What can you know for sure?

Tapestry by Annika Ekdahl
Dalsland's Museum May 1, 2011
(photo: Eva Dickson)

Do you believe in a God? An almighty God? 

If you do, then the almighty God is great. Greater than you, greater than I, greater than any human being, and even greater than the world as we know it. 

If you believe in an almighty God, the God will speak its will.

We human beings will try to understand.

If you believe in an almighty God, you cannot claim to know all about the God’s will. An almighty God is infinite and a human being is finite.

Because you are finite you are smaller than an almighty God, and you must allow that God and his will are greater. And no finite being can know all about the infinite. 

If any of us should claim full knowledge of the will of God, that’s the sacrilege of thinking oneself greater than God.

If you should make believe that you know the exact meaning of God’s will, then you have put yourself in God’s place.

If you should make believe that your knowledge of God’s will is the only valid knowledge of God’s will, then, in fact, you are making yourself greater than God. 

To know one’s smallness is to admit that all one’s best knowledge is a sketch, a try.

The wisdom of this knowledge is to allow others to seek their relation to the power of the universe.

Do I believe in an almighty God?

I don’t.

However, I know that there is a power within me that is greater than myself.

I know that there is a power within me that is the source of all my strength.

To know my smallness in relation to this power is to know the incompleteness of my understanding.

If you are a Bishop or Pope, a theologist, an Imam, a Rabbi your wisdom is to know that you are a human being and that as a human, your knowledge of your God’s will is never complete.

If you are a secular scientist or philosopher your wisdom is to know that your knowledge of the world and the universe is never complete. 

It is a source for sadness when anybody claims that his or her way to knowledge should be the only way.

It is a source of joy for all of us humans to know that our knowledge of the world and the universe is never complete.

text copyright © David Dickson

For illustration go to this link (Richard Bowman, artist, painter, Kansas City, MO, USA)

Din röst i mig

Från min skrivbordslåda 2012 10 14


Mötet

Mötet med dig var ljuvt och prövande.
Du ville älska.
Jag ville upptäcka. Se.
Kanske var det samma vi ville,
men från skilda håll?

Hela livet var det detta ...
Du sökte kärlek.
Sökte koppla tanke till känsla.
Sökte, forskande, efter upplevelsen
av beröring.

Hela livet var det detta ...
Min nyfikenhet på hur det kunde vara.
Att vila stilla
i sinnenas flöde.

När jag skulle dö
tyckte jag om dig allt mera.
Då var vi här,
och såg nuet från det hållet,
nära.

Upptäckte du?
Jag upptäckte.
Och jag fick ro
att ordna
så att jag kunde se,
fortfarande med en sorts uppmärksamhet,
mig själv och döden
och det mötet.

2012 06 06 foto: Eva Dickson

Text © David Dickson

.

Om frihet

Den blå krokusen. Våren 2012 (foto: Eva Dickson)

I slutet av april 2012.
Livet kan vara så:
Eva, min hustru, kämpade för sitt liv mot cancern som tog hennes liv två månader senare.
Vi var nära varandra, mycket nära i den kampen.
Just vid denna tidpunkt trodde vi på, siktade på ett år, kanske två. Vår närvaro i livet minns jag som total.

Yin.Ying-Yuan

Total kris, närvaro och

vardagskänsla fanns samtidigt.
Så vardagligt. En kväll besökte jag ett möte med den gamle socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson.

Bengt Göransson

Efter det samtalet spånade jag på en tanketråd om samhället och livet - det som varit, det som är och det som kommer. Så här skrev jag till en vän:

"När vi hade ett samhälle med kollektivt ansvar så upplever jag själv att det gav mig en oerhörd individuell frihet att bli och vara och finna mig själv och mina möjligheter. Jag upplever att det kan ha varit så även för många andra. Oerhört i sig, om kollektivt ansvar kan skapa individuell frihet.

Samtidigt - och det var denna samtidighet som slog mig med viss kraft - har vi idag en individualism som präglar samhället, och i den individualismen finns ju detta som Bengt Göransson talade om. Att det vi som individer har att välja är färdigproducerade idéer, färdigproducerade attityder som andra format åt oss. Vi kan välja mellan livsstilar som olika kollektiv skapar, men jag är inte fri att skapa själv. Och i så fall har ju denna individualism ett starkt stråk av kollektivism i sig.

Det är som Yin och Yang. Kollektivismen som jag växte upp i bar individualismen inom sig.  Kanske både som något den vårdade och som något som skulle komma att spränga den. Individualismen som vi ser idag har kollektivismen inom sig. Kanske som något som präglar den mer än individualister gärna anar. Men hur den kollektivism ser ut som skulle kunna spränga dagens individfixering, det vet jag inte."

Yin och Yang (bildkälla)

På tröskeln mellan livet och döden befann vi oss. Var dessa tankar ett sätt att fly eller var det ett sätt att vara i livet? 

Och det var vid den tiden idéer inför operan DET GÅR BRA NU också rörde sig i vår tankevärld:

Ett yin-och-yangnystan

"Jag ser just nu framför mig ett operapoem.
En scen där vi rent faktiskt betraktar ett nystan av trådar som vi vill reda ut. Trådar som vi ger namn av idéer vi anammar och idéer vi slår ifrån oss. Eller ideologier eller nåt. Och vi nystar upp en kollektivismtråd och en individualismtråd och och när vi reder ut dem finner vi oss i olika ändar av samma tråd. OK, det var dagens tanke, som jag legat och vävt i natt."

Så kunde nattliga tankar gå i olika riktningar då. I slutet av april 2012.





Länk till Eva Dicksons blogg TANKEFIGURER

.

DU ...

2013 06 22

DU ...
Var var du då?
DÅ ...
När döden höll dig i sitt grepp.
Tvingade dig att steg för steg släppa livet.
När dina sinnen ...
Våra händers smekning av huden på din hand.
Smaken, doften från blomsterrabatten
Rosenbuskarna ...
Morgonfågelns kvitter
Just utanför ditt sommaröppna fönster ut mot natten ...
DÅ ...
Var var du då?
DU ...

Budalsbondens monument

1982: Eva Dickson vid en av Budalens stenmurar
(foto: DD)

Skorstensruinen 1982
ett "balanskonstverk"
(foto: DD)

DDs anteckning från 1982

Det finns en berättelse om en man på torpet Budalen i Solvik, Laxarby socken, som runt sitt hemman ute i skogen lade upp en stenmur av ovanliga dimensioner. Mannen, som lär ha hetat Johannes Bryntesson och var född 1833, omgärdade hela sitt ställe, inklusive åkrar, ängar, mangårdsbyggnad och allt med en ofantlig stenmur (man ser på fotot ovan att muren når brösthöjd på en normalvuxen person). Det berättas också att han hade hela sin familj att se till att han ständigt var försedd med ett lager av sten i sitt ständigt pågående stenläggningsarbete. I tidningen Dalsläningen läste jag en gång att en dotter, som kring 1920 tillfrågats om sin barndom på gården, hade berättat att barnen vintertid fick släpa ihop sten från olika ställen runt den lilla sjön och lägga dem i rösen på isen i väntan på att pappan skulle komma med häst och kälke och hämta in dem till land. En vinter hade töväder och vårens ankomst infallit ovanligt tidigt. Pappan hade då till sin förtvivlan fått se många av de små stenrösena sjunka genom isen. Flickan själv hade blivit glad, eftersom hon tänkte att hon skulle slippa tillbringa sommaren med att släpa sten från stranden upp till pappan som ju då inte hade så mycket material till sitt projekt.

Samma skorstensruin idag, 30 år senare
(foto: DD)

När jag på 1980-talet flyttade till Dalsland med min familj, var skogsutflykter i svamp- och bärmarker ett återkommande nöje, vilket det fortfarande är. Det var spännande då att upptäcka hur många små övergivna boställen det finns ute i skogarna. Överallt stötte man på husgrunder. Ofta fann man även mer eller mindre väl bevarade stugor och det var fantasieggande att hitta resterna av en trädgård, något gammalt fruktträd, ett vildvuxet syrénsnår, förvildade trädgårdsblommor, stengärdesgårdar, redskap och andra spår som förde tankarna till dem som befolkat platsen och som levt sina liv med sorger, möda och glädjeämnen där.

2012: En bräckligare balansakt
(foto: DD)

     På Mustadfors Bruk, där jag arbetade då, berättade en arbetskamrat om de märkliga stenanläggningarna som fanns i skogen nära där han själv var barnfödd. I sin barndom hade han ägnat mycket tid åt att gå runt och sälja fröer i de små gårdar och skogsboställen som då, på 1930-talet i många fall ännu var bebodda, så när jag frågade, var han var väl förtrogen både med gårdsnamn och med vilka som bott på de olika ställena. Han hade också stött på det då sedan länge övergivna stället med de bastanta stenmurarna. Han berättade att den siste brukaren av någon anledning kallades ”Dansken” och att om man letade lite noga skulle man säkert fortfarande kunna hitta den skifferskorsten som var kvar efter boningshuset och säkert även resterna av den smedja som mannen byggt in i en av sina stora stenmurar.

2012: Budalsbondens smedja, ässjan ses längst in.
(foto: DD)

Detta blev ett återkommande utflyktsmål. Man får vandra några kilometer längs en bomförsedd men välhållen skogsbilväg. Vägen går förbi en brusande bäck och några små sjöar Innan man är framme. Under de drygt trettio åren i Dalsland har det kanske blivit ca 5 besök. Nu var det länge sen, men i lördags var jag där med en vandrarkollega. Hemkommen fick jag för mig att jag skulle försöka hitta lite fakta om det här stället, och det nämns i en redogörelse för en torpvandring 2008. Annars tycks det magert med informationen. Dock hittade jag uppgifter i ett amerikanskt immigrationsregister om denne man som sagts ha varit ställets siste brukare, men här börjar också uppgifterna att gå isär.

I redogörelsen för 2008 års torpvandring står det så här: ”Torpet bröts upp i början av 1800-talet. Den siste brukaren Johannes Bryntesson kallad ”Dansken” dog 1898. Torpet omges av långa och höga stenmurar som vittnar om ett noggrant och idogt arbete.” Här får man ju intryck av att denne brukare dog på sin post efter många år av idogt arbete med stenmurarna. I immigrantregistret är bilden en annan. Det står förvisso följande: ” Johannes Bryntesson was born on 13 July 1833 in Laxarby, Dalsland, P, SE.”  Det uppges också att han var gift med Maria Svensdotter, även hon född i Laxarby, och i en annan källa hittar jag en uppgift att deras giftermål skedde den 28 december 1856. Det som emellertid förvirrar begreppen är att Johannes Bryntesson och hans familj som flyttade till gården i Solvik 1866, redan 1870 lämnade gården för att ett år senare emigrera till Jackson County i Wisconsin.

2012: Ingången till smedjan
(foto: DD)

Om denne Johannes Bryntesson i Solvik är den Johannes Bryntesson som också kallades ”Dansken”, är det troligt att det idoga arbetet med stenmurarna i huvudsak torde ha utförts av någon av hans företrädare på detta hemman.

En sak som ger upphov till ytterligare frågetecken är att det i emigrantregistret noteras att makarna Bryntesson i Solvik hade fyra söner födda mellan 1858 och 1866, medan någon dotter som skulle ha kunnat vara den berätterska som Dalsläningen refererat till inte nämns.

Som alltid med berättelser, tycker jag att man kan fråga sig vad som är sant och vad som är skröna eller förvanskade minnen. Utan samstämmiga källor måste man fråga sig om det ens har funnits någon verklig person Johannes Bryntesson, ”Dansken” kallad på detta stenmursomgärdade hemman. Men stenmurarna står där de står. Kanske är de resultatet av flera generationers arbete under de nästan 70 år som hemmanet ska ha brukats innan Johannes sägs ha tagit över.

1982: valvbåge i skiffer
(foto: DD)

Till slut undrar jag om sådana här berättelser, som den om den lilla flickan som gladdes åt att stenarna sjönk i djupet, bara är något som någon har drömt. Ett faktum kvarstår: mystiken kring dessa fästningsliknande stenmurar ute i öde skogen utmanar vår fantasi och vår nyfikenhet om hur och varför detta monument kommit till.

Källor:
Torpvandring Laxarby 2008
Rootsweb Ancestry.com: Johannes Bryntesson
Rootsweb Sweden-L Archives 

Du som sitter inne med upplysningar om Budalens historia, berättelser, eller kompletterande källmaterial - hör gärna av dig. Skriv en kommentar här eller maila David Dickson

Runt hela hemmanet sträcker sig denna kilometerlånga mur
(foto: DD)

Ett avsnitt av den halvannan meter höga muren
(foto: DD)

LIVET: Av en händelse

En bild jag hittade av en händelse
på facebook.
Foto: Anders B. Sundqvist

Det är sällan jag blir privat på denna blogg. Jag är gärna personlig på det sättet att jag visar mitt eller mina sätt att se världen, men att öppna mina privata rum är en annan sak. Men frågan om ens privata rum är intressant. Eyvind Johnson skrev om Odysseus’ privata rum i romanen Strändernas svall, 1946 tror jag det var. Där finns rum, som Odysseus själv inte vågar gå in i - rum som rymmer handlingar och beslut som bringar honom sorg, ångest och skräck. Eyvind Johnson kopplar här ihop Odysseus’ sätt att förhålla sig till skräckminnen från trojanska kriget med 1900-talsmänniskans föhållningssätt till minnena av outsägligt fasansfulla handlingar i de två världskrigen.

När jag var på Atalantes nyoperaföreställnig Cirkus i Göteborg i våras, fick jag upplevelsen av sorgens och ångestens inkapslade och stängda rum som ett tema. Här blev berättandet ett sätt att våga eller orka glänta på dörrar till rum, vilkas minnesinnehåll varit alltför oerhört att närma sig. Minnen, som ibland, tillsammans med besvikelse, saknad och plåga också kunde ge en glimt av glädjen.

Hos Eyvind Johnsons Odysseus vet man som läsare inte om han ens kommer att försöka skapa tillträde till de innersta skräckens rum som han någonstans ändå önskar och behöver se in i om han ska komma vidare som människa. Kanske är han för gammal och trött. Kanske är denne hjälte till och med för feg för att våga se världen och sig själv i ett verklighetens ljus. För Odysseus blir berättandet lätt ett sätt att skyla över det som faktiskt hände.

I Atalantes Cirkus är besvikelsens, saknadens och plågans minnesrum tillgängliga på ett annat sätt. Genom berättandet kan huvudpersonen gå in i dessa kärlekssvekets, misshandelns, dödens och självföraktets rum, se vad som hände, och på något sätt försona sig. Berättandet är här ett sorgearbete.

Sådana rum finns i sorgen. Många av dem är av en annan sort än ångestens. Rum jag söker, men kanske knappast ens vet om. En vardagslivets dimma döljer dem. Rum med minnet av det oerhörda, som det innebar att möta en annan människa.

Det är en sällsynt glädjens stund, av tårar, saknad, men av glädje när, av en händelse, en sådan dörr går upp och minnen, känslor, minnen uppå minnen strömmar mot mig, över mig och in och ut igen, och dörren till det gömda rummet blir som ett sinnenas och känslans vädringsfönster.

Nog sagt om detta. Jag blir försiktig med berättandet. Det nöter lätt på känslans vassa egg.

.

Till minne

Midsommartid. Naturen är i sitt vackraste flor. Grönskan på träden färsk och doftande. Svalor flyger i hisnande bågar. Jorden täcker sin svarta mull med liv och växande kraft. Naturens godhet bjuder livet sina gåvor.

Midsommartid. Sjukdomen bryter min livskraft. Att resa kroppen ur sängen är ett övermäktigt arbete. Livets safter pressas ruttnande ur min kropp.  Allt hopp kvävs. Lungorna fylls långsamt, obönhörligt av kokande slem. I ett järngrepp tvingas jag släppa mitt grepp om livet.

Midsommartid. Naturen krossar liv och skapar liv, ger förutsättningar och hopp, ger smärta utan gräns.

Liten framhärdar jag - när järngreppet tar en paus - varifrån kommer hoppet när naturen likgiltigt krossar mig? Varifrån kommer det goda när naturen oseende manglar mig till döds?

Njutningsfullt tar mina sinnen emot dofter genom ett öppet fönster.
Ljuvt dricker jag mänsklig beröring.
Glad in i botten av min själ förnimmer jag er närhet.
Bitterljuvt, fullt vaken i natten förbereder jag mötet med naturens järnhäl.
Går dit i vetskap
att allt detta
låter den oss skapa.


© David Dickson 2012 06 25
Foto: Ioana Moldovan "We are not alone"





Länkar till Eva Dicksons blogg TANKEFIGURER
Leonard Cohen: Old Ideas
Månsken, drömmar 
"Är detta patetiskt, tycker du ...": Göingeflickorna 




.