Lästips för dig som är intresserad av människorna som levde i skogsbygden mellan Halland, Småland och Västergötland när skogsbruket och skogsindustrin på 1800-talet förvandlade livet och samhället.
 |
| Anna Edlund-Hansson 1875-1957 Källa |
 |
| Walter Dickson 1916-1990 Foto: Privat |
Vi på Hamre är titeln på en nyckelroman av Anna Edlund Hansson, där författarinnan som ingift historiskt skildrar ägarfamiljen till Mölneby gård i Östra Frölunda, som ligger i Västergötland invid ån Ätran drygt fem mil söder om Borås. Familjen på Mölneby har spelat en viktig roll i övergången från självhushållning på landsbygden i sydvästra Sverige till textilindustri och i än högre grad skogsindustri. Anna Edlund-Hansson ger i romanen gården namnet Hamre. Släkten, som från 1800-talets mitt går under namnet Hansson går i romanen under namnet Crona. Romanen följer gårdens utveckling genom fyra generationer och fram till den femte från mitten av 1700-talet, genom en explosiv utvecklingsfas från 1800-talets mitt och fram till tidigt 1900-tal. Från ett inifrånperspektiv ger författarinnan bilden av hårt och idogt arbete, mycket livsglädje och ansvarstagande, och en kärlek till arbetet som ger goda frukter i en ofta svårbemästrad värld.
En fråga som gärna inställer sig när man läser nyckelromaner är vad som är sanning och vad som är fiktion. Eftersom romanformen per definition är fiktion är denna fråga ofta irrelevant och man kan därför som läsare hellre låta berättelsens egen sanning vara nog. I Edlund-Hanssons roman kompliceras dock läsningen av att berättaren tar in en läsare som har synpunkter på berättelsens förhållningssätt till den yttre verklighet den söker gestalta. I inledningen nämner författarinnan en väns kritiska röst, som frågar henne varför hon endast målar ”i ljusa färger” och hon låter denna röst motivera sin kritik med att säga ”hur mycket vackrare dina ljusa gestalter skulle träda fram mot en mörk bakgrund” (6). I sitt svar i inledningen avvisar författarinnan denna kritik: ”Låt de arma människorna vila i frid med sina olyckor, sorger och synder. Är icke livet bistert nog ändå utan att man skall behöva hämta upp ur minnets djup allt mörkt och grymt och svårt, som man helst vill glömma” (8).
Vad hon vill göra är att ”berätta om det vackra och goda jag mött, om sådant som ger kraft att leva och sträva om sådant som lockar till goda leenden, till ett gott skratt. Låt mig få minnas vad jag vill minnas och glömma vad jag vill glömma” (8).
När jag läser Edlund-Hanssons roman, tycker jag mig dock se att hon faktiskt målar just så som den kritiske vännen ville. Hon ger en bild av ”människors dumhet och dårskaper” som vännen efterfrågar. Det gör hon i sin bild av friherrinnan på Eriksholm, vars högmod och självbegapelse får henne att oombedd begära att bli gudmor åt bonden Jan Bengtssons dotter och i dopet ge barnet ett annat namn än föräldrarna bestämt - sitt eget. Denna överhetens dårskap bidrar till att Jan Bengtsson kan framträda som en av bokens ljusgestalter, då han stillar sin vrede och viger sitt liv åt sin dotters välgång.
På liknande sätt tycker jag att det är med Jan Bengtssons dotter, som genom många sorger ändå reser sig som ”Kung Fredrika” på Hamre gård. Så även med hennes sondotter Elisabet, vars mor dör vid hennes födelse och vars far inte bara sörjer ihjäl sig efter hustrun, utan också lämnar en hemsk börda i arv till dottern Elisabet när han ger henne i uppdrag att, tioårig, försöka likna sin mor ”och bli som hon var” (37), vilket inbegriper att bli i mors ställe för sina små systrar: ”Länge stod fru Fredrika och betraktade det ryckande lilla ansiktet, så likt moderns, och undrade om inte den börda som lagts på de späda axlarna skulle bli alltför tung att bära” (37). Mot en mörk bakgrund, där Elisabet, fanatisk i sina plikter (39) lägger sitt liv för småsystrarnas bästa så till den grad att farmodern fruktar att hon ska sluta som ”en gammal mö” (40) utan att någonsin våga tillåta sig att leva själv - mot den bakgrunden väcks hon till ett rikt liv då hon sliter sig ur de ensidiga plikterna, börjar ta tag i ansvaret för gårdens utveckling och sedan gifter sig med den explosivt driftige, obändigt livskraftige Anders Crona, som också ”älskade sköna former och djärva färger” (49).
Mot en bakgrund av mörker reser sig även hustrun till Anders Cronas och Elisabets son Eric. När hon som sextonåring uppvaktas av den tjugo år äldre Eric Crona är Anna Johanna Bunge en livlig men ytterst blyg (75) bokläsande (76) stadsflicka (85), utan minsta praktiska kunnande. Hon är snäll och oerhört impulsiv, men totalt okunnig om livet på en gård. Hon försöker växa in i sina plikter och lyckas väl i viss mån. En svår förlossning lär henne på ett hårdhänt sätt ”vad det kostar att ge liv åt en ny varelse” (107). Samtidigt som hon gör sitt bästa och också blir omtyckt, saknar hon dock stadga. Hon far omkring ”som en tätting överallt” (108) och låter sig villigt bli bortskämd av dyra leksaker ”som den förälskade äkta mannen genast skaffat henne, då hon behagat önska sig en sådan” (108). Det är i denna anda, som hon själv skapar det mörker, ur vilket hon måste lyfta sig, och mot vilket ljuset i hennes gestalt så småningom framträder. I en vansinnesimpuls av bortskämd entusiasm bestämmer hon sig självsvåldigt för att pröva de två helt nya körhästarna med det fasansfulla resultatet att hästarna kommer i sken, hon kör ner och skadar en stackars karl som kommer på vägen och hästarna blir svårt skadade, en så svårt att den senare måste avlivas. Detta är hennes verkliga bottenläge. Ur det bottenläget är det som ljuset i hennes gestalt framträder när hon vänder ”ett nytt blad i sitt livs bok” (119) och hittar ett sätt att förverkliga den dröm om att bli läkare som hon närt i sin tidiga ungdom. Efter att ha vårdat sitt olycksoffer, den skadade mannen, får hon ett gott rykte som sjukvårdare - hon får hjälpa den kringresande provinsialläkaren och detta blir en stor och framgångsrik uppgift för henne.
Det är detta som gör bokens inledande diskussion intressant. De mörka ting, som vännens röst menar skulle ge fyllighet åt berättelsen sägs vara sådant som berättelsen ”förtiger” (7). Berätterskan låter den kritiska rösten fråga varför hon talar ”så litet om människors dumhet och dårskaper” eftersom det är saker man kan ha ”något att lära av”. Samtidigt är det precis detta berättelsen gör. Jag frågar mig därför som läsare, vad det är som berättelsen förtiger, vad det är som är så ”grymt och svårt” att berättaren uttryckligen säger att hon vill slippa hämta upp det ur ”minnets djup” (8).
För att närma sig detta svåra och mörka som förtigs i berättelsen måste man kanske gå utanför Anna Edlund-Hanssons roman. Dock är det möjligt att det finns några ledtrådar i berättelsen. Den kritiska rösten i inledningen tillåts till exempel att nämna en sak som berättelsen sägs förtiga, nämligen ”smygande rykten, som ingen släppt ut, men som listar sig in genom dörrar och fönsterspringor och tassar omkring i mörkret” (7). Ett smygande rykte, som smugit sig in genom en fönsterspringa var kanske den varningslapp, som Eric Crona fann i sin vagn. Det var i så fall ryktet att ”Hamrefolket kunde behöva en minnesbeta för alla sina nymodiga påfund” (64). Så här förtäljer berättelsen om detta rykte: ”Ett par bönder, som förlorat vid tinget, där de gjort anspråk på ersättning för obefintliga skador, som det evigt besvärliga virket förorsakat dem, beslöto att hämnas på virkets ägare, om inte annat!” (64). Hämnd och minnesbeta låter som något som sipprat in genom Hamregårdens dörrar och fönsterspringor och som tassat omkring i mörkret i världen utanför. Varningslappen som lagts på Patronens vagnssäte räddade i vart fall hans liv från en listig fälla som gillrats vid hans hemväg.
Varför vissa skulle önska att Hamrefolket skulle få en sådan gruvlig minnesbeta, förklarar alltså berättelsen med alla deras ”nymodiga påfund”. Den tillväxt av gården, som åstadkoms av Anders Crona, beskrivs på annat ställe: ”Inom få år hade han fördubblat gårdens areal och byggt om ekonomibyggnaderna. Där förr de prydliga röda trähusen stodo, växte nu upp mäktiga byggnader av sten. Skogarna miltals omkring köpte han upp, byggde sågverk och gjorde väldiga affärer” (46). Och åter berättas om gården: ”Den har åttahundra tunnland åkrar och ängar nu. I älvarna tränges Anders Cronas timmer - hans och ingen annans” (48).
 |
| "hans och ingen annans" - Mölnebybolagets timmer i en timmerbråte vid Vessigebro ca 1900. foto Nils Pehrson (källa) |
En ledtråd till varför detta skulle vara orsak till hämndbegär skulle kunna vara den fråga, som berättelsen kastar in mitt i en beskrivning av gården Hamres tillväxt. Frågan ställs så här: ”Men hur blev Anders Crona rik egentligen? Kunde det ha gått ärligt till?” I romanen ges svaret att ”[a]lla som kände Anders Crona visste att det måste ha gått ärligt till” med tillägget att ”han nog med tiden blev en ganska hård man och kunde slå till om det behövdes” (49). Något svar på frågan om orsaken till det hämndbegär som antytts ges inte. Hamrefamiljen gestaltas och dess väg till rikedom beskrivs, men ingenstans kommer man närmare en gestaltning av hämndbegärets grunder.
 |
| Anders Hansson Mölneby d.1885 |
Jag vill här först nämna att romanen berättar om Anders Crona att ”[d]å allt stod färdigt kände han plötsligt att han var trött, mycket trött. Han tog sin yngsta dotter med sig och sökte upp söderns sol och värme. Han hann dit och drog ett befriat andetag: sol och ljus, värme och sommar! Här skulle han vila. Han lade sitt huvud på kudden, lugn och lycklig - och vaknade aldrig mera” (40-50).
Den version som berättades för mig i Håcksvik var annorlunda. Enligt den var Anders Hansson dödligt rädd för de människor han lurat på egendom och pengar. När han var på resa i Tyskland, iscensatte han därför sin egen död. Meddelande om att han dött skickades till hemsocknen. En kista anlände med tåg och jordfästes, dock utan att innehållet kontrollerades. Efter en tid återvände Anders Hansson i hemlighet till sitt hem där han låste in sig i sina rum, varefter han aldrig mer visade sig för utomstående. Denna historia var känd också av den äldre bonde jag talade med i Håcksvik. Han avvisade den dock och menade att det visst var så att Anders Hansson dött i utlandet och att innehållet i kistan nog inte undersöktes vid hemkomsten, men ansåg att det inte skulle betvivlas att han faktiskt dött då.
Om Anders Svensson på gården Kullboarp Övre 2:4 berättar boken att han fick ekonomiska bekymmer ”genom att han som flottningschef åt Mölneby Bolag kom i dåliga affärer med bolaget. Han gjorde som så många andra på den tiden, drog det kortaste strået och fick gå nästan utfattig från gården, som bolaget övertog.” I samband med detta nämns också att den utfattige bonden Anders Svensson, ”i grämelse över förlusten, tog … äldsta dottern med och reste till Amerika år 1887” (260).
Lite mera detaljer om hur Mölnebybolaget fick ”så många andra på den tiden” att dra det kortaste strået i affärer med bolaget ges i Håcksviksbokens redogörelse för Nils Johansson som en gång var ägare till gården Ingegärdebo Norra. Här ges också en värdering av bolagets sätt att göra affärer, i och med att man skriver att denne Nils Johansson på 1880-talet blev ”ett offer för bolagsväldet” (252). Nils var inte ensam om detta öde. Han var ”en av dem som föll för frestelsen att mot löfte om betalning i reda pengar, efter dåtida mått en ansenlig summa, försälja ett skogsområde till Mölneby bolag” (252). Och här följer en beskrivning, som känns igen bl.a. från min sageskvinna i Håcksvik och hennes berättelse, där hon menade att Mölnebolagets representanter inte sällan drack skogsägare under bordet och sedan förmådde dem att skriva på kontrakt som var omöjliga att uppfylla. Så här berättar Håcksviksboken om det kontrakt Nils Johansson skrivit på: ”Kontraktet som upprättades innehöll en bestämmelse att avverkning och transport av virket till flottled skulle utföras av säljaren. Det visade sig vara en omöjlighet att med dåtida redskap få arbetet utfört inom den bestämda tidsrymden. Resultatet blev att bolaget själv tog hand om avverkning och drivning, med den påföljd att detta blev så dyrbart att hela hemmanet gick åt för att täcka kostnaden” (252). Till detta berättar boken att Nils Johansson och hans familj fick bo ”av nåd” på torpet Mossöden som var torp under den gård han tidigare ägt.
I stort sett samma procedur, med ett kontrakt som visade sig inte kunna uppfyllas i tid och en kostnad för avverkning och drivning som gjorde att gården fick säljas, berättas det om i Walter Dicksons roman Skallgång (1946). Till grund för den berättelsen ligger bonden Carl Jacobssons öde. Om just hans väg från storbonde till fattighjon i Håcksvik, som i Walter Dicksons roman går via svindleri från storbolagets sida, säger Håcksviksboken inget, men Carl Jacobsson står där som ägare till gården Broholmen år 1859 och som utfattig undantagsboende i en stuga kallad Lilla Lapphuset under gården Tussered kring 1888. Håcksviksboken säger att denne man - ”Kolare-Kalle” - levde ”i yttersta fattigdom” och att han livnärde sina kor ”genom att slå gräs i Tussereds skog” och genom att tillsammans med sin hustru fungera som djurdoktor (348).
När det gäller verklighetsbakgrund och trovärdighet, försöker Håcksviksboken göra skillnad på fakta och hörsägen. Nils Johanssons öde presenteras i Håcksviksboken som fakta. En annan berättelse presenteras som sägen. Detta gäller en berättelse som jag själv också hörde av min sagseman i Håcksvik. I boken sägs detta om hemmansägaren Salemon Davidsson som 1859 gifte sig till gården Moga:
”En sägen berättar, att Davidsson skulle ha sålt skog till Mölneby bolag och lovat att själv ombesörja avverkningen, men fick inte färdigt till utsatt tid utan Mölneby fick anmoda folk att göra färdigt avverkningen. När sedan Davidsson kom till Mölneby för att få betalt, hade arbetskostnaden nära nog överstigit vad skogen skulle kosta. Davidsson lär då ha yttrat: ’Jag trodde väl ändå att det skulle blivit så mycke över som till ett par spädgrisar och lite snus.’ Det sägs att han ändå fick gå till ladugården på Mölneby och få ett par grisar med sig hem. Härmed gick den gamla släktgården ur släkten och Davidsson flyttade till Slättvik.” (305)
Om det var så att de affärsmetoder som ställde Nils Johansson på Ingegärdebo och Davidsson på Moga på bar backe var vanligt förekommande, är det möjligt att hämndkänslor hos lokalbefolkningen kan ha haft mer faktagrund än vad Edlund-Hansson tillstår när hon hävdar att missnöjet med Hamrefolket var obefogat.
Jag läser alltså hennes inledning och den kritiska rösten som menar att hon förtiger viktiga händelser, och jag läser hennes svar att detta är något mörkt, grymt och svårt, som man helst av allt vill glömma. I ljuset av de muntliga berättelserna och de personliga öden som återges i hembygdsboken om Håcksvik framstår de tragiska ödena och de kritiska berättelserna om Anders Hanssons hänsynslösa affärsmetoder som något Anna Edlund-Hansson verkligen kan ha upplevt som så mörkt och grymt att det varit svårt att koppla samman med hennes ljusa upplevelse av hemmet och släktens historia. Den kritiska rösten kan mycket väl ha varit hennes egen, där hon väger sin förmåga som människa och som författare. Utmaningen som Anna Edlund-Hansson såg, men inte antog var kanske för stor - att utifrån ett perspektiv som såg helheten gestalta vad det innebär att vara människa i ett samhälle där ekonomiska framsteg och mänsklig moral ställs emot varandra. Det hon faktiskt lyckas med är stort nog - en personligt färgad berättelse om människor och handlingskraft mitt i utvecklingen av den västsvenska skogsindustrin.
Bibliografi
Edlund-Hansson, Anna: Vi på Hamre - Folkupplaga. Stockholm: Norstedts. 1949
(originalupplagan 1939 hade titlen Vi på Hamre - en krönikeberättelse).
Dickson, Walter. Skallgång. Stockholm: Bonniers. 1946.
Nyhage, Carin. ”Förläggargården Lerbäcksbyn/historia.” http://www.lerbacksbyn.se/historia_Kind_sodra.html
Hansson, Ruth et. al. Håcksvik genom tiderna. Borås, 1978.
