 |
| Den blå krokusen. Våren 2012 (foto: Eva Dickson) |
I slutet av april 2012.
Livet kan vara så:
Eva, min hustru, kämpade för sitt liv mot cancern som tog hennes liv två månader senare.
Vi var nära varandra, mycket nära i den kampen.
Just vid denna tidpunkt trodde vi på, siktade på ett år, kanske två. Vår närvaro i livet minns jag som total.
Total kris, närvaro och
vardagskänsla fanns samtidigt.
Så vardagligt. En kväll besökte jag ett möte med den gamle socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson.
Efter det samtalet spånade jag på en tanketråd om samhället och livet - det som varit, det som är och det som kommer. Så här skrev jag till en vän:
"När vi hade ett samhälle med kollektivt ansvar så upplever jag själv att det gav mig en oerhörd individuell frihet att bli och vara och finna mig själv och mina möjligheter. Jag upplever att det kan ha varit så även för många andra. Oerhört i sig, om kollektivt ansvar kan skapa individuell frihet.
Samtidigt - och det var denna samtidighet som slog mig med viss kraft - har vi idag en individualism som präglar samhället, och i den individualismen finns ju detta som Bengt Göransson talade om. Att det vi som individer har att välja är färdigproducerade idéer, färdigproducerade attityder som andra format åt oss. Vi kan välja mellan livsstilar som olika kollektiv skapar, men jag är inte fri att skapa själv. Och i så fall har ju denna individualism ett starkt stråk av kollektivism i sig.
Det är som Yin och Yang. Kollektivismen som jag växte upp i bar individualismen inom sig. Kanske både som något den vårdade och som något som skulle komma att spränga den. Individualismen som vi ser idag har kollektivismen inom sig. Kanske som något som präglar den mer än individualister gärna anar. Men hur den kollektivism ser ut som skulle kunna spränga dagens individfixering, det vet jag inte."
På tröskeln mellan livet och döden befann vi oss. Var dessa tankar ett sätt att fly eller var det ett sätt att vara i livet?
Och det var vid den tiden idéer inför operan DET GÅR BRA NU också rörde sig i vår tankevärld:
"Jag ser just nu framför mig ett operapoem.
En scen där vi rent faktiskt betraktar ett nystan av trådar som vi vill reda ut. Trådar som vi ger namn av idéer vi anammar och idéer vi slår ifrån oss. Eller ideologier eller nåt. Och vi nystar upp en kollektivismtråd och en individualismtråd och och när vi reder ut dem finner vi oss i olika ändar av samma tråd. OK, det var dagens tanke, som jag legat och vävt i natt."
Så kunde nattliga tankar gå i olika riktningar då. I slutet av april 2012.
Länk till Eva Dicksons blogg
TANKEFIGURER
.
