LIVET: Vill jag vara utan min ångest?

Isabelle Ståhl
Källa: bloggen "Istället för sömn"

Jag råkade i morse lyssna med ett öra på reprisen av ett program om ångest. Vad jag lyckades snappa upp var ungefär att ”ångest, det är inte det jag ska vara rädd för”.

Det händer att jag, lite provokativt brukar påstå att ångest är nånting bra och att det vore oklokt att försöka döva sin ångest, eftersom den är en signal om att något i min omgivning eller i min relation till omgivningen är fel. Att döva min ångest vore ungefär lika klokt som att smeta cortisonsalva på ett malignt melanom istället för att operera bort det har jag tänkt.

Det var det här jag tänkte på när jag snappade upp morgonreprisen av Isabelle Ståhls OBS-program om varför Heideggers syn på ångest är en viktig motkraft mot dagens KBT-terapi. Men när Isabelle Ståhl gick längre än så, förstod jag att min syn på ångest som något värdefullt väntat på en lite ärligare förklaring än min egen.

Martin Heidegger

Visst signalerar ångest ofta något missförhållande som jag behöver ta tag i och som ångesten tvingar mig att göra något åt. Ofta är det så, och då är ångesten ett instrument för ett fungerande vardagsliv så att säga. Men Isabelle Ståhl tog mig ur vanföreställningen att all ångest är av det här instrumentella slaget.

Det gjorde hon genom att berätta om en tanke som berörde henne starkt, nämligen att ångest helt naturligt föds ur insikten att jag finns, att jag är ensam i en likgiltig värld och att min existens är beroende av en kropp som utan barmhärtighet kommer att dö. Isabelle Ståhl hade sin inspiration till dessa tankar från filosofen Martin Heidegger, och det som var slående var att hon upplevde dessa tankar som något i grunden positivt.

Vad är det då för positivt med att känna ångest inför att vara utsatt i ett kallt och okänsligt universum utan hopp om hjälp, värme, stöd, liv? ”För Heidegger” säger hon ”riktar sig inte ångesten sig mot ett specifikt objekt utan snarare mot världen själv och det skoningslösa faktum att vi befinner oss i den”.

Det positiva, som Isabelle Ståhl söker att förmedla är att denna ångest strävar till ett slags tillnyktring. Istället för att sticka huvudet i sanden och intala sig att tillvaron är fylld av hemkänsla och stabil harmoni, gör mig denna ångest i stånd att ärligt se min förgänglighet som det jag i grunden måste förhålla mig till.

I ljuset av denna ångest, denna tillnyktring och denna ärlighet ter sig - enligt Isabelle Ståhl - de flesta psykiatriska och psykologiska förklaringar som ett harvande på ytan med irrelevant meningsskapande när det i själva verket handlar om att hantera sin ångest genom att skapa ett förhållningssätt till sin egen död.

Hon berättar också om hur det för Heidegger står klart att vi människor är experter på att skaffa oss en arsenal av undanflykter för att slippa se den här skoningslösa sanningen i vitögat. När vi infogar oss i ledet, när vi anstränger oss för att passa in, när vi plattar ut oss och friserar vårt jag för att inte hamna utanför och för att bli accepterade av omgivningen då undflyr vi på ett fullt mänskligt men ohälsosamt sätt den grundläggande otrygghet som vi på något sätt ändå behöver se och erkänna.

R D Laing: Det kluvna jaget

För Isabelle Ståhl är det viktigt att förstå att denna ångest inte ska botas. Den är inte ett personligt problem utan en alltid närvarande verklighet. Därför blir hon glad när hon möter Heideggers och även en mer sentida existentialistisk psykoanalytiker som R D Laing som menar att denna ångest inte bör botas utan istället tolkas. Genom att våga se öppet på detta skapar hon ”en upplyst glänta som exponerar och förklarar den otrygghet som råder” i hennes relation med världen.

Att ha besökt den gläntan, att veta att den finns kan skapa den nykterhet jag behöver för att möta livet, tomheten och döden.

I min ungdom förstod jag inte detta att medvetenheten om döden finns som en kraft i allt jag gör. Jag trodde nog att livet var det enda som fanns. Men jag läste Heidegger och uppskattade ändå hans förståelse för det som Isabelle Ståhl också värdesätter: erkännandet av människans hudlöshet och utsatthet och tilliten till min egen förmåga att trots allt se och leva med detta. Alltid en början.

Min källa:
Isabelle Ståhls text om varför Heideggers syn på ångest är en viktig motkraft mot dagens KBT-terapi.

Kolla även:
Isabelle Ståhl på P1 OBS 2011 11 28 (mp3)

Isabelle Ståhls hemsida ”Istället för sömn”

Linnas bloggtips om Isabelles hemsida.

Läs också mitt blogginlägg där jag diskuterar Heideggers sätt att läsa Nietzsche. 

Kanske:
"Hemlöshet i vanligheten"