En söndagspromenad

Jag gick en söndagspromenad. Att gå ensam. Det är ganska uppiggande. Jag var i nuet och hörde, såg och upplevde och kände. Jag såg fåglar i min kikare. Mötte folk på stigen. En del hälsade. Andra såg lite sammanbitna ut. Jag gick söderut längs sjön en timme. Vid en parkering där skogen tog slut mötte jag en familj. Den lilla flickan (5 år) hejade och jag hejade tillbaka. "Får jag låna din kikare och titta lite" sa hon. Och det fick hon. Efter en pratstund gick vi vidare åt varsitt håll.

Stubbe av tall med mönster av kåda och mögel

 Hur blir man egentligen när man går omkring sådär? Jag stannade vid en stubbe och tänkte på mig själv.

Utsiktsplats

Fotspår

Och så stannade jag ju upp på olika ställen och såg och tänkte. Här har jag ju vart förut. Och vi var här. Så samtidigt som jag hörde vågorna och kände vinden så var jag kvar i nånting då.

Väghinder

Och tankarna de gick liksom lite hur som helst. Så när jag såg en sak, så tänkte jag att den saken minns. Så var det med stenarna på vägen. Och nånting i mig frågade: vem har lagt er här och när och varför? Och inte kan ju stenar svara, men jag är som en indian, brukar en kompis säga. Och det är jag kanske. I alla fall såg jag hjulspår i vägen och de sa mig när en bil senast kört här som nu är avstängt. Och det var i våras, såg jag på mönstret som anades i marken under grässtråna som sedan lagt sig över utan att vara nertryckta i spåret.

En liten badvik

 Och platser minns ju. Sommaren. Småbarna som sprang runt och skvätte vatten på varandra och badade. Och här blir vattnet snart varmt om solen får ligga på.

Kanotklubben tänkte jag

Och platser siktar på framtiden. Jag anade en längtan innanför kanotklubbens gröna väggar.

En väg till skogen och till sjön

Och vägen minns. Ja herregud vad mycket en väg måste minnas. Så tänkte jag där. Och att mina fötter mindes den vägen.

Sen kom jag att tänka på ett sånt där visdomsord som jag själv la ut på facebook igår: "Nothing ever goes away until it has taught us what we need to know".

Och jag tänkte att nu, om jag har lärt mig vad jag behöver veta, vart tar minnet vägen då?




Jag är tillbaka till utgångspunkten. Efter drygt två timmar. Och bilen minns ju vad jag tänkt mig, och frågar och jag berättar. Det går utan ord. Och den ställer mig en fråga som jag inte kan svara på.

Och nu då?