAP: Kreativitet och galenskap har samma biologiska grund
2010 10 06 Vetenskapsrådet skapar viktig dialog
Synergi är den effekt som uppstår när 1 + 1 blir 3. Det uppstår inte alltför sällan när vitt skilda synsätt möts. I forskarvärlden händer detta ibland - när två parter går i dialog med varandra blir effekten av deras möte i gynnsamma fall större än deras samlade kunskap. Just i mötet mellan skilda discipliner och uppfattningar uppstår ibland idéer som ingendera parten var för sig skulle ha producerat.
Kanske var detta en del i Vetenskapsrådets tanke, när man till sitt kvartalsseminarium den 30 september 2010 bjöd in hjärnforskare att tillsammans med forskare i psykologi, pedagogik, konst och ekonomi diskutera frågor kring förutsättningarna för förändring i samhälle och tanke. Det intressanta perspektiv utifrån vilket man närmade sig frågorna kring förändring var den medicinska forskning om möjliga kopplingar mellan psykotiska sjukdomar och kreativitet, som presenterades av Örjan de Manzano, forskare vid Karolinska Institutets avdelning för kvinnors och barns hälsa.
Mellan den genetiska hjärnforskningen, här representerad av de Manzano, och den humanistiskt och samhällsvetenskapligt orienterade forskningen har funnits och finns skiljelinjer, vilka inte alltid öppnat till välvilligt, nyfiket idéutbyte. Biologismen, till vilken den genetiska hjärnforskningen kan räknas, har inte sällan uppfattats som ensidigt mekanisk i sin människosyn, medan humanvetenskapernas ofta existentiella ingångar i psykologi och pedagogik gärna betraktats som mindre vetenskapliga. Utan tvekan har dessa båda sidor i forskningen om människans mentala beskaffenhet tidvis stått i ett direkt fientligt förhållande till varandra.
När Vetenskapsrådet vill råda bot på vetenskapernas revirstrid, är syftet helt klart inte enbart att gjuta olja på upprörd sjö. Att ta upp denna tvärvetenskapliga diskussion skär som en kniv genom mycket av den förvirring som trots allt ännu råder i skolvärlden, i utbildningssystemet som helhet, i psykiatrin och i samhällsdebatten i stort om förutsättningarna för mänsklig kreativitet och förutsättningarna för förändring och utveckling för individ och samhälle. Att som Örjan de Manzano visa att en och samma genuppsättning som styr dopamintillförseln i hjärnan kan leda till psykotisk sjukdom och till kreativ genialitet väcker flera frågor av grundläggande slag för både forskning och tillämpning kring denna kunskap.
Framförallt när de Manzanos forskningsresultat ställdes i belysning av både pedagogisk och ekonomisk-social forskning väcktes frågan om vad som gör skillnaden. Vilka faktorer inverkar på om en individs genetiska förutsättningar ska leda till psykisk sjukdom eller till livsbejakande kreativitet?
Här ställdes grundläggande frågor om psykisk sjukdom och hälsa på sin spets. De Manzanos hjärnforskning antydde att divergent tänkande, om det hämmas eller bestraffas får helt andra effekter på individens psykiska hälsa än om samma divergenta tänkande beröms och uppmuntras. Eva Hoff från sitt psykologiperspektiv och Gunnar Thörnqvist från sitt perspektiv som ekonomiforskare fyllde i med bilder av miljöer där det divergenta tänkandet kan utvecklas till ansvarsfull kreativitet. Miljöer av tolerans, mångfald, trygghet, men lika mycket av ramar, konkurrens och arbetsordning. En spännande mix tog form i mötet mellan de olika forskarnas perspektiv. Att lära känna normer och att uppmuntras när man vågar ifrågasätta och bryta dem. Att lära arbetsdisciplin och att vara trygg nog att våga skapa röra och kaos. Att uppmuntras i oräddhet för att kunna använda sin kreativitet både till att bryta ramar och skapa nya.
Allt detta påminner om den existentiellt grundade inställning som ganska länge styrt svensk skola, utbildning och forskning. Men ändå inte. Kombinationen av frihet och ramar var förtydligande. Kombinationen av ordning och kaos. Kombinationen överhuvudtaget av olika synsätt som tillåts gripa in i och befrukta varandra. Till detta kom en diskussion kring kreativiteten som sådan. Är kreativitet med nödvändighet bra? Är kreativitet alltid normbrytande? Betyder kreativitet alltid förändring? Är förändring alltid det som eftersträvas? Vad är förändring? Vad innebär det att se och förstå något nytt, att skapa något nytt?
Frågor och försök till svar som väcktes berör föräldrars ansvar för barnens utveckling. Den tidiga miljön, den första skolan, gymnasiet - Gunnar Thörnqvist sammanfattade med en historisk överblick över de miljöer där forskarkreativitet fostrats. Tillåtande, uppmuntrande, arbetsintensivt. Tolerans, sökande, oräddhet, ansvar.
Vetenskapsrådets seminarium handlade om hur man uppmuntrar kreativitet. Mycket handlade det om att skapa förutsättningar för förändring. Delvis var frågan hur man skapar förutsättningar för en elitboom inom konst och forskning genom att leda in divergent tänkande barn och ungdomar i banor där divergensen blir kreativ och inte mentalt destruktiv som den också kan bli. Men diskussionen har en allmän relevans för uppfostran och utbildning. Vilka miljöer skapar samhället, vilka miljöer skapar vuxenvärlden för alla de barn som kanske inte blir konstnärer eller forskare, men vilkas kreativitet väntar på att finna sin riktning. I skapandet av de miljöerna i hemmen, skolan och samhället som helhet behövs synergieffekten av mötet mellan olika, motsatta, idéer och uppfattningar.
//DD
VETENSKAPSRÅDETS hemsida - om kvartalsseminarierna http://www.vr.se/franvetenskapsradet/nyheter/nyhetsarkiv/nyheter2010/nyheter2010/vetenskapsradetskvartalsseminariumvisaspateve.5.37eca2ee12a87a8202180002457.html
Synergi är den effekt som uppstår när 1 + 1 blir 3. Det uppstår inte alltför sällan när vitt skilda synsätt möts. I forskarvärlden händer detta ibland - när två parter går i dialog med varandra blir effekten av deras möte i gynnsamma fall större än deras samlade kunskap. Just i mötet mellan skilda discipliner och uppfattningar uppstår ibland idéer som ingendera parten var för sig skulle ha producerat.
Kanske var detta en del i Vetenskapsrådets tanke, när man till sitt kvartalsseminarium den 30 september 2010 bjöd in hjärnforskare att tillsammans med forskare i psykologi, pedagogik, konst och ekonomi diskutera frågor kring förutsättningarna för förändring i samhälle och tanke. Det intressanta perspektiv utifrån vilket man närmade sig frågorna kring förändring var den medicinska forskning om möjliga kopplingar mellan psykotiska sjukdomar och kreativitet, som presenterades av Örjan de Manzano, forskare vid Karolinska Institutets avdelning för kvinnors och barns hälsa.
Mellan den genetiska hjärnforskningen, här representerad av de Manzano, och den humanistiskt och samhällsvetenskapligt orienterade forskningen har funnits och finns skiljelinjer, vilka inte alltid öppnat till välvilligt, nyfiket idéutbyte. Biologismen, till vilken den genetiska hjärnforskningen kan räknas, har inte sällan uppfattats som ensidigt mekanisk i sin människosyn, medan humanvetenskapernas ofta existentiella ingångar i psykologi och pedagogik gärna betraktats som mindre vetenskapliga. Utan tvekan har dessa båda sidor i forskningen om människans mentala beskaffenhet tidvis stått i ett direkt fientligt förhållande till varandra.
När Vetenskapsrådet vill råda bot på vetenskapernas revirstrid, är syftet helt klart inte enbart att gjuta olja på upprörd sjö. Att ta upp denna tvärvetenskapliga diskussion skär som en kniv genom mycket av den förvirring som trots allt ännu råder i skolvärlden, i utbildningssystemet som helhet, i psykiatrin och i samhällsdebatten i stort om förutsättningarna för mänsklig kreativitet och förutsättningarna för förändring och utveckling för individ och samhälle. Att som Örjan de Manzano visa att en och samma genuppsättning som styr dopamintillförseln i hjärnan kan leda till psykotisk sjukdom och till kreativ genialitet väcker flera frågor av grundläggande slag för både forskning och tillämpning kring denna kunskap.
Framförallt när de Manzanos forskningsresultat ställdes i belysning av både pedagogisk och ekonomisk-social forskning väcktes frågan om vad som gör skillnaden. Vilka faktorer inverkar på om en individs genetiska förutsättningar ska leda till psykisk sjukdom eller till livsbejakande kreativitet?
Här ställdes grundläggande frågor om psykisk sjukdom och hälsa på sin spets. De Manzanos hjärnforskning antydde att divergent tänkande, om det hämmas eller bestraffas får helt andra effekter på individens psykiska hälsa än om samma divergenta tänkande beröms och uppmuntras. Eva Hoff från sitt psykologiperspektiv och Gunnar Thörnqvist från sitt perspektiv som ekonomiforskare fyllde i med bilder av miljöer där det divergenta tänkandet kan utvecklas till ansvarsfull kreativitet. Miljöer av tolerans, mångfald, trygghet, men lika mycket av ramar, konkurrens och arbetsordning. En spännande mix tog form i mötet mellan de olika forskarnas perspektiv. Att lära känna normer och att uppmuntras när man vågar ifrågasätta och bryta dem. Att lära arbetsdisciplin och att vara trygg nog att våga skapa röra och kaos. Att uppmuntras i oräddhet för att kunna använda sin kreativitet både till att bryta ramar och skapa nya.
Allt detta påminner om den existentiellt grundade inställning som ganska länge styrt svensk skola, utbildning och forskning. Men ändå inte. Kombinationen av frihet och ramar var förtydligande. Kombinationen av ordning och kaos. Kombinationen överhuvudtaget av olika synsätt som tillåts gripa in i och befrukta varandra. Till detta kom en diskussion kring kreativiteten som sådan. Är kreativitet med nödvändighet bra? Är kreativitet alltid normbrytande? Betyder kreativitet alltid förändring? Är förändring alltid det som eftersträvas? Vad är förändring? Vad innebär det att se och förstå något nytt, att skapa något nytt?
Frågor och försök till svar som väcktes berör föräldrars ansvar för barnens utveckling. Den tidiga miljön, den första skolan, gymnasiet - Gunnar Thörnqvist sammanfattade med en historisk överblick över de miljöer där forskarkreativitet fostrats. Tillåtande, uppmuntrande, arbetsintensivt. Tolerans, sökande, oräddhet, ansvar.
Vetenskapsrådets seminarium handlade om hur man uppmuntrar kreativitet. Mycket handlade det om att skapa förutsättningar för förändring. Delvis var frågan hur man skapar förutsättningar för en elitboom inom konst och forskning genom att leda in divergent tänkande barn och ungdomar i banor där divergensen blir kreativ och inte mentalt destruktiv som den också kan bli. Men diskussionen har en allmän relevans för uppfostran och utbildning. Vilka miljöer skapar samhället, vilka miljöer skapar vuxenvärlden för alla de barn som kanske inte blir konstnärer eller forskare, men vilkas kreativitet väntar på att finna sin riktning. I skapandet av de miljöerna i hemmen, skolan och samhället som helhet behövs synergieffekten av mötet mellan olika, motsatta, idéer och uppfattningar.
//DD
VETENSKAPSRÅDETS hemsida - om kvartalsseminarierna http://www.vr.se/franvetenskapsradet/nyheter/nyhetsarkiv/nyheter2010/nyheter2010/vetenskapsradetskvartalsseminariumvisaspateve.5.37eca2ee12a87a8202180002457.html
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)