Jag har aldrig tänkt att jag måste vara stolt över mitt land.
Jag har känt mig hemma i mitt land och det har varit nog.
Den storordiga nationalismen, den patriotiska militarismen har jag avsmak för,
Den uteslutande nationella tillhörigheten misstror jag.
Jag har känt mig hemma i mitt land och det har varit nog.
Men kanske har jag haft ett slags stolthet ändå.
Jag har varit glad,
Jag har varit glad över en sorts frihet
Jag har varit glad över att vi låter varandra vara de vi är
Att vi låter varandra bli det vi kan bli
Att vi låter varandra vara i fred
Att vi också vill varandra väl
och att vi tar ett ansvar för detta - för varandras väl.
När jag förstod att det inte längre existerar ett samhälle där vi tar ett sådant ansvar,
När jag förstod att människors girighet fått större skyddsvärde
än vår vilja att hjälpa den som av någon anledning är svag
När jag förstod att girigheten är det som skyddas
När jag förstod att rikemän som slösat bort den gemensamma rikedomen är de som ska hållas skadeslösa.
När jag förstod att det jag känt mig hemma i ska bort.
Då hissar jag en sorgsen flagga.
Men bara just idag.
För jag har känt mig hemma i mitt land och det har varit nog.
Jag har kunnat hoppas att vi hjälper varandra.
Så patetiskt enkel var min stolthet.
© David Dickson
Aktuell artikel SvD
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar