KONST: Konsten att bli till?

Fredric Gunve o Kajsa G Eriksson
på Not Quite 5 nov 2011
foto:DD

Idag besökte jag en bekant på Not Quite i Fengersfors, Dalsland. Jag bor ju bara en och en halv mil därifrån, så det är inga avstånd att tala om. En bekant, ja - det var Fredric Gunve och Kajsa G. Eriksson och deras pågående konstprojekt ”Vränga”.

”Vränga” har jag alltså bekantat mig med tidigare när Gunve och Eriksson lade fram det som ”work-in-progress” på Stenebyskolan i Dals Långed hösten 2010 och när de presenterade projektet på ett seminarium på Konstvetenskapliga Institutionen i Göteborg våren 2011.

Då var det begreppet ”regn” som var utgångspunkten från vilken man vrängde det turistsköna Dalsland till ett riktigt elakartat katastrofområde orsakat av sju års oavbrutet regnande, och där berättelsen om människors försök att få vardag och liv att fungera blev en process som idag landar i något som liknar det man brukar kalla ett slags konstverk.

Verket Regn/Rain:
44 minneskort, 44 dagar och en berättelse
foto: DD

”Ett slags konstverk” vill jag säga. "Ett slags", eftersom det fortfarande kan skapas om när betraktaren/deltagaren berättar vidare eller associerar i egna banor utifrån den berättelse och de bilder, som utgör det jag alltså skulle vilja kalla konstverk.

Kajsa G Eriksson visar
Vränga=Regn
foto:DD

Att jag är så vag i min beskrivning av det som Gunve och Eriksson processar fram, beror i första hand på att de själva vill att deras konst ska uppfattas som process snarare än produkt. Själva menar de att ett konstverk aldrig egentligen är avslutat. Det är i den pågående processen eller i det pågående sökandet efter en form för det man kommer att uttrycka som själva konsten lever. Och det man kallar ett avslutat konstverk har också ett fortsatt liv hos varje betraktare eller läsare som möter det utifrån sitt eller sina perspektiv.

Det här är min tolkning av Gunves och Erikssons svar på min fråga idag om var de befinner sig nu när de så att säga har avslutat ett projekt som övergått i ett annat: "Befinner ni er i ett sökande efter former eller befinner ni er i ett läge där ni har något att visa den som möter er vid era presentationer?"

Inför den fortsatta
processen
foto: DD

I den process de kallar ”Vränga=Hamn” är de på ett sätt kvar i berättelsen om ”Vränga=Regn”. Med utgångspunkt i Dalsland, Fengersfors och dess vatten - Knarrbysjön heter detta vatten i den så kallade verkligheten - startar de en skapandekedja. Dräkter och textilier dränks i Fengersfors Knarrbysjövatten, ges form i den process där blötläggning och torkning påverkar textilmaterialet, ges nyanser av färg i mötet med mineraler och mark i den Dalsländska sjökanten.

Efter blötläggning
i Fengersforsvatten
foto: DD

Jag ser detta stadium i händelsekedjan i en textilverkstadslokal i på Bruket i Fengersfors. Dräkter och textilier hänger på tork. Andra textilier ligger framme för tillskärning, och verktyg och material finns där till beskådande i genomskinliga påsar och lådor. Allt detta är på väg. På väg i meningen förändring, men också på väg i bokstavlig mening till Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn. Där väntar mötet med Västerhavets vatten och vidare processer, förändringar och färgnyanseringar i mötet med nya mark-, mineral- och växtämnen. Vi är kvar i vatten, men denna gång i tillfälliga strandhugg i nya hamnar. Sluthamnen blir Västra Frölunda Kulturhus med nya vatten, nya marker, nya förändringar - och samtidigt bär textilmaterialen och dräkterna med sig de gamla strukturerna från tidigare blötläggningar liksom minnen av processer inpräntade i materialet.

Not Quite textilverkstad
foto: DD

Jag tror mig se en skönhet i detta. Jag tror mig se en metafor, eller är det en faktisk tillblivelse. Är det en bild av hur vi människor blir till, och blir till och blir till? Eller är det i denna process som inte bara textiliernas färg och struktur blir till, utan även Fredric Gunve och Kajsa G. Eriksson själva.





Under visningen av textilierna i verkstadslokalen frågar jag Kajsa G. Eriksson om sådana här saker. Jag prövar en tanke om konstnären och konsten i förhållande till den människa som inte betraktar sig som konstnär. Kan det vara så att det som hos konstnärliga utövare är en process där konstverk skapas är samma sak som den process där vi andra människor skapar oss själva, där vi låter oss färgas i de hamnar vi stannar upp i, där vi formar oss själva i mötena med världen? Kan det vara så att de processer som poesi och konst skapas ur är samma processer som de i vilka var och en av oss blir till dem vi blir?

Visning av utgångsmaterial
foto: DD

Svaret på de frågorna nådde vi inte just för tillfället, men så här i efterhand tycker jag mig se att svaret stillsamt exploderar i en mängd nya frågor.

Intressant var att en av de nya frågor vi råkade komma att beröra var hur konstnärens liv ska finansieras. Vi blev naturligtvis inte färdiga med något svar där heller, men i bilen på väg hem slog mig tanken att det kanske inte är helt självklart att konstnärens tillblivelsearbete ska värderas annorlunda än mitt eller Anderssons eller Robert Jonssons vem han nu är.

Så här vanvördigt och konstfientligt vill jag förstås inte sluta betraktelsen över denna upplevelse av skönhet. För jag menar verkligen att både konstnärens och mitt och Robert Jonssons tillblivelsearbete är av största vikt. Men jag vill vidhålla att det är med verkligheten i vitögat som konstskapandet blir till något angeläget för fler än konstnären själv.

Här är ett blogginlägg jag skrev 20/5 2011 där jag diskuterar en del av mina tankar kring konstskapande.

Här är det blogginlägg jag skrev 26/12 2010 när jag läst Kajsa G. Erikssons avhandling Concrete Fashion: Dress, Art and Engagement in Public Space.

Vränga=Regn
källa: Facebook Regn/Rain
Här kan du följa en visning av alla minneskorten
i verket "Vränga=Regn"
och läsa de tillhörande texterna. 

Vränga=Hamn
Källa: Västra Frölunda Kulturthus