En diskussion om antisionism

Igår skrev jag ett blogginlägg om hur viktigt det är att lära sig skilja mellan antisemitism och antisionism. Jag menar att antisemitism är en avskyvärd rasism som riktar hot och terror mot bland annat judar. Antisionism, å andra sidan, ser jag som en kritik och ett avståndstagande till en politisk rörelse - sionismen. På samma sätt som man kan vara antifascist eller antikommunist utan att fördenskull vilja utföra attentat eller hot, kan man också vara antisionist.

Antisionismen, som jag ser på saken, analyserar, kritiserar och skapar opinion mot den politiska rörelse som styr staten Israel och som förbryter sig mot folkrätten, bland annat genom att utöva en apartheidpolitik mot den palestinska befolkningen. 

Enligt min mening måste den antisionistiska kritiken glasklart ta avstånd från all antisemitism för att vara trovärdig. Antisemitiska och antijudiska grupper gör sig idag breda. Själva kännemärket för dessa är att de medvetet blandar ihop kritiken mot sionismen med sitt judehat. Kännetecknet för en trovärdig antisionism är att antisemitism och judehat avvisas.

En sida av saken, som jag inte beaktade när jag skrev mitt inlägg igår är att sionismen som politisk rörelse kan ha andra sidor än de som kommer till uttryck i Israels ockupations-och apartheidpolitik. Anita Goldman, en judisk göteborgsförfattare som jag hyser stort förtroende för, skrev i DN idag en kommentar till Benjamin Netanyahus uppmaning till Europas judar att flytta till Israel. Själv får jag associationer av Netanyahus uppmaning till sionismen som en rörelse som har välkomnat judeförföljelser då de gör judar mer benägna att ansluta sig till staten Israel.

Anita Goldman är inte främmande för kritik mot Israel. I dagens artikel uttrycker hon en djup ”avsmak för och förtvivlan över israelisk politik och samhällsutveckling och över den ockupation av ett annat folk som nu pågått i 48 år.” Och hon svarar Netanyahu med att säga att Israel är det ”utan tvekan fysiskt farligaste landet för en jude att uppehålla sig i.” I sin kritik mot Netanyahus uppmaning till judar att lämna Europa likställer hon i praktiken hans regering med de islamistiska terrorister den säger sig bekämpa. Netanyahaus uppmaning avslöjar enligt henne ”ett synsätt som bygger på isolationism, separation och antingen-eller-tänkande av det slag som såväl islamisterna som den nuvarande israeliska regeringen står för.”

Anita Goldman kritiserar alltså aspekter av den sionistiska staten, men hon pekar också på andra sidor hos den sionistiska rörelsen. Hon menar att när sionismen uppstod - långt före andra världskrigets fasor - fokuserade den på ”en vision av folklig och kulturell pånyttfödelse”.  Och hon nämner hur rörelsen ville återuppliva det stelnade liturgiska språket, vilket som jag ser det kanske skulle kunna jämföras med Martin Luthers och protestantismens återupplivande av den stelnade katolska litanian genom att kräva att bibeln skulle översättas till människors modersmål så att alla själva kunde läsa den. Anita Goldman nämner också hur sionismen vitaliserade den hebreiska kulturen genom att skapa nya kulturyttringar och hon ser kibbutzrörelsen som ett kreativt och nyskapande projekt initierat av den sionistiska rörelsen.  

För mig som antisionist är det nödvändigt att se att sionismen inte är en entydigt brottslig rörelse. Liksom Anita Goldman har människor funnit något ”djupt berörande och engagerande” i dessa sionistiska projekt. Först när jag söker dessa rötter för dagens sionistiska rörelse kan min kritik mänskligt sett bli trovärdig - även för mig själv.

(Du som gillar eller ogillar detta inlägg - kommentera)

Om du vill - läs på min blogg om Céline-Marie Dicksons roman Oradour, som handlar om krigsbrott och förlåtelse - en akut frågeställning efter Andra Världskriget och en akut frågeställning nu.

.