Nicholas Carr skrev en bok om hur internet lär hjärnan att arbeta ytligt och hur hjärnan genom färdigmatade hyperlänkar fostras att glömma hur man reflekterar självständigt.
Detta är intressant, särskilt i ett perspektiv när skola och högre utbildning alltmer digitaliseras. Hjärnans utveckling är ju inte oberoende av den kultur den befinner sig i och växer och arbetar i. Associationsbanor i hjärnan öppnas och utvecklas genom att användas och stängs genom att ligga i träda. Självständigt tänkande, analytisk förmåga och djupläsning är beroende av associationsbanor som kan öppnas eller inte öppnas beroende på om sådana förmågor övas och praktiseras eller inte.
Så vilken roll ska internet och digitaliserade media ha i skola och utbildning? Är det till exempel önskvärt att ”alla ska kunna djupläsa”? Om det är önskvärt, hur ska då undervisningen se ut? Hur ska läsundervisningen se ut? Och hur ska i så fall internet användas i undervisningen?
En ytterligare fråga är ju: ska skolan välja att bortse från sådana olyckskorpar som Nicholas Carr? Det kanske är så. Men frågan kvarstår - hur arbetar den hjärna som växer upp i en digital kommunikationsmiljö?
Se Nicholas Carr The Shallows: What the Internet Is Doing to Our Brains
Amazon.com annons och recensioner.
En liten påminnelse! Dagens vuxna - jag avser för enkelhets skull dem som är födda 1985 eller tidigare - äger i allmänhet hjärnor som under sina första 6 år eller mer utvecklats i analog kommunikation. Dagens ungdomar och barn äger hjärnor som i allmänhet kommunicerat digitalt redan i tidig blöjålder.
(foto David Dickson)
söndag 31 oktober 2010
onsdag 27 oktober 2010
LIVET: Att nå det som är min egen vilja
Jag anade det när jag läst Sigrid Undsets Jenny från 1928 - att det kunde vara intressant att fråga sig vad upplevelsen av sexuell attraktion är för något. Jennys sexuella förhållande med älskaren är inte helt självklart resultatet av fysisk attraktion. Senare i livet, i ett annat förhållande, blir det ändå tydligare att Jenny inte klart vet vad hennes egen kropp vill och inte vill i relationen till den andre.
Den kvinnliga och den manliga sexualiteten, hur blir den till egentligen? Visst, den finns ju som en naturlig drift, men alla de uttryck den tar sig, hur blir de som de blir? Upplevelsen av skönhet, till exempel - varför attraheras jag av en kvinnas fysiska styrka medan andra män dras till mer så kallat finlemmade kvinnokroppar? Och det är kanske inte bara kroppen i sig som attraherar, utan det finns väl en kombination av det jag upplever som fysisk skönhet och en skönhet som har med sinnelag att göra. Varför attraheras jag av en kvinnlig envishet, som hellre kritiserar än beundrar, medan andra män inget hellre önskar än en kvinna som böjer sig för hans vilja?
Det var väl tidernas filosofiske pessimist, Schopenhauer, som menade att attraktionen mellan könen styrs av önskan att hitta någon som kan föda mig eller avla mig de barn jag vill ha och som jag tror skulle kunna vara den, som tillsammans med mig skulle kunna ge dem en uppväxt som jag önskar dem.
Detta är kanske bara en del av den sexuella attraktionens utgångspunkt. Det framgår ju nu när man har förstått att det kan finnas en naturlig dragning även till det egna könet. Men det tilltalar mig att tro att den sexuella attraktionen, oavsett detta, har sin grund i en fysiskt och mentalt skapad aning av vad som är skönhet, och att denna anings riktning är unik för varje människa. Det tilltalar mig att tro att den kvinna jag finner tilldragande är det därför att hennes varelse gör det glädjefullt att tänka sig att avla barn och se dem växa upp.
Vad växer det för skönhetsideal ur detta? Jag tror själv att allt vad ideal är försvinner i ett sådant perspektiv. Det jag upplever som skönt, det är en skönhet som bara har med mig och den som attraherar mig att göra. I mötet oss emellan uppstår skönhet, och vad har den med alla ideal att skaffa?
Och jag tänker då på bilderna av skönhet som når mig ifrån alla håll. Om skönhet är en upplevelse av individuellt unikt slag, hur lär jag känna vad som är min egen skönhetsupplevelse? Hur ser jag skönheten hos en annan människa om den människan gömmer sin egen skönhet bakom den bild av skönhet som tidens anda kräver?
Jag tänkte på detta när jag läste Sigrid Undsets roman Jenny. Jenny, som misstog vänskap för kärlek och aldrig nådde ner till det som var hennes egen vilja. Jo, till slut förstod hon skillnaden mellan att hålla av och att älska, men i nästa stund fick hon uppleva den fulla smärtan i hennes väns totala oförmåga att se den skillnaden.
Att nå det som är min egen vilja -
Den kvinnliga och den manliga sexualiteten, hur blir den till egentligen? Visst, den finns ju som en naturlig drift, men alla de uttryck den tar sig, hur blir de som de blir? Upplevelsen av skönhet, till exempel - varför attraheras jag av en kvinnas fysiska styrka medan andra män dras till mer så kallat finlemmade kvinnokroppar? Och det är kanske inte bara kroppen i sig som attraherar, utan det finns väl en kombination av det jag upplever som fysisk skönhet och en skönhet som har med sinnelag att göra. Varför attraheras jag av en kvinnlig envishet, som hellre kritiserar än beundrar, medan andra män inget hellre önskar än en kvinna som böjer sig för hans vilja?
Det var väl tidernas filosofiske pessimist, Schopenhauer, som menade att attraktionen mellan könen styrs av önskan att hitta någon som kan föda mig eller avla mig de barn jag vill ha och som jag tror skulle kunna vara den, som tillsammans med mig skulle kunna ge dem en uppväxt som jag önskar dem.
Detta är kanske bara en del av den sexuella attraktionens utgångspunkt. Det framgår ju nu när man har förstått att det kan finnas en naturlig dragning även till det egna könet. Men det tilltalar mig att tro att den sexuella attraktionen, oavsett detta, har sin grund i en fysiskt och mentalt skapad aning av vad som är skönhet, och att denna anings riktning är unik för varje människa. Det tilltalar mig att tro att den kvinna jag finner tilldragande är det därför att hennes varelse gör det glädjefullt att tänka sig att avla barn och se dem växa upp.
Vad växer det för skönhetsideal ur detta? Jag tror själv att allt vad ideal är försvinner i ett sådant perspektiv. Det jag upplever som skönt, det är en skönhet som bara har med mig och den som attraherar mig att göra. I mötet oss emellan uppstår skönhet, och vad har den med alla ideal att skaffa?
Och jag tänker då på bilderna av skönhet som når mig ifrån alla håll. Om skönhet är en upplevelse av individuellt unikt slag, hur lär jag känna vad som är min egen skönhetsupplevelse? Hur ser jag skönheten hos en annan människa om den människan gömmer sin egen skönhet bakom den bild av skönhet som tidens anda kräver?
Jag tänkte på detta när jag läste Sigrid Undsets roman Jenny. Jenny, som misstog vänskap för kärlek och aldrig nådde ner till det som var hennes egen vilja. Jo, till slut förstod hon skillnaden mellan att hålla av och att älska, men i nästa stund fick hon uppleva den fulla smärtan i hennes väns totala oförmåga att se den skillnaden.
Att nå det som är min egen vilja -
måndag 25 oktober 2010
LITTERATUR: Sigrid Undsets roman Jenny
David Dickson läser.
I bloggen Tofflan den 16 september kommenteras Maria Sveland och Mian Lodalen, och deras besök i Babel hos Daniel Sjölin. Så här lyder kommentaren: ”Maria Sveland inledde med att nämna sin bok Bitterfittan ett antal gånger samt begreppet Det Knapplösa Knullet. Annars behandlade diskussion mest feminism, feministiska biblar och politik”. Så kan man ju kommentera om man är inställd på att kritiskt granska författares och andras ibland tröttsamma självpromotion i skilda sammanhang.
Och kritisk granskning är bra. Men själv blir jag lite förvånad att läsa den därefter följande något trötta formuleringen ”Annars behandlade diskussion mest feminism ...” För när jag lyssnade till samma diskussion gav den mig ju ett bestående intryck när samtalet kom in på ungdomars möte med sexualiteten. Det var särskilt när Mian Lodalen med kraft berättade hur unga kvinnors första möten med manlig sexualitet mycket ofta blir en total ”käftsmäll”. Hur leken och lyssnandet till den egna intuitionen i ett enda slag tar slut. Hur jagskapandet, istället för en sökande upptäcktsfärd blir en anpassning till normer om hur kvinnor ska vara. Inte hur jag som kvinna skulle kunna bli, utan en oändlig serie anpassningar till hur jag som kvinna förväntas vara. Och de förväntningarna har inte att göra med hur jag som kvinna skulle kunna med självständig nyfikenhet söka och finna glädje, njutning och ny kunskap om mig själv och andra. Med kraften hos en ”käftsmäll” får hon som nyss var barn veta att hon har att rätta sig efter en färdig form att stöpa sig i, en form där manliga krav inte får undersökas och prövas, där det enda som ska undersökas är hur de manliga kraven ska tillfredsställas.
Allt detta sa inte Mian Lodalen och det gjorde inte Maria Sveland eller Daniel Sjölin heller. Så Tofflan må kanske vara förlåten. Det enda Mian Lodalen egentligen sa var att unga kvinnors möte med manlig sexualitet ofta innebär en mental ”käftsmäll”. Men kanske var jag lite mer mottaglig än Tofflan denna kväll för den fulla innebörden i detta. Efter att just ha läst Sigrid Undsets roman Jenny från 1928 var jag i mitt innersta förberedd. Jag vill inte avslöja precis hur, men om jag som man kunde bringas att se en av de upplevelser som grundlägger kvinnlig underkastelse och kvinnligt självförakt så säger det en del om Sigrid Undsets roman.
Jenny är gestaltningen av en kvinnas sökande efter något som ska kunna bli ett jag. Hon söker med en blandning av försiktig passion och självständighet. Det är en blandning som vittnar om en sårbarhet som ändå kunde ge plats åt viljan att uppfinna sig själv. Mot det vägvinnande och uppfinningsvilliga står inte bara den manliga sexualitetens krav. Mot viljan att uppfinna sig själv står också Jennys egen i vissa avseenden förutfattade förståelse av vad mannens krav består i. Hennes kamp gestaltas oförblommerat, och bilden av kvinnans upplevelse av mötet med manlig sexualitet gjorde i vart fall mina sinnen mottagliga för ett annars kanske osett djup i dagens diskussioner.
David Dickson
fredag 22 oktober 2010
VETENSKAP: Kreativitet och galenskap - film på UR play
2010 10 22 Vetenskapsrådets kvartalsseminarier
Vetenskapsrådets kavartalseminarium den 30 september handlade om kopplingar mellan galenskap och kreativitet. På annat ställe i min blogg hittar du mina reflektioner kring seminariet och de frågor det reste i min tankevärld.
Nu har tre filmer från seminariet lagts ut på UR plays hemsida. För att se filmerna måste du kopiera följande adress och klistra in den i adressfältet
http://www.ur.se/play/160427
De tre filmerna från seminariet visar föredragen i sin helhet tillsammans med åtföljande diskussion och frågor
Se också Arne Jarriks intressanta introduktion till det 16:e kvartalsseminariet i april 2010, vilket handlade om ”cyklicitet” - alltså om hur olika processer, materiella och samhälleliga, såväl som idémässiga, har en tendens att förändras, utvecklas och på ena eller andra sättet återvända till något som liknar utgångspunkten.
I sin inledning till det 16:e kvartalsseminariet talar Jarrick om hur han kom på idén om dessa kvartalsseminarier ca 2005. Han såg behovet att inför allmänhet och forskare belysa och diskutera frågan om ”det vetenskapliga uppdraget” och om humanioras och samhällsvetenskapernas roll för vetenskapen i stort. Sedan det första seminariet i april 2006 har skilda viktiga aspekter på vetenskapernas samverkan diskuterats här.
http://www.ur.se/play/157689 är länken du kopierar o klistrar in i adressfältet för att lyssna på Arne Jarricks intressanta inrtroduktion till seminariet om cyklicitet i april 2010.
Arne Jarrick är huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet. Han är forskare i mentalitetshistoria. Han har publicerat böcker och avhandlingar: om psykologisk socialhistoria, religiös väckelse, om utvecklingen av det ”moderna förnuftet”, om Stockholms utveckling som ett svenskt civilisationscentrum, och om inställningen där till brott och straff. Han har också skrivit och forskat kring kärlekens historiska uttryck liksom om hur människouppfattningen har förändrats genom historien. Dessutom har han forskat i självmordet och självmordsprevention historiskt och i framtiden och nu senast har han givit ut en essä om ”behovet att behövas”.
Vetenskapsrådets kavartalseminarium den 30 september handlade om kopplingar mellan galenskap och kreativitet. På annat ställe i min blogg hittar du mina reflektioner kring seminariet och de frågor det reste i min tankevärld.
Nu har tre filmer från seminariet lagts ut på UR plays hemsida. För att se filmerna måste du kopiera följande adress och klistra in den i adressfältet
http://www.ur.se/play/160427
De tre filmerna från seminariet visar föredragen i sin helhet tillsammans med åtföljande diskussion och frågor
Se också Arne Jarriks intressanta introduktion till det 16:e kvartalsseminariet i april 2010, vilket handlade om ”cyklicitet” - alltså om hur olika processer, materiella och samhälleliga, såväl som idémässiga, har en tendens att förändras, utvecklas och på ena eller andra sättet återvända till något som liknar utgångspunkten.
I sin inledning till det 16:e kvartalsseminariet talar Jarrick om hur han kom på idén om dessa kvartalsseminarier ca 2005. Han såg behovet att inför allmänhet och forskare belysa och diskutera frågan om ”det vetenskapliga uppdraget” och om humanioras och samhällsvetenskapernas roll för vetenskapen i stort. Sedan det första seminariet i april 2006 har skilda viktiga aspekter på vetenskapernas samverkan diskuterats här.
http://www.ur.se/play/157689 är länken du kopierar o klistrar in i adressfältet för att lyssna på Arne Jarricks intressanta inrtroduktion till seminariet om cyklicitet i april 2010.
Arne Jarrick är huvudsekreterare för humaniora och samhällsvetenskap vid Vetenskapsrådet. Han är forskare i mentalitetshistoria. Han har publicerat böcker och avhandlingar: om psykologisk socialhistoria, religiös väckelse, om utvecklingen av det ”moderna förnuftet”, om Stockholms utveckling som ett svenskt civilisationscentrum, och om inställningen där till brott och straff. Han har också skrivit och forskat kring kärlekens historiska uttryck liksom om hur människouppfattningen har förändrats genom historien. Dessutom har han forskat i självmordet och självmordsprevention historiskt och i framtiden och nu senast har han givit ut en essä om ”behovet att behövas”.
söndag 17 oktober 2010
OPERA: Aktuellt om tradition och nyskapande i operagenren
2010 10 17
Vadstenaakademien arbetar för att visa vad som händer i operagenren. Samtidigt griper man in i det händelseförloppet. Man skapar själv ny opera och man samlar forskare, aktiva operaskapare, sångare och skådespelare till seminarier som inspirerar till nytt operaskapande, både i traditionella och nya riktningar. I början av december 2010 kommer man att ge en tredagars spetsutbildning för aktiva sångare i barockgenren, vilket är ett exempel på hur man skapar kvalité i traditionen. Den 24 september 2010 höll man ett seminarium med titeln ”Re-imagining Opera”, nu med fokus på att finna nya vägar för operaskapande.
På seminariet, som introducerades av Nils Spangenberg, var opera på skärm - digitalt, filmat och TV-sänt - en av de vägar för nyskapande som undersöktes. En annan var de kortoperor eller situationsoperor som utvecklats i Holland av regissören Anthony Heidweiller, en av föredragshållarna på seminariet.
I de utdrag som publicerats på Vadstenaakademiens hemsida framgår en av de stora skiljelinjer som finns idag i skapandet av ny opera - den mellan scenopera och skärmopera. Medan scenoperan, som Folkoperans VD Pia Kronqvist säger i sitt föredrag, anses ge en kommunikation ”från hjärta till hjärta”, ger skärmoperan, med den ofrånkomliga distans som mikrofonen skapar, nya möjligheter till sånglig variation och även kommunikationsvägar till helt nya publikgrupper.
På ömse sidor om denna skiljelinje skapas såväl traditionell som ny opera. Scenoperan i Holland gör situationsopera med föreställningar på några minuter att spelas upp i butiker, på torg, i bussar och tunnelbana. Samtidigt skapar skärmoperan olika föreställningstyper från dagens direktsända Metropolitanvisningar till rena animerade digitaloperor.
I föredragen från seminariet ”Re-imagining Opera” anar man en polemik föredragshållarna emellan. Skärmoperans företrädare tycks se en viss bakåtsträvan i scenoperans fasthållande vid den direkta publikkontakten med de speciella röstkrav som ställs för att omickad nå ut över stora auditorier. Samtidigt uttrycker Pia Kronqvist troligen en grundmurad åsikt hos många av scenoperans företrädare när hon menar att vissa uttryck på skärm lätt kan bli ”löjliga”.
Själv ser jag möjligheter till en upplösning av den här skiljelinjen. Spangenberg själv använde t.ex. digital bildteknik på den traditionella operascenen i sommarens föreställning Starcross’d Lovers i Vadstena. Scenopera kan helt klart pröva nya grepp i sin dramaturgi genom att införliva film, video och digitala media i scenframställningen. Tillsammans med situationsopera likt den Holländska öppnar detta intressanta kombinationsmöjligheter i operaskapandet.
Videoklippen från seminariet ”Re-imagining Opera” finns på följande länk:
http://www.vadstena-akademien.org/?pid=14c8604c0c32eb&lid=14c861de4cd4dc
Information om utbildningen för barocksångare hittas här:
http://www.vadstena-akademien.org/?pid=14caee6661af68
Vadstenaakademien arbetar för att visa vad som händer i operagenren. Samtidigt griper man in i det händelseförloppet. Man skapar själv ny opera och man samlar forskare, aktiva operaskapare, sångare och skådespelare till seminarier som inspirerar till nytt operaskapande, både i traditionella och nya riktningar. I början av december 2010 kommer man att ge en tredagars spetsutbildning för aktiva sångare i barockgenren, vilket är ett exempel på hur man skapar kvalité i traditionen. Den 24 september 2010 höll man ett seminarium med titeln ”Re-imagining Opera”, nu med fokus på att finna nya vägar för operaskapande.
På seminariet, som introducerades av Nils Spangenberg, var opera på skärm - digitalt, filmat och TV-sänt - en av de vägar för nyskapande som undersöktes. En annan var de kortoperor eller situationsoperor som utvecklats i Holland av regissören Anthony Heidweiller, en av föredragshållarna på seminariet.
I de utdrag som publicerats på Vadstenaakademiens hemsida framgår en av de stora skiljelinjer som finns idag i skapandet av ny opera - den mellan scenopera och skärmopera. Medan scenoperan, som Folkoperans VD Pia Kronqvist säger i sitt föredrag, anses ge en kommunikation ”från hjärta till hjärta”, ger skärmoperan, med den ofrånkomliga distans som mikrofonen skapar, nya möjligheter till sånglig variation och även kommunikationsvägar till helt nya publikgrupper.
På ömse sidor om denna skiljelinje skapas såväl traditionell som ny opera. Scenoperan i Holland gör situationsopera med föreställningar på några minuter att spelas upp i butiker, på torg, i bussar och tunnelbana. Samtidigt skapar skärmoperan olika föreställningstyper från dagens direktsända Metropolitanvisningar till rena animerade digitaloperor.
I föredragen från seminariet ”Re-imagining Opera” anar man en polemik föredragshållarna emellan. Skärmoperans företrädare tycks se en viss bakåtsträvan i scenoperans fasthållande vid den direkta publikkontakten med de speciella röstkrav som ställs för att omickad nå ut över stora auditorier. Samtidigt uttrycker Pia Kronqvist troligen en grundmurad åsikt hos många av scenoperans företrädare när hon menar att vissa uttryck på skärm lätt kan bli ”löjliga”.
Själv ser jag möjligheter till en upplösning av den här skiljelinjen. Spangenberg själv använde t.ex. digital bildteknik på den traditionella operascenen i sommarens föreställning Starcross’d Lovers i Vadstena. Scenopera kan helt klart pröva nya grepp i sin dramaturgi genom att införliva film, video och digitala media i scenframställningen. Tillsammans med situationsopera likt den Holländska öppnar detta intressanta kombinationsmöjligheter i operaskapandet.
Videoklippen från seminariet ”Re-imagining Opera” finns på följande länk:
http://www.vadstena-akademien.org/?pid=14c8604c0c32eb&lid=14c861de4cd4dc
Information om utbildningen för barocksångare hittas här:
http://www.vadstena-akademien.org/?pid=14caee6661af68
En landsortsidyll varsomhelst i Sverige
Ortens centrum i höstskrud
Med järnvägen mitt i byn tar man
sig snart in till storstan. En puls-åder för turismen. Men lastar man
något gods här?
En bra affärsidé - man serverar med vackert porslin, kunden gillar det och
kan köpa det med sig.
Dock - ofta räcker inte vilja
och goda idéer när
marknaden är otillräcklig
Storslangna hotellplaner Turisterna kommer
förverkligades i en hotellgästerna är på plats
tidigare epok men reparationer kostar
Vilka är landsbygdens medel att tillvarata dem?
lördag 16 oktober 2010
LIVET: Och så undrar jag över skuldfrågan
2010 10 16
Att vara förälder innebär väl en möjlighet. Visst tänker jag mig väl att det har betydelse för mina barns framtid om jag är vaken eller sover mig igenom deras uppväxt. Visst är det väl i någon mån uppmuntrande om jag tänker mig att den miljö mina barn och jag skapar kring våra inbördes relationer skulle kunna vara en positiv faktor i deras liv. Och i viss mån tycker jag det är trösterikt att om jag verkligen försöker så gott jag kan, så är det barnens styrka att förlåta och ändå älska det jag vill och försöker.
Inte är det alltid barnen hittar väg till att utveckla alla sina inneboende möjligheter. Vad gör jag som förälder när mina barn blir problem? Det är en sorg att se ett barn lida, om det är i oförmåga att hantera sina relationer, om det är psykisk eller om det är fysisk sjukdom. Det är nog lätt att önska sig att den sorgen skulle gå ifrån en. Det är nog nära till hands att tappa tron på att man i det läget kan räcka till. Men kan det vara så att i kris gör det också skillnad för barnet om jag är vaken eller sover i relationen, om jag tror på den skillnaden.
En person jag kände tog sitt liv. Där fanns en person i förälders ställe, som gjort allt för att hjälpa och visa på vägar till mening. Det var en bottenlös sorg och ingen återvändo. I det läget - kan man själv hitta tillbaka? Svaret överraskade mig - ”det ligger en glädje i att vi möttes och båda kände att livet hade en mening just i de mötena”. Det överraskade och gladde mig i hjärtat. Ytterst kan det vara i detta som varje relations betydelse ligger.
Genetiken går på olika linjer när det gäller miljöns betydelse för barns utveckling. Nyligen publicerades resultat som visade på att funktionsnedsättningar vid ADHD inte beror på dåligt föräldraskap. Forskarna var nöjda med att kunna lätta föräldrars skuldbörda genom att visa att det är generna som bestämmer utfallet för individen. I samma veva hölls Svenska Vetenskapsrådets forskarseminarium kring galenskap och kreativitet. Man kunde visa att genförändringar som kunde leda till schizofreni också kunde leda till välfungerande kreativitet. Dessa forskare var nöjda att kunna visa hur miljön i hemmet, skolan och övrig omgivning hade en betydelse för utfallet för individen.
Jag läste i morgontidningen den 30 september om ADHD-forskarnas resultat och undrade över skuldfrågans betydelse i forskningen kring olika funktionshinder. Själv fann jag det glädjande när jag några timmar senare, på Vetenskapsrådets seminarium, förstod att det kanske har en betydelse för ett barns mentala utveckling om jag som förälder eller lärare försöker bidra till en hälsosam miljö.
http://medicine.cf.ac.uk/en/news/first-genetic-link-adhd-revealed/ (”overcoming the stigma of ADHD”)
Att vara förälder innebär väl en möjlighet. Visst tänker jag mig väl att det har betydelse för mina barns framtid om jag är vaken eller sover mig igenom deras uppväxt. Visst är det väl i någon mån uppmuntrande om jag tänker mig att den miljö mina barn och jag skapar kring våra inbördes relationer skulle kunna vara en positiv faktor i deras liv. Och i viss mån tycker jag det är trösterikt att om jag verkligen försöker så gott jag kan, så är det barnens styrka att förlåta och ändå älska det jag vill och försöker.
Inte är det alltid barnen hittar väg till att utveckla alla sina inneboende möjligheter. Vad gör jag som förälder när mina barn blir problem? Det är en sorg att se ett barn lida, om det är i oförmåga att hantera sina relationer, om det är psykisk eller om det är fysisk sjukdom. Det är nog lätt att önska sig att den sorgen skulle gå ifrån en. Det är nog nära till hands att tappa tron på att man i det läget kan räcka till. Men kan det vara så att i kris gör det också skillnad för barnet om jag är vaken eller sover i relationen, om jag tror på den skillnaden.
En person jag kände tog sitt liv. Där fanns en person i förälders ställe, som gjort allt för att hjälpa och visa på vägar till mening. Det var en bottenlös sorg och ingen återvändo. I det läget - kan man själv hitta tillbaka? Svaret överraskade mig - ”det ligger en glädje i att vi möttes och båda kände att livet hade en mening just i de mötena”. Det överraskade och gladde mig i hjärtat. Ytterst kan det vara i detta som varje relations betydelse ligger.
Genetiken går på olika linjer när det gäller miljöns betydelse för barns utveckling. Nyligen publicerades resultat som visade på att funktionsnedsättningar vid ADHD inte beror på dåligt föräldraskap. Forskarna var nöjda med att kunna lätta föräldrars skuldbörda genom att visa att det är generna som bestämmer utfallet för individen. I samma veva hölls Svenska Vetenskapsrådets forskarseminarium kring galenskap och kreativitet. Man kunde visa att genförändringar som kunde leda till schizofreni också kunde leda till välfungerande kreativitet. Dessa forskare var nöjda att kunna visa hur miljön i hemmet, skolan och övrig omgivning hade en betydelse för utfallet för individen.
Jag läste i morgontidningen den 30 september om ADHD-forskarnas resultat och undrade över skuldfrågans betydelse i forskningen kring olika funktionshinder. Själv fann jag det glädjande när jag några timmar senare, på Vetenskapsrådets seminarium, förstod att det kanske har en betydelse för ett barns mentala utveckling om jag som förälder eller lärare försöker bidra till en hälsosam miljö.
http://medicine.cf.ac.uk/en/news/first-genetic-link-adhd-revealed/ (”overcoming the stigma of ADHD”)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)