POLITIK: Är Wisconsin USAs Egypten?

Demokrati i Madison, Wisconsin (källa: cnn.com)

Demokrati betyder folkstyre.
USA är världens största demokrati.


Diktatur betyder att någon dikterar.
Diktera betyder att bestämma självsvåldigt.
I Wisconsin har lagts ett lagförslag som skulle avskaffa rätten att förhandla om kollektiva avtal.

I USA pågår just nu (2011 02 28) de största folkliga demonstrationerna där sen Vietnamkriget. Demonstrationerna har pågått i två veckor. Folkmassor har tagit över Kongressbyggnaden i Madison, Wisconsin. Demonstrationerna har spritt sig till Ohio, Indiana och New York. Demonstrationerna genomförs för att skydda rätten att sluta fackliga kollektivavtal.
Rätten till kollektivavtal är en demokratisk rättighet. Det innebär rätten att sluta sig samman och gemensamt träffa avtal med arbetsgivare. Det innebär ett sätt för folket att aktivt vara med och styra. Alltså demonstrerar man för folkstyre. För demokrati.

I Sverige kan man googla på demonstrationer i USA, Wisconsin, facket, Scott Walker (guvernören som vill slopa rätten till kollektivavtal), och ett enda nyhetsinslag från TV kommer upp - en Rapportsändning från den 27/2 2011.

Kairo: Globalt kapital - global ekonomisk kamp för rättvisa

Det pågår revolutionära massdemonstrationer i
 Nordafrika. Tunisien, Egypten, Libyen upplever folkresningar. Fattigdom, arbetslöshet och ekonomiskt förtryck har skapat en mäktig resning. I Wisconsin kopplar medborgarrättsaktivisten Jesse Jackson samman folkupproren i USA med det som händer globalt: ”Kapitalet är globalt. Nu behövs också global ekonomisk rättvisa”
Är USAs demokrati levande? Är Wisconsin USAs Egypten?

SVT Rapport om demonstrationer i Wisconsin

TV-stationen Democracy Now visar reportage från demonstrationen 26 feb med 100 000 deltagare i Madison,  rapporterar  och intervjuar om Demonstrationerna (25 feb). I intervjun ges också en fin analys av samspelet mellan representativ och direkt demokrati.

NYTT 2/3 2011 Amy Goodman's  pod-radio "Weekly Column": Egypten/Wisconsin - "It's not a good season to be a tyrant"

En inside-vy från det ockuperade kongresshuset i Madison. Polisanställda går över till demonstranterna

Läs vad New York Times skriver om de fackliga protesterna 16/2 2011:

Svenska Dagbladet om demonstrationerna i USA

GP om demonstrationerna.

Läs också Alter-Net: ”Is Wisconsin Our Egypt?”

Dear visitors,

I do invite comments to this blog.
If you have problems sending your comments, 
please let me know.
Best wishes
David
e-mail: david.dickson@telia.com

LIVET: Maria Sveland - rädd att vilja?

Maria Sveland!
”Menar hon verkligen det hon säger” tänkte jag när jag hörde dig säga att ”det som är farligt är när vi har det här idealet att det här ska vara livet ut”. ”Det är ju jättefarligt för då kan man ju ge sig på att man kan bli besviken”.

Det här sa du i ditt möte med Hanna Hellquist i hennes programserie Jakten på lyckan. Jag blev överraskad när du sa det. När du sa det så! Du satt där med din erfarenhet, och jag förväntade mig kanske att du skulle säga något klokt som att ”det verkligt farliga är när vi har det här idealet att vi alltid måste vara så jävla lyckliga”. Och så sitter du istället och ger rådet att inte engagera sig för mycket för att man ska slippa bli besviken.

 Visst, du säjer att kärnfamiljen inte är din grej. Du har prövat det - visst. Om du tänker att kärnfamiljen kan vara lite (hmm, kanske inte så lite heller) trång för att rymma all kärlek, då är jag med dig. Men du talade ju inte om det. Jag tyckte det lät lite jobbigt det där med att man skulle bo ihop när man hade småbarn därför att det var ”praktiskt”.

Jag vill kanske våga älska. Jag vill kanske ge mig hän med hull och hår i det jag gör. Då tycker jag inte att jag vill ha en nödutgång för att jag inte vill bli besviken. Vad är det för farligt med att bli besviken? Ska jag låta bli att satsa fullt ut för det?

Jag sökte på vardagskärlek

Jag kanske inte inbillar mig att kärleken innebär att jag nödvändigtvis måste vara så jävla lycklig hela tiden. Att tycka om att hjälpa varann genom ”vardagsgeggandet”. Det är kanske just det - att du vet och jag vet att vi inte ger oss så jävla lätt.

Och du - ”man ska prova allt” sa du. Det tror inte jag. Du får säja mot mig om du vill, men jag skulle nog känna mig som en skållad råtta om jag försökte prova allt. Det låter lite hektiskt, om jag får säja så. Men visst, det är kanske inte mindre hektiskt att dela livet med en sån som mig, som ska gå till botten med allt jag gör.

Hursomhelst, Hanna Hellquist får jaga vidare efter lyckan i våra liv. Det gör hon rätt bra. Vad tycker du?

Se Hanna Hellquists möte med Maria Sveland
Läs om Maria Sveland på Wikipedia.
Läs om Hanna Hellquist på Wikipedia.

Nationella-provhysterin dödar kunskapen

Kunskapens riddare?

Jan Björklund och regeringen vill förbättra skolan. Kunskapen ska vara i centrum. Kunskapssamhället kräver en kunskapsskola. Det är min egen slogan som lärare, och Jan Björklund skulle nog gärna låna den och göra den till sin. Men slogans är inte hela receptet. Det är många ingredienser som måste till för att lärandet ska fungera. Från USA hämtar jag ett visdomsord i denna diskussion. Det är Diane Ravitch, som har varit utbildningsansvarig under såväl George Bush d.ä. som under Bill Clinton, som säger att

Diane Ravitch

” We need better-educated teachers who have degrees in the subjects they teach; we need principals who are themselves master teachers, since they are the ones who evaluate and support the teachers; and we need superintendents who are knowledgeable educators, since they make crucial decisions about curriculums, instruction and personnel.
We must ensure that every student has the benefit of a coherent curriculum, one that includes history, literature, geography, civics, science, the arts, mathematics and physical education. And we must attend to the conditions in which children live, because their ability to attend school and to learn is directly influenced by their health and the well-being of their families”

Kanske bara delvis vad Jan Björklund och hans regering skulle skriva under på. Men jag tror att Jan Björklund har följt den skoldebatt som pågår för fullt i USA, och om han har gjort det, vet han också att det inte bara är hans idéer om ett nedmonterat civilsamhälle som förkastas av Diane Ravitch. Även hans idéer om nationella prov som en del av lösningen på bristande skolresultat har förkastats av just denna Diane Ravitch, som bättre än någon annan kan bedöma deras bristande effektivitet om det är kunskap man vill åstadkomma.

Diane Ravitch var en av dem som hårdast, tufffast och mest envist drev genomförandet av centrala test i USA under många år. I ansvarig ställning på nationell nivå. 2004 började hon syna resultatet av sitt arbete i sömmarna och förra året (2010) kunde hon som sakkunnig på det system med centrala tester hon själv utarbetat döma ut det som fullkomligt misslyckat.

Detta är väl det som kan fascinera en i det Amerikanska samhällssystemet -  att det kan tillåta människor att dra slutsatser och ändra uppfattning när verkligheten gör sig tydligt påmint och ideologin visar sig inte räcka till.

I detta fallet drog hon som kanske mer än någon annan drivit på för centrala test en överraskande slutsats. Att kontrollera skolans och kunskapens kvalité med centrala test är fel väg att gå därför att de, som hon menar uppmuntrar fel sorts inlärning:

”this intense emphasis on test preparation is wasted, because students tend to learn test-taking techniques rather than the subject tested”

Menar Björklund och regeringen allvar med att befordra kunskapsutvecklingen i skolan, ja då bör de lyssna på denna erfarna person, som med ordentligt på fötterna menar att det som händer när man använder centrala prov som kontrollmetod är att man effektivt motverkar själva kunskapsprocessen

”the machinery will be in place to measure and test, driving out innovation, creativity, and divergent thinking. This is not wise and it is not smart.”

Källor:
Diane Ravitch:
National Standards in American Education: A Citizen’s Guide (kopiera länken nedan och klistra in i adressfältet) Läs här ur Ravitchs tidigare argumentation för centrala prov.
< http://books.google.se/books?id=8fk2yE1a0PEC&printsec=frontcover&dq=National+Standards+in+American+Education:+A+Citizen%E2%80%99s+Guide&source=bl&ots=-anhFHTd7O&sig=hLZ9oB1veETwB7PxjYZFroYLTA0&hl=sv&ei=lgRXTeuoF8zVsgbg16WlCw&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=4&ved=0CEIQ6AEwAw#v=onepage&q&f=false >

Diane Ravitch - hemsida

Diane Ravitch: The Death and Life of the Great American School System
Detta är boken där hon analyserar och gör upp med sin egen insats i det amerikanska utbildningssstemet.

”The 'Great American School System' Flunks Out” by Glenn C. Altschuler.  NPR 16 mars 2010. Recension. Med ett utdrag ur Diane Ravitchs bok The Death and Life of the Great American School System.

”Why I Changed My Mind” by Diane Ravitch. The Nation, June 14, 2010 
Hennes svar i pressen till dem som haft svårt att förstå att man inte alltid måste stå fast vid sin uppfattning.

Education Policy Blog Besök denna intressanta blogg med artiklar och analyser av viktiga utbildningsfrågor (länk till Kenneth Bernsteins utmärkta analys av Ravitchs bok The Death and Life of the Great American School System). 

My sources

Annie Get your Gun (source Wikipedia)

The title of my blog is ”What Comes Naturally”, and I have acknowledged indebtedness to Stanley Fish whose book Doing What Comes Naturally has been an inspiration and a challenge both in my literary research and in my basic convictions about life.

However, how could I forget - the poetic and expressive phrase ”what comes naturally” belongs also, and perhaps even more properly, to the musical genre. How could I forget Annie Get Your Gun (1946) by Irving Berlin about the sharpshooter Annie Oakley, a muscial play which was run on Broadway for over 1000 nights. Listen to

the Baylor Theatre production from 2007 in ”Doin’ what comes Naturally”

KULTUR: Det snackas visst om kulturarvet ...

Vid juletid 2001 skickade jag ett brev till dåvarande kulturministern Marita Ulvskog. Det brevet har jag inte kvar, men jag kommer ihåg att det handlade om musikutbudet på Sveriges Radio.

Hur får vi tillgång till kulturarvet?
(Alexandrias bibliotek brinner 48 f.Kr)
bildkälla: "Een kijkje in de Bibliotheek van Alexandrië" av Elsbeth Littink

Det var en lång historia redan då. På 1980-talet jobbade jag på Mustadforsfabriken och umgicks en del med mina arbetskamrater där. När jag hade krångel med bilen brukade jag åka över med den till Roger och de lördagsförmiddagar vi tillbringade tillsammans kring och under bilen minns jag med glädje. I det minnet finns, blandat med skämt och allvar, bilmekanisk pedagogik och problemlösning, en ständig bakgrund av musik ur transistorn i hörnet med P3. Det var ett flöde som ibland trädde i förgrunden när något särskilt medryckande, älskat, hatat eller överraskande spelades, eller som ibland vek undan när uppmärksamheten fokuserades på arbetet eller någon idé nånstans ifrån som vi fastnade för att följa en stund.

Povel Ramel

Musiken var som man säger blandad. Povel Ramel, Evert Taube, Cornelis Vreeswijk var favoriter. Det var även Sven Arefeldt med ”Roddbåt till Kina” som ibland spelades när det var ”Ring så Spelar vi”, eller Zarah Leander (OBS, två länkar) och Karl Gerhard. Det var en riktig kulturell allmänbildning i P3 när detta blandades med Peterson-Berger, Hugo Alfvén och så ”Heartbreak Hotel” med Elvis Presley, New Orleans-jazz med Louis Armstrong, och så Beatles, Rolling Stones även detta blandat med det som på 80-talet var det nyaste som U2, Sinead O’Connors ”Nothing Compares” eller den norska gruppen A-ha. Alice Babs och Swe-Danes avlöstes av Swingle Singers (OBS, två länkar), Jokkmokksjokke, Jussi Björling, Jimi Hendrix, Francois Hardy och "Johan på Snippen" i en faktiskt ganska osalig röra.

Så hände det sig i decennieskiftet mellan 80- och 90-tal att hela Sveriges Radio skulle revolutioneras. Bort med Bertil Perrolf som jag fortfarande associerar med vågskvalp från någon udde vid ostkusten där han brukade ha något program som man låg och lyssnade till i vinternatten tror jag. Bort med Hasse Tellemar i ”Ring så Spelar vi” och alla unga och gamla som ringde och hälsade och beställde nya och gamla, kända och aldrig tidigare hörda låtar ur Sveriges Radios outtömliga skivarkiv. Bort med det inhemska, bort med det traditionella, bort med det ovanliga, det vanliga, det provinsiella, det smala, det breda, det kaotiskt blandade, det överraskande. P3 blev en demokanal för det allra senaste och varje kanal fick sitt karaktärsutbud så att man alldeles säkert inte skulle bli överraskad av något som man inte redan visste att man tyckte om. Om man nu inte ville lyssna till ”Klingan” som numera på söndagsförmiddagarna ger en blandning som ändå är så förutsägbar att överaskningsmomentet försvinner.

Jo, efter drygt tio år av något jag tidigt upplevde som enfaldig avsaknad av mångfald i radion så så tänkte jag att det här kan aldrig gå väl med en musikkultur som inte låter sig triggas och befruktas av blandning, överraskningsmoment, tradition och nyhet. Jovisst, svenskt musikliv var 2001 en exportartikel i världsmåttstock, men frågan var hur skulle det svenska och det internationella och det gamla och det nya kunna leva och inspirera varandra i en framtid?

Så jag skrev till Marita Ulvskog. Ungefär nånting som det ovanstående fast kanske mer formellt eftersom hon var minister. Och jag fick ett svar ganska snart. Efter två månader svarade hon. Tackade för mina synpunkter på utbudet. Noterade att just det jag efterfrågade - ”önskan att ibland ‘drabbas’ av något oväntat är en viktig del av public service-uppdraget”. Hon citerade också Sveriges Radios uppdrag: ”... programverksamheten skall vara så sammansatt och varierad att den rör sig från det breda anslaget till det mera särpräglade, samtidigt som medborgarna får chansen till nya och oväntade val av program och genrer.”

Men därvid stannade det. Till skillnad från dagens kulturminister, som gärna talar om för kulturarbetare i tid och otid vad deras verksamhet ska innehålla, skrev Ulvskog att hon som statsråd ”varken kan eller vill ... lägga mig i den dagliga verksamheten” och att det ”tillhör långt ifrån mina uppgifter att ha synpunkter på Sveriges Radios programtablå.”

Man tar sig för pannan

Ebba von Sydow

Det var väl gott och väl i sig att ministern inte ville göra sig till programchef, men faktum kvarstår att enfalden i radioutbudet består. I dagarna har det också visat sig ett resultat av detta. Såg TV-programmet På Spåret med Stefan Holm och Ebba von Sydow som tävlade mot kulturarbetarna Ylva Hällen och Anna Charlotta Gunnarsson. Sven Bertil sjöng pappans 17:e balladen och frågan var, vem har skrivit låten? Så ser den musikkulturella allmänbildningen ut idag: Ingen av dessa kulturbärare hade en susning. 1990 hade varken Roger eller jag missat den frågan, särskilt inte med Sven Bertil som ledtråd.
Lyssna nu  på Cornelis när han sjunger 17:e balladen av Evert Taube: ”Det kostar på att hålla fred, Gud vet ...”

Evert Taube immortalised

KONST: Lika och Olika

Anselm Kiefer

Om Anselm Kiefers utställning på Louisiana  
10 September 2010 – 9 Januari 2011:
”Kiefers stora genombrott mot slutet av sjuttiotalet ... utgjorde något av en skandal. Här presenterades plötsligt ett storskaligt allegoriskt ”historiemåleri”, där tysk historia och tysk mytologi kritiskt belyste vartannat. Det förutsatte en bildning som inte många satt inne med. Hur ärrat och bränt och ödelagt det storslagna i hans verk än var kunde det lätt tolkas som en post-nazistisk, stortysk nostalgi över något förlorat.” (GP 30/11 2010)

Nug / Blue/ Håfström

Jan Håfström, skriver i My Newsdesk Stockholm januari 2011 om utställningen Dödslack av Magnus Gustafsson (Nug) och Carolina Falkholt (Blue) :
”konsten idag går in i en ny och våldsam fas. Den slår mot institutioner som kränker och förnedrar den maktlösa människan. Men den slår inte blint. Vad den vill visa är vägen mot ett alternativt samhälle.”
Här ”skapar NUG en vindlande tapet, ett ångande mangroveträsk som öppnar en utsikt åt någonting annat. Någonting bortom kanon, estetik och akademism. Ett omvänt symbolvärde.”
Se även pressreleasen till utställningen

Arbetarbladet om Dödslack:
"Med sprejburken på en stör har NUG gått till attack, inte blint, utan snarare som den amerikanske målaren Jackson Pollock, som på frågan varför han inte målade mer ”efter naturen” svarade ”Jag är naturen”, det vill säga, han litade på en inre rytm eller flöde som han strävade efter att översätta"
(Niels Hebert 19/1 2011)

Nug i GP 25/1 2011:
"Jag har inte läst några recensioner, men det där med att jag skulle vara inspirerad av Jackson Pollock som någon ska ha påstått, är för mig bara löjligt. Om du gör ett verk på sju minuter hinner du inte tänka på någonting. Man är helt fri i tanken. Det är den energi som frigörs i just den stunden som bestämmer bilden."

Börjes Konstblogg kommenterar:
"Märkligt nog har utställningen i regi av Jan Håfström och Andreas Brändström scenograferats med kludd av vandalmålaren NUG. Kluddet ska enligt Håfström “öppna en utsikt åt någonting annat. Någonting bortom kanon, estetik och akademism.” Otroligt! Är det verkligen “kanon , estetik och akademism” som är problemet idag??? För mig är det snarare samtidskonstens tomhet, dess oförmåga att beröra. Jag är nämligen också lack, dödslack (skitförbannad) på den här fulhetskulten, tomheten."

Och, likadant Börjes Konstblogg - syftar han kanske på Carolina Falkholts medverkan i Dödslack:
"Ja vad kan man göra som framträdande konstvärldsdrottning, det är bara att följa trenden, annars är man väl snart ute ur leken"

Lars Vilks kommenterar utställningen och Håfströms pressrelease med viss sarkasm:
"Det började med Courbets inblandning i pariskommunens nedrivande av Vendômekolonnen 1871, det fortsatte med terrorattacken mot World Trade Center 2001 och sedan kom NUG och sprayade SL:s tunnelbanevagn. Kristallklarare än så kan det inte bli. Möjligen kunde han tillagt Stockholmsbombarens försök att genomföra en performance på Drottninggatan. I vart fall är det så att NUG har hamnat i det ärevördiga modernistfästet Konstakademien och att det finns diverse sätt att skapa intresse för en utställning genom en smart pressrelease. Säkert fungerar det också. ... som representant för ”konsten nya och våldsamma fas” kan det nog komma fler besökare än vanligt."

Och så här kommenterar bloggen LAVALAND:
"det är otroligt positivt att en konstnär som NUG lyfts fram på ett sätt som detta, inte endast under premissen att han faktiskt utövar den o så skrämmande konstformen graffitti, utan även med en värdering om att det han gör är konst." (25/1 2011)