Imre Kertész: varför lever du?

Någon sade att Imre Kertész bok En annan ”är ett viktigt dokument för förståelsen av en av vår tids främsta författare”. Ja, säger jag - om jag är en av vår tids främsta författare, om du är det - då stämmer denna utsaga.

När jag läser Kertész En annan återkommer ständigt denna förnimmelse av att detta handlar inte bara om honom, det handlar också om mig och om dig. Kertész berättelser och tankar balanserar kring frågan om livets mening och livets meningslöshet. Han blir teoretisk och talar om att ”vi är förbindelselänkar mellan livet och meningen” och om ”den ovanliga dimension som varje enskilt liv ger upphov till” (96). Detta startar tankar hos mig som läsare, tankar om vem jag är, vad mitt liv har för värde för mig själv, och Kertész siktar  in sig på detta - att hans livserfarenhet ska kunna tala just till mig och just till dig. Direkt till mig talar han om den balansen mellan mening och meningslöshet, om hur jag ska värdera mitt liv: ”Om din existens inte är oerhörd, då är det inte värt att man ödslar ord på den” (85).

Om din existens är oerhörd. Tillåter du dig att tänka så om ditt liv? Vad händer i dina relationer om du tillåter dig att tänka så? Vad blir ditt liv, din död i dina ögon om du tänker så?

Detta är ett av de sätt som Kertész bok En annan talar till mig.

Kertész, Imre. En annan - krönika över en förvandling. (1997). Stockholm: Norstedts, 2003

Jenny Bohman med känsla för blues

Blueslegend, vissångerska, tung gitarrsolist, munspelsvirtuos.
Jenny Bohman 1963 - 2010. På Klingan i P2 igår hörde jag Jenny Bohman. Hon sjöng Billy’s Walk. Den gick direkt till mitt hjärta. Det var första gången Lennart Wretlind hört henne, samma för mig.

Foto Stig Unge

I Billy’s Walk hör man hennes rötter i den djupa amerikanska söderns countryblues som hon utvecklar till dagsfärsk och tidlös poesi. Hör en kortversion av låten och lyssna sen på en av hennes många inspirationskällor, Chester Arthur Burnett (1910-1976) och hans Smokestack Lightning. Visst för hon en tradition vidare, samtidigt som hon utvecklar den och gör den giltig i nuet. Håller du med?


På ett youtubeklipp från 2008 ser jag att hon var på Åmåls Bluesfestival det året. Ett långt klipp med bland annat munspelssolo tillsammans med hennes gitarrvirtuosa tjejband.

Jenny Bohman gick bort i cancer i november 2010. Till sin sista konsert, bara en månad före sin död kom hon med en helt ny repertoar med Edit Piaf-låtar

 
Läs om Jenny Bohman på Svd
Och på Sveriges Nyhetsmagasin Fokus

Till sist - hon var ju vis- och balladsångare också:



Baba Blues & Little Jenny - Wildcat (2007)
Jenny Bohman: Surgeon Blues (Åmål 2008)
Jenny Bohman at Brian Kramer's Blues Jam (2009)
Jenny Bohman: Non, je ne regrette rien (19 okt 2010)
Jenny Bohman: La vie en rose (19 okt 2010)
Jenny Bohman: Mon Dieu (19 okt 2010)
.
.

The Weavers - how did they do it?

A memory struck me for some reason - a memory from back in 1988 or something - of The Weavers’ last reunion. The Weavers - immensely popular in America in their heyday in the 50s, and highly influential in the world-wide folk-music revival in the 60s. I remember watching the TV reunion seeing these aged ones, one of them even in a wheel-chair, all of them so full of life though they might well be on the edge of the grave.

This is what I remembered:

 I took another look at this reunion and - judge for yourselves - I began to wonder what was it really about the Weavers that magnetized all these people?



So I went back to the sources, in this case ”The Weavers 1951 video The Weavers Around the World”. And still I wonder what was it that held people enthralled?



These are the songs: Tzena Tzena (Israeli dance song), So long it’s been good to know ya (Woody Guthrie), The Roving kind (folk song, American), Good night Irene (Hudie Leadbetter), The Flop-Eared Mule (folk song, American).

The furthest I went among the sources tonight was to Hudie Leadbetter whose Good Night Irene was brought to new audiences by the Weavers. Now listen to this, and make note of one word that differs in Leadbetter’s original as compared to that of the Weavers: ”I’ll get you in my dreams” sings Leadbetter, while the Weavers sing ”I’ll see you ...”

So when The weavers bring Leadbetter onto their cozy scene - what are they doing? Are they domesticating the emotion of the original? Are they infusing their cozy middle class audience with Leadbetter’s vigorous emotion? Are they doing both these things simultaneously - domesticating the vigour and invigorating the tame? Now listen to a version of the original, and then give your idea of what it was that The Weavers did to enthuse people like they did. I'm asking for your comments on this question.

 

.

Thoughts Written on a Blue Evening with Bonfires

What do you think about the meaning
of poetry and literature and art?
For some, a well-rhymed poem leaves them dreaming,
for others poetry’s a thing apart
from what they call reality, but I
think poetry’s the thing that makes us live or die.



Imagine what’s reality, you think of it.
You’ll never fathom all of it, for sure.
You only catch a minute glimpse of it,
Rather than certain, it remains obscure.

Now what you - I - all of us can do
to get a notion of all this chaos, is to pluck
some fractions of it, randomly. With luck
you’ll set a world, that helps you live, in motion.
It’s poetry, art, fiction that will make it.
It makes life possible if you don’t fake it.


The poem © David Dickson  30 april 2012 


The pictures:
Epic Blue Evening, oil on canvas
by Rich Bowman
source: Kansas City Art Institute Art Notes  
To view more of his art or to buy his paintings
Go to Blue Gallery online 

Chaos Art Wallpaper
artist unknown
Source: Desktop Wallpaper Gallery
(If this picture is missing at my blog,
click the above link and then return
to the blog - usually the picture will
then appear here)

Cirkus av Niklas Rydén - en opera som inspirerar och berör

Källa: New Opera CO - recensioner

 En naken scen med vitt golv och en fond där ljusbilder skapar scenariot. En trapetsgunga. En liten hög med kläder i utkanten av scengolvet och en hopnystad halsduk som någon i publiken råkat tappa just utanför scengolvets ena hörn. En liten kammarorkester med flygel, cello, violin och slagverk. Mitt på scen fyra föremål i leksaksformat, som ett koncentrat av en handling. En gammal resväska.


I detta minimalistiska scenario låter Niklas Rydén sångerskan Sofia My Fryklund gestalta ett liv. Rydén väljer att samla publiken i foajén och berättar handlingen innan dörrarna öppnas till salongen. Med den förförståelsen ger han en ingång i ett poetiskt operaverk, där sången som monolog förflyttar mig som åskådare mellan ett upplevt traumatiskt nu och olika minnesrum i huvudpersonens liv.

Sofia My Fryklund i Cirkus foto: GP Niklas Rydén

Sofia My Fryklund är ensam på scen genom hela föreställningen. Men hon är inte ensam i min upplevelse. Där skapar den musikaliska monologen en befolkad värld. Sångberättelsen för mig in i nuets upplevelse av smärta och saknad. Genom förförståelsen från foajén vet jag att detta är en saknad efter en karriär som tagit slut, relationer som har brutits, förhoppningar som släckts och nära och kära som brutalt ryckts bort.

Foto: Niklas Rydén (Källa: Karin Wiberg - Violinist)

Föreställningen igenom upplever jag samtidigt att den poetiska gestaltningen har sin egen kraft oberoende av ramberättelsen. Huvudpersonens inre värld gestaltas i min upplevelse. Hennes berättelse om sitt liv för mig i min upplevelse till de minnena. Hennes direkta uttryck av smärta i nuet för mig in i hennes känslorum. Sångmonologens uttryck för mig ut och in i upplevelsen av hennes minnen, hennes känsla i nuet och till slut hennes bild av en möjlig framtid. Orden faller med kraft i mitt medvetande och för mig samtidigt nära dessa rum hos mig själv

 För den som är intresserad av operagenren i nutid är Niklas Rydéns nyopera Cirkus en guldgruva att ösa ur. Den talande poesin. Det sångliga uttrycket, som Rydén vill lägga nära det talade ordets. Den minimalistiska scenografin, de musikaliska inspirationskällorna hos Brecht, Kurt Weil, hos jazzen, hos den traditionella operan, hos så skilda genrer som Pekingoperan och den argentinska tangon - allt detta bjuder på inspiration och möjligheter. Den poetiska gestaltningen av yttre handling och inre liv ger en möjlig kompassriktning för den som vill skapa opera med tidlösa kopplingar till nutiden.

Det som var starkast för mig i Niklas Rydéns Cirkus i gårdagens föreställning var just den upplevelse av liv som jag bjöds på. Men jag får också en annan upplevelse. Av detta arbete som något som pekar i en riktning som kan vara en framtid för operan.

Föreställningar kvar: 22, 27, 28, 29 APRIL KL 19

Atalantes hemsida

Foto: GT Karl Henrik Edlund

Källa: Atalante

Se akt 3 av Cirkus på vimeo

Läs fler recensioner av Cirkus på Atalantes hemsida

Du kan också läsa vad jag skrev på min blogg om work-in-progressvisningen av Cirkus i april 2011

.

En aktuell svensk jazzekvilibrist

När jag vill se och höra rolig musik, då vet jag en artist jag vill se. Såg du Gunhild Carling och Christer Sjögren i Så ska det låta söndagen den 8 april 2012. Min replik när jag satte mig att se detta program var att den här programformen har nog överlevt sig själv. En massa engelska ballader som ingen människa hört förut, och har man det så är det Elton John. Det blir sällan den blandning av gammalt och nytt, av känt och okänt som det kunde vara som bäst.

Den här gången kom min bedömning emellertid på skam. Inte för att jag gillar Christer Sjögren precis - särskilt inte som Frank-Sinatra-wannabee.  Men Gunhild Carling! Gunhild Carling satte fart på tillställningen med jazz och varieté, instrumentalekvilibristik och generositet i en lycklig blandning, som skapade en feststämning, ovanlig för det mesta i detta program. Men vi börjar med Gunhild som hon lät när hon spelade blockflöjt och visslade på Bingolotto i november 2010:



Gunhild Carling är en jazztjej, som spelat med sin familj på jazzfestivaler i Sverige och utomlands sen barnsben verkligen. 1984 spelar hon trombonsolo - 9 år gammal - på en jazzkonsert i Polen tillsammans med resten av familjen.



Gunhild Carling är fena på många instrument. En favorit är hennes Bagpipes in Jazz



Hon är faktiskt något av cirkusartist när hon ekvilibrerar i Three trumpets



Den 18 febr 2012 spelade hon i Falsterbo, och till denna låt hittar jag följande presentation på nätet:
"Carling Family: Father Hans "Cooling" Carling who plays the trumpet was king of swing in Malmoe at school dances in the 1960s. His wife Aina plays banjo and guitar and the children Max clarinet, violin and tenor sax, Gerd piano, trombone and saxes, Gunhild nearly all known instruments and finally Ulf drums and vocal. Gerd´s Husband Tomas plays the bass."

Tanita Tikaram

Kommer du ihåg?
Vem har hört talas om Tanita Tikaram?
Vem har inte?

Lyssna först på hennes "Twist in my Sobriety", så kanske ett minne vaknar.


1988 kom hon ut med den låten på albumet Ancient Heart
På det albumet fanns också den här låten (här i en liveinspelning innan hon kom ut med albumet):


Hon var ju ett fantastiskt stjärnskott när hon dök upp. Var runt i hela världen. Stora konserter. Hade konserter i Oslo, Göteborg också. Grep tag i publiken, och försvann sen totalt.

Du som inte var med -88, eller inte lyssnade åt det hållet - lyssna runt på vad hon gjorde då.

På mig gjorde hennes debut ett bestående intryck. Nu blev jag nyfiken på vad hon gör i dag. Hittade hennes blogg, där hon bland annat lägger ut sin videodagbok med rapporter från resor, studier och möten med musik, människor och platser.


Så här kan hon låta idag:


Tanita Tikaram official website
Tanita Tikaram Blog
.