KULTUR: Det snackas visst om kulturarvet ...

Vid juletid 2001 skickade jag ett brev till dåvarande kulturministern Marita Ulvskog. Det brevet har jag inte kvar, men jag kommer ihåg att det handlade om musikutbudet på Sveriges Radio.

Hur får vi tillgång till kulturarvet?
(Alexandrias bibliotek brinner 48 f.Kr)
bildkälla: "Een kijkje in de Bibliotheek van Alexandrië" av Elsbeth Littink

Det var en lång historia redan då. På 1980-talet jobbade jag på Mustadforsfabriken och umgicks en del med mina arbetskamrater där. När jag hade krångel med bilen brukade jag åka över med den till Roger och de lördagsförmiddagar vi tillbringade tillsammans kring och under bilen minns jag med glädje. I det minnet finns, blandat med skämt och allvar, bilmekanisk pedagogik och problemlösning, en ständig bakgrund av musik ur transistorn i hörnet med P3. Det var ett flöde som ibland trädde i förgrunden när något särskilt medryckande, älskat, hatat eller överraskande spelades, eller som ibland vek undan när uppmärksamheten fokuserades på arbetet eller någon idé nånstans ifrån som vi fastnade för att följa en stund.

Povel Ramel

Musiken var som man säger blandad. Povel Ramel, Evert Taube, Cornelis Vreeswijk var favoriter. Det var även Sven Arefeldt med ”Roddbåt till Kina” som ibland spelades när det var ”Ring så Spelar vi”, eller Zarah Leander (OBS, två länkar) och Karl Gerhard. Det var en riktig kulturell allmänbildning i P3 när detta blandades med Peterson-Berger, Hugo Alfvén och så ”Heartbreak Hotel” med Elvis Presley, New Orleans-jazz med Louis Armstrong, och så Beatles, Rolling Stones även detta blandat med det som på 80-talet var det nyaste som U2, Sinead O’Connors ”Nothing Compares” eller den norska gruppen A-ha. Alice Babs och Swe-Danes avlöstes av Swingle Singers (OBS, två länkar), Jokkmokksjokke, Jussi Björling, Jimi Hendrix, Francois Hardy och "Johan på Snippen" i en faktiskt ganska osalig röra.

Så hände det sig i decennieskiftet mellan 80- och 90-tal att hela Sveriges Radio skulle revolutioneras. Bort med Bertil Perrolf som jag fortfarande associerar med vågskvalp från någon udde vid ostkusten där han brukade ha något program som man låg och lyssnade till i vinternatten tror jag. Bort med Hasse Tellemar i ”Ring så Spelar vi” och alla unga och gamla som ringde och hälsade och beställde nya och gamla, kända och aldrig tidigare hörda låtar ur Sveriges Radios outtömliga skivarkiv. Bort med det inhemska, bort med det traditionella, bort med det ovanliga, det vanliga, det provinsiella, det smala, det breda, det kaotiskt blandade, det överraskande. P3 blev en demokanal för det allra senaste och varje kanal fick sitt karaktärsutbud så att man alldeles säkert inte skulle bli överraskad av något som man inte redan visste att man tyckte om. Om man nu inte ville lyssna till ”Klingan” som numera på söndagsförmiddagarna ger en blandning som ändå är så förutsägbar att överaskningsmomentet försvinner.

Jo, efter drygt tio år av något jag tidigt upplevde som enfaldig avsaknad av mångfald i radion så så tänkte jag att det här kan aldrig gå väl med en musikkultur som inte låter sig triggas och befruktas av blandning, överraskningsmoment, tradition och nyhet. Jovisst, svenskt musikliv var 2001 en exportartikel i världsmåttstock, men frågan var hur skulle det svenska och det internationella och det gamla och det nya kunna leva och inspirera varandra i en framtid?

Så jag skrev till Marita Ulvskog. Ungefär nånting som det ovanstående fast kanske mer formellt eftersom hon var minister. Och jag fick ett svar ganska snart. Efter två månader svarade hon. Tackade för mina synpunkter på utbudet. Noterade att just det jag efterfrågade - ”önskan att ibland ‘drabbas’ av något oväntat är en viktig del av public service-uppdraget”. Hon citerade också Sveriges Radios uppdrag: ”... programverksamheten skall vara så sammansatt och varierad att den rör sig från det breda anslaget till det mera särpräglade, samtidigt som medborgarna får chansen till nya och oväntade val av program och genrer.”

Men därvid stannade det. Till skillnad från dagens kulturminister, som gärna talar om för kulturarbetare i tid och otid vad deras verksamhet ska innehålla, skrev Ulvskog att hon som statsråd ”varken kan eller vill ... lägga mig i den dagliga verksamheten” och att det ”tillhör långt ifrån mina uppgifter att ha synpunkter på Sveriges Radios programtablå.”

Man tar sig för pannan

Ebba von Sydow

Det var väl gott och väl i sig att ministern inte ville göra sig till programchef, men faktum kvarstår att enfalden i radioutbudet består. I dagarna har det också visat sig ett resultat av detta. Såg TV-programmet På Spåret med Stefan Holm och Ebba von Sydow som tävlade mot kulturarbetarna Ylva Hällen och Anna Charlotta Gunnarsson. Sven Bertil sjöng pappans 17:e balladen och frågan var, vem har skrivit låten? Så ser den musikkulturella allmänbildningen ut idag: Ingen av dessa kulturbärare hade en susning. 1990 hade varken Roger eller jag missat den frågan, särskilt inte med Sven Bertil som ledtråd.
Lyssna nu  på Cornelis när han sjunger 17:e balladen av Evert Taube: ”Det kostar på att hålla fred, Gud vet ...”

Evert Taube immortalised