OPERA: Alcina i Göteborg - Barockopera utan bäst-föredatum

Bildkälla: http://sv.opera.se/forestallningar/alcina-2010-2011/

Händels opera Alcina från 1735. Såg och hörde den igår på Göteborgsoperan. Detta var en underbar upplevelse! En underbar upplevelse av musik, sång, poesi. Dessa operans grundelement gav lyft och djup åt upplevelsen genom en strängt stiliserad scenografi och kostymering.

Operan Alcinas frågor till publiken är angelägna. De är av evig art. Hur kan man leva med tomheten och döden? Kan kärlek skapa mening?

Göteborgsuppsättningen av Alcina ställer ytterst angelägna frågor även till operaskapare av idag. Hur kan opera idag beröra sin publik? Vad utgör hjärtat i operakonstens uttrycksmedel? Vad innebär ”förnyelse” av operagenren?
Här har Göteborgsoperan gått tillbaka till operans rötter i barocken. Och skapar angelägenhet i nuet.
Här har Göteborgsoperan skalat bort all ornamentik och lyfter fram det man tycker är operakonstens hjärta - musiken, sången, poesin.
I Alcina öppnar Göteborgsoperan sinnena hos åskådaren och låter musik och poesi flöda rakt in i medvetandet. Man öppnar sinnena som kan ta emot ett konstnärligt sångligt uttryck av sällsynt styrka. Man har hittat en framgångsrik balans mellan det hörbara och det synliga.
 

Bildkälla är Göteborgsoperans hemsida

I kritiken har hörts röster som ifrågasätter det jag skulle kalla  den katakombliknande scenografin men som av andra har liknats vid ett betonggarage. De flesta verkar vara överens om att den scenografin vinner i styrka i andra och tredje akterna men att den, som sagts i Göteborgsposten, tenderar att bli tråkig i första akten. Själv ställde jag mig två frågor efter akt 1, fast jag redan då upplevde styrkan i scenografins betonande av musiken och poesin. Den ena frågan var ‘vart tog prologen vägen?’ Man kastades rakt in i medias res utan att riktigt veta vad det var för en lek man inbjöds att bevittna. Den andra frågan föranleddes av karaktären Morganas inbjudande ord till Bradamante och Melisso att detta är Kärlekens ö. Med en scenografi där intet fanns som på det mest avlägsna sätt signalerade kärlekens existens föll inbjudan redan från början platt till marken, och den dramatiskt berättigade frågan ”var finns det kärlek här?” blev istället ”hur skulle någon kunna inbillas att här fanns kärlek att hämta?” Om detta är frågor med någon relevans, gäller de detaljer i hur man balanserar scenografi, musik och innehåll till en dramatisk berättartråd.

Man kan tänka sig en berättarröst i prologen som inbjuder till leken så att alla vet vad ingången är. Jag tror detta är något operapublik ofta har behov av.

Som svar på den andra frågan kunde jag inte låta bli att spåna lite i mellanakten om att ett ljusspel med färger eller kanske bara några tillfälliga färgpunkter i kostymeringen i allt det gråa skulle gjort inbjudan till kärlek - eller i vart fall till illusionen av kärlek - trovärdig. Det här resonemanget är emellertid av andrahandsbetydelse.

Att Göteborgsoperans Alcina ställer frågor till dagens operaskapare är viktigt. Det som gör dess frågor relevanta och det som är storheten i Göteborgsoperans Alcina är att den berör. Att kärleken och tomheten och döden görs närvarande i en poetisk upplevelse.

Smakprov av Alcina på Youtube