En shettis - en häst att ta på allvar

Shetlandsponnier är söta. Det är allmänt känt. Det ser man att folk tycker. Om man möter folk när man är ute och går med sin shettis är det den vanligaste kommentaren att "Å, vad söt!" När man är ute och promenerar med ett halvblod på 170 över manken, som trampar otåligt på stället på livliga springares vis, får man sällan den kommentaren.

Det är naturligtvis sant att shetlandsponnier är söta, men det ligger dem i fatet, skulle jag vilja säga. En stor häst som konstrar, försöker slita sig, eller uppträder på ett sätt som är riskabelt för sin ryttare eller förare, den får sig genast en tillrättavisning så att den förstår vem det är som bestämmer. En shetlandsponny, däremot, kommer väldigt ofta undan med sådant. Den är ju så gullig, och man ler överseende och låter den hållas med sådant som en stor häst aldrig skulle få göra. Så det ligger dem i fatet att de är så söta. De får ofta inte lära sig att lyda.

Att en shetlandsponny är stark har jag fått erfara. Den 18-åring jag har haft hand om i ett halvår är ganska väl dresserad samtidigt som dess obändiga sinnelag ibland tar över. Den har försökt springa rakt igenom mig när den kände att den ville ut ur paddocken och den har tacklat mig som en NHL-hockeyspelare när jag ville gå åt ett håll och den ville åt ett annat. Några gånger har det varit på vippen att den lyckats slita sig, och jag har förtvivlat hållit i grimskaftet och satt hälarna i marken men bara åkt med.

Upplevelsen när min vän shettisen sätter den sidan till är att här finns styrka jämförbart med en oxe. Att bli rammad av honom är som att komma ivägen för en mindre noshörning. Därför har jag fått lära mig att i vissa situationer bortse ifrån att shettisen är söt och gullig. Det är bland andra min dotter, ridskolechefen, som har inympat i mig vikten av att visa att det är jag som bestämmer. Tidigare, när jag ville vara snäll och eftergiven mot gullegrisen, tvingades jag använda råstyrka när han fick för sig att utnyttja sin överlägsna kraft - och jag kom ändå till korta. Förstås. Nu, när jag fått klart för mig vikten av att vara tydlig med vem som bestämmer - då räcker det med en gest med handen för att han ska följa. Det fungerar inte alltid, men ofta nog.

Nu ska jag berätta lite om min vän shettisen. Det finns ganska många saker som han gör bra. Vi som har hand om honom, har honom på foder och hans ägare har berättat att samtidigt som han har varit lydig och lätt att ha att göra med i boxen, i hagen och i markarbetet, har han ogärna låtit sig ridas och som följd av en händelse där han kom i sken vid körning, har han ogärna låtit sig köras på senare år. Hans ägare berättar att när någon liten unge har försökt att sitta på honom har han satt iväg i krumsprång tills vederbörande ramlat av.

En helg i januari kom mina två döttrar och ett av barnbarnen på besök. Det var en fantastisk vinterdag med snö och kallt och fint underlag i paddocken. Det blev en riktig häst- och ridupplevelse med de två stora hästarna och shettisen i aktion.

Vi prövade shettisen väldigt försiktigt. Mitt barnbarn som är 12 fick först fick bara lägga sig försiktigt över hans rygg och låta honom känna tyngden. Efter några försök, fick han börja gå några steg med henne liggande över ryggen. När han gjort detta några gånger (4)*, satte hon sig försiktigt på hans rygg. Detta prövades stillastående flera gånger innan han fick börja gå med henne. Hela tiden ledde vi honom i grimskaft för att han skulle känna sig lugn och trygg. Först efter flera lugna försök på detta sätt prövade vi att låta henne rida honom själv utan att någon ledde. Hon jobbade honom med stort tålamod, och till slut kunde hon rida honom utan ledare. Det var fint det!

Vid ett senare tillfälle prövade vi på samma sätt. Efter att hon suttit av, tänkte jag låta honom gå och springa lite lös i paddocken. Till min förvåning kom han istället fram till mig och när jag började gå, gick han med mig. Han var lös, och vart jag gick, hur jag svängde och stannade, så gjorde han detsamma vid min sida. Så har han inte betett sig tidigare fast jag har försökt. Då har han oftast varit ganska självsvåldig och gärna gått sina egna vägar och ibland ganska provocerande trängt mig eller försökt vända över mig. Men inte denna gången, och efter det har han varit väldigt from vid markarbete.

Jag ska också berätta om hur vi försökt hitta sätt att få min vän shettisen att acceptera att bli körd. Vi ville pröva att köra honom med min gamla hundsläde som jag fick av min morbror en gång när vi hade vår Newfoundlandshund. Min morbror hade använt släden med sin schäfer på 1930-och 40-talen. Det var 1966 eller 67 när vi fick den och vår Newfoundland blev väl aldrig nån särskilt väldresserad slädhund. Det är ju inte min vän shettisen heller, men nu skulle vi pröva.

Min flickvän fick sitta i den gamla hundpulkan. Shettisen fick bära bröstsele, körgjord och ländtäcke. Han fick träns och bett och tömmar och jag höll honom samtidigt i grimskaftet för att han inte skulle bli rädd. Och han drog snällt och fint. Det var 40 cm djup och ganska torr snö. Han drog min sambo flera varv runt paddocken. Till slut kunde jag släppa grimskaftet och han drog snällt och lugnt en bit och ställde sen upp sig så att det gick att fotografera också.

Att shetlandsponnier är söta men inte ofarliga fick jag erfara när jag skulle upprepa körningen med hundpulkan några dagar efter det lyckade första försöket. Vi gjorde någonting fel den här dagen. Gav honom inte tillräckligt med tid. Eller lät honom inte undan för undan känna att det skulle gå bra. Så snart han kände motståndet och min tyngd i draglinorna, gjorde han ett ryckande så att min sambo tappade grimskaftet och då var det kört. En våldsam bakutspark i luften och sen bar det iväg i fullt sken. Jag åkte ur, fick fatt i en tamp och plöjde genom snön så det rök. I svängen åkte jag in i sargen med en smäll och tvingades släppa taget, och det tog tre varv innan vi fick ner tempot på den lille så att det blev stopp.

Han är inte färdig med detta. Han behöver mycket stöd med lugn och trygghet för att våga bli körd och våga dra utan att bli upprörd. Ridningen går bäst tror jag. Han är ingen ridponny för barn att rida själva på ute i skog eller äng. Men han kommer att bli trygg med det om han får ta det lugnt.

Numera när någon säger "å, vad söt" om min vän shettisen, tänker jag "... och stark - både i kroppen och viljan". Och det bör man alltid betänka, så går det säkert bra.

____________

* Just 4 gångers upprepning av ett övningsmoment lär ha att göra med uppbyggnaden av hästens hjärna. Eftersom hästens hjärnhalvor är separerade ska varje hjärnhalva behöva ta in momentet två gånger för att det ska sätt sig i minnet. För den som vill veta mer om detta kan det vara intressant att titta närmare på till exempel ST-training (Straightness training). Två länkar om detta: 1) Marijke de Jonghs web-seminarium om ST; 2) Marijke de Jonghs demonstrationsvideo (  Länk 1; länk 2 ).