LITTERATUR: Var hittar du det vakna skrivandet?

Var hittar du det vakna skrivandet? Jag hittar det, till exempel, hos den finlandssvenska författaren Susanne Ringell.

I Susanne Ringells berättande finns inga måsten. Överallt i mediabruset andas annars en förljugenhet, eller är det kanske en räddhågsenhet  som går ut på att man ska vara positiv. Man ska sälja sig som kreativ och lösningsbenägen, man ska säga och göra de rätta sakerna, som ska leda till resultat. Detta anas ofta också hos dem som försöker befria sig från tidens normkrav. Men inte så hos Susanne Ringell. Lyssna till exempel till hennes ofödda själ i novellen ”Intrigen”, ett foster som nyktert betraktar sin mamma och väljer att inte låta sig födas:

”Dessutom hade jag inte lust, jag hade lust också till annat. Vi ofödda skulle ha rosettåkning på Vintergatan till sfäreras musik och det brukar vara roligt, jag hade plötsligt bråttom till den begivenheten.” (22)

Så ansvarsfritt och fritt från alla krav kan Ringell uttrycka sig. Men inte ansvarslöst. Hon iakttar, registrerar och gör det med ansvaret hos den som ger det spektrum av impulser och intryck som läsarens självständiga varseblivning kräver. I kortnovellen ”Kvällar i Kavalla” gör hon en sån beskrivning av den ensamme mannen som sitter vid ett vickande bord med ett mjölkaktigt glas ouzo framför sig:

”Han har blå ögon, det är blå timman som har djupnat i hans blick. Det är förgätmigejen som genomsyrar varje cell. Han är en av de sista av sitt slag, han är en folkspillra. Han är bulgar men inte bulgar. Han är turk men inte turk. Han är grek och traker, rom och makedonier men ingenting av detta, han är pomak. Han är turkisk muslim som talar bulgariska. Han är bulgarisk turk som talar muslimska. I Turkiet är han ett skällsord. I övriga världen är han just ingenting, han finns inte. Hans blonda hår och blå ögon är en amsaga kring östra Medelhavet. Undangömda bergsbyar är hans sista rike.” (29)

I novellsamlingen Vattnen från 2010 är en sorts vakenhet utan färdiga svar det som väcker impulsen att läsa, och där finns en spänning i detta som driver den impulsen vidare. Livet är helt enkelt så väglöst och så sårbart som det är. Intet, döden, katastrofen, finns bland flera vägar, men liksom fallet är i ”Intrigen”, är vägvalet inte en fråga om att vinna eller förlora, lyckas eller misslyckas.

Det är sällan jag hittar nutida litteratur som verkligen undersöker förutsättningarna för liv och död i samtiden. Det är sällan jag hittar litteratur som inte antingen har en färdig agenda eller hopplöst ältar skrivkramp eller moralisk uppgivenhet. Jag tycker att Susanne Ringell visar väg för nutida skrivande när hon distanserar sig från färdiga normer och istället iakttar och vaket förmedlar det hon ser. Du som läser detta - var hittar du det vakna skrivandet?

Ringell, Susanne. Vattnen: noveller. Helsingfors: Söderströms, 2010.

Recension (GP) av Vattnen.
Recension SvD.