Hänsynslös lurendrejare eller handlingskraftig nydanare - en läsupplevelse om skogskapitalisten Anders Hansson i Mölneby

Lästips för dig som är intresserad av människorna som levde i skogsbygden mellan Halland, Småland och Västergötland när skogsbruket och skogsindustrin på 1800-talet förvandlade livet och samhället. 

Anna Edlund-Hansson
1875-1957
Källa

Walter Dickson
1916-1990
Foto: Privat

Två romaner kan du läsa om detta - Vi på Hamre av Anna Edlund-Hansson och Skallgång av Walter Dickson. Här kan du läsa om mina intryck när jag läste Anna Edlund-Hanssons roman.

Vi på Hamre är titeln på en nyckelroman av Anna Edlund Hansson, där författarinnan som ingift historiskt skildrar ägarfamiljen till Mölneby gård i Östra Frölunda, som ligger i Västergötland invid ån Ätran drygt fem mil söder om Borås. Familjen på Mölneby har spelat en viktig roll i övergången från självhushållning på landsbygden i sydvästra Sverige till textilindustri och i än högre grad skogsindustri. Anna Edlund-Hansson ger i romanen gården namnet Hamre. Släkten, som från 1800-talets mitt går under namnet Hansson går i romanen under namnet Crona. Romanen följer gårdens utveckling genom fyra generationer och fram till den femte från mitten av 1700-talet, genom en explosiv utvecklingsfas från 1800-talets mitt och fram till tidigt 1900-tal. Från ett inifrånperspektiv ger författarinnan bilden av hårt och idogt arbete, mycket livsglädje och ansvarstagande, och en kärlek till arbetet som ger goda frukter i en ofta svårbemästrad värld. 

En fråga som gärna inställer sig när man läser nyckelromaner är vad som är sanning och vad som är fiktion. Eftersom romanformen per definition är fiktion är denna fråga ofta irrelevant och man kan därför som läsare hellre låta berättelsens egen sanning vara nog. I Edlund-Hanssons roman kompliceras dock läsningen av att berättaren tar in en läsare som har synpunkter på berättelsens förhållningssätt till den yttre verklighet den söker gestalta. I inledningen nämner författarinnan en väns kritiska röst, som frågar henne varför hon endast målar ”i ljusa färger” och hon låter denna röst motivera sin kritik med att säga ”hur mycket vackrare dina ljusa gestalter skulle träda fram mot en mörk bakgrund” (6). I sitt svar i inledningen avvisar författarinnan denna kritik: ”Låt de arma människorna vila i frid med sina olyckor, sorger och synder. Är icke livet bistert nog ändå utan att man skall behöva hämta upp ur minnets djup allt mörkt och grymt och svårt, som man helst vill glömma” (8). 

Vad hon vill göra är att ”berätta om det vackra och goda jag mött, om sådant som ger kraft att leva och sträva om sådant som lockar till goda leenden, till ett gott skratt. Låt mig få minnas vad jag vill minnas och glömma vad jag vill glömma” (8).

När jag läser Edlund-Hanssons roman, tycker jag mig dock se att hon faktiskt målar just så som den kritiske vännen ville. Hon ger en bild av ”människors dumhet och dårskaper” som vännen efterfrågar. Det gör hon i sin bild av friherrinnan på Eriksholm, vars högmod och självbegapelse får henne att oombedd begära att bli gudmor åt bonden Jan Bengtssons dotter och i dopet ge barnet ett annat namn än föräldrarna bestämt - sitt eget. Denna överhetens dårskap bidrar till att  Jan Bengtsson kan framträda som en av bokens ljusgestalter, då han stillar sin vrede och viger sitt liv åt sin dotters välgång.

På liknande sätt tycker jag att det är med Jan Bengtssons dotter, som genom många sorger ändå reser sig som ”Kung Fredrika” på Hamre gård. Så även med hennes sondotter Elisabet, vars mor dör vid hennes födelse och vars far inte bara sörjer ihjäl sig efter hustrun, utan också lämnar en hemsk börda i arv till dottern Elisabet när han ger henne i uppdrag att, tioårig, försöka likna sin mor ”och bli som hon var” (37), vilket inbegriper att bli i mors ställe för sina små systrar: ”Länge stod fru Fredrika och betraktade det ryckande lilla ansiktet, så likt moderns, och undrade om inte den börda som lagts på de späda axlarna skulle bli alltför tung att bära” (37). Mot en mörk bakgrund, där Elisabet, fanatisk i sina plikter (39) lägger sitt liv för småsystrarnas bästa så till den grad att farmodern fruktar att hon ska sluta som ”en gammal mö” (40) utan att någonsin våga tillåta sig att leva själv - mot den bakgrunden väcks hon till ett rikt liv då hon sliter sig ur de ensidiga plikterna, börjar ta tag i ansvaret för gårdens utveckling och sedan gifter sig med den explosivt driftige, obändigt livskraftige Anders Crona, som också ”älskade sköna former och djärva färger” (49).

Mot en bakgrund av mörker reser sig även hustrun till Anders Cronas och Elisabets son Eric. När hon som sextonåring uppvaktas av den tjugo år äldre Eric Crona är Anna Johanna Bunge en livlig men ytterst blyg (75) bokläsande (76) stadsflicka (85), utan minsta praktiska kunnande. Hon är snäll och oerhört impulsiv, men totalt okunnig om livet på en gård. Hon försöker växa in i sina plikter och lyckas väl i viss mån. En svår förlossning lär henne på ett hårdhänt sätt ”vad det kostar att ge liv åt en ny varelse” (107). Samtidigt som hon gör sitt bästa och också blir omtyckt, saknar hon dock stadga. Hon far omkring ”som en tätting överallt” (108) och låter sig villigt bli bortskämd av dyra leksaker ”som den förälskade äkta mannen genast skaffat henne, då hon behagat önska sig en sådan” (108). Det är i denna anda, som hon själv skapar det mörker, ur vilket hon måste lyfta sig, och mot vilket ljuset i hennes gestalt så småningom framträder. I en vansinnesimpuls av bortskämd entusiasm bestämmer hon sig självsvåldigt för att pröva de två helt nya körhästarna med det fasansfulla resultatet att hästarna kommer i sken, hon kör ner och skadar en stackars karl som kommer på vägen och hästarna blir svårt skadade, en så svårt att den senare måste avlivas. Detta är hennes verkliga bottenläge. Ur det bottenläget är det som ljuset i hennes gestalt framträder när hon vänder ”ett nytt blad i sitt livs bok” (119) och hittar ett sätt att förverkliga den dröm om att bli läkare som hon närt i sin tidiga ungdom. Efter att ha vårdat sitt olycksoffer, den skadade mannen, får hon ett gott rykte som sjukvårdare - hon får hjälpa den kringresande provinsialläkaren och detta blir en stor och framgångsrik uppgift för henne. 

Det är detta som gör bokens inledande diskussion intressant. De mörka ting, som vännens röst menar skulle ge fyllighet åt berättelsen sägs vara sådant som berättelsen ”förtiger” (7). Berätterskan låter den kritiska rösten fråga varför hon talar ”så litet om människors dumhet och dårskaper” eftersom det är saker man kan ha ”något att lära av”. Samtidigt är det precis detta berättelsen gör. Jag frågar mig därför som läsare, vad det är som berättelsen förtiger, vad det är som är så ”grymt och svårt” att berättaren uttryckligen säger att hon vill slippa hämta upp det ur ”minnets djup” (8). 

För att närma sig detta svåra och mörka som förtigs i berättelsen måste man kanske gå utanför Anna Edlund-Hanssons roman. Dock är det möjligt att det finns några ledtrådar i berättelsen. Den kritiska rösten i inledningen tillåts till exempel att nämna en sak som berättelsen sägs förtiga, nämligen ”smygande rykten, som ingen släppt ut, men som listar sig in genom dörrar och fönsterspringor och tassar omkring i mörkret” (7). Ett smygande rykte, som smugit sig in genom en fönsterspringa var kanske den varningslapp, som Eric Crona fann i sin vagn. Det var i så fall ryktet att ”Hamrefolket kunde behöva en minnesbeta för alla sina nymodiga påfund” (64). Så här förtäljer berättelsen om detta rykte: ”Ett par bönder, som förlorat vid tinget, där de gjort anspråk på ersättning för obefintliga skador, som det evigt besvärliga virket förorsakat dem, beslöto att hämnas på virkets ägare, om inte annat!” (64). Hämnd och minnesbeta låter som något som sipprat in genom Hamregårdens dörrar och fönsterspringor och som tassat omkring i mörkret i världen utanför. Varningslappen som lagts på Patronens vagnssäte räddade i vart fall hans liv från en listig fälla som gillrats vid hans hemväg. 

Varför vissa skulle önska att Hamrefolket skulle få en sådan gruvlig minnesbeta, förklarar alltså berättelsen med alla deras ”nymodiga påfund”. Den tillväxt av gården, som åstadkoms av Anders Crona, beskrivs på annat ställe: ”Inom få år hade han fördubblat gårdens areal och byggt om ekonomibyggnaderna. Där förr de prydliga röda trähusen stodo, växte nu upp mäktiga byggnader av sten. Skogarna miltals omkring köpte han upp, byggde sågverk och gjorde väldiga affärer” (46). Och åter berättas om gården: ”Den har åttahundra tunnland åkrar och ängar nu. I älvarna tränges Anders Cronas timmer - hans och ingen annans” (48).
 

"hans och ingen annans" - Mölnebybolagets timmer
i en timmerbråte vid Vessigebro ca 1900.
foto Nils Pehrson (källa)

En ledtråd till varför detta skulle vara orsak till hämndbegär skulle kunna vara den fråga, som berättelsen kastar in mitt i en beskrivning av gården Hamres tillväxt. Frågan ställs så här: ”Men hur blev Anders Crona rik egentligen? Kunde det ha gått ärligt till?” I romanen ges svaret att ”[a]lla som kände Anders Crona visste att det måste ha gått ärligt till” med tillägget att ”han nog med tiden blev en ganska hård man och kunde slå till om det behövdes” (49). Något svar på frågan om orsaken till det hämndbegär som antytts ges inte. Hamrefamiljen gestaltas och dess väg till rikedom beskrivs, men ingenstans kommer man närmare en gestaltning av hämndbegärets grunder.

Anders Hansson Mölneby
d.1885

För att få en aning om vad som kan ha gjort det viktigt för författarinnan att introducera en kritisk röst som antyder att något väsentligt förtigits, måste man gå till berättelser utanför Edlund-Hanssons roman. I den dag som idag är lever berättelser om Anders Hansson på Mölneby i de bygder där han verkade. Själv mötte jag flera sådana berättelser, när jag sommaren 2014 släktforskade i Kinds härad. En äldre bonde i Håcksvik, som jag träffade i sådant ärende nämnde att han läst Edlund-Hanssons roman och menade att hon där har förskönat verkligheten. Han berättade att Anders Hansson hade köpt upp många gårdar i trakten och att det inte alltid gått rätt till. En medlem i hembygdsföreningen i samma by hade en slående historia att berätta om Anders Hanssons bortgång. 

Jag vill här först nämna att romanen berättar om Anders Crona att ”[d]å allt stod färdigt kände han plötsligt att han var trött, mycket trött. Han tog sin yngsta dotter med sig och sökte upp söderns sol och värme. Han hann dit och drog ett befriat andetag: sol och ljus, värme och sommar! Här skulle han vila. Han lade sitt huvud på kudden, lugn och lycklig - och vaknade aldrig mera” (40-50).

Den version som berättades för mig i Håcksvik var annorlunda. Enligt den var Anders Hansson dödligt rädd för de människor han lurat på egendom och pengar. När han var på resa i Tyskland, iscensatte han därför sin egen död. Meddelande om att han dött skickades till hemsocknen. En kista anlände med tåg och jordfästes, dock utan att innehållet kontrollerades. Efter en tid återvände Anders Hansson i hemlighet till sitt hem där han låste in sig i sina rum, varefter han aldrig mer visade sig för utomstående. Denna historia var känd också av den äldre bonde jag talade med i Håcksvik. Han avvisade den dock och menade att det visst var så att Anders Hansson dött i utlandet och att innehållet i kistan nog inte undersöktes vid hemkomsten, men ansåg att det inte skulle betvivlas att han faktiskt dött då. 

Vad som ligger till grund för de onda rykten kring Anders Hansson som ännu, snart 130 år efter hans död, florerar i bygden där han en gång verkat, blir klarare när man läser boken Håcksvik genom tiderna, som författats av en studiegrupp i hembygdsföreningens regi och där invånarna i samtliga gårdar i Håcksviks församling finns upptagna. Oftast nämns personerna endast kort med födelse- och dödsår, men ibland finns en liten berättelse med om särskilda händelser eller öden. De berättelser i denna bok, som berör Anders Hansson och Mölnebyfamiljen är kortfattade. I något fall anges att det är fråga om hörsägen. I övrigt ges intrycket att det finns faktaunderlag för det som återberättas.

Om Anders Svensson på gården Kullboarp Övre 2:4 berättar boken att han fick ekonomiska bekymmer ”genom att han som flottningschef åt Mölneby Bolag kom i dåliga affärer med bolaget. Han gjorde som så många andra på den tiden, drog det kortaste strået och fick gå nästan utfattig från gården, som bolaget övertog.” I samband med detta nämns också att den utfattige bonden Anders Svensson, ”i grämelse över förlusten, tog … äldsta dottern med och reste till Amerika år 1887” (260). 

Lite mera detaljer om hur Mölnebybolaget fick ”så många andra på den tiden” att dra det kortaste strået i affärer med bolaget ges i Håcksviksbokens redogörelse för Nils Johansson som en gång var ägare till gården Ingegärdebo Norra. Här ges också en värdering av bolagets sätt att göra affärer, i och med att man skriver att denne Nils Johansson på 1880-talet blev ”ett offer för bolagsväldet” (252). Nils var inte ensam om detta öde. Han var ”en av dem som föll för frestelsen att mot löfte om betalning i reda pengar, efter dåtida mått en ansenlig summa, försälja ett skogsområde till Mölneby bolag” (252). Och här följer en beskrivning, som känns igen bl.a. från min sageskvinna i Håcksvik och hennes berättelse, där hon menade att Mölnebolagets representanter inte sällan drack skogsägare under bordet och sedan förmådde dem att skriva på kontrakt som var omöjliga att uppfylla. Så här berättar Håcksviksboken om det kontrakt Nils Johansson skrivit på: ”Kontraktet som upprättades innehöll en bestämmelse att avverkning och transport av virket till flottled skulle utföras av säljaren. Det visade sig vara en omöjlighet att med dåtida redskap få arbetet utfört inom den bestämda tidsrymden. Resultatet blev att bolaget själv tog hand om avverkning och drivning, med den påföljd att detta blev så dyrbart att hela hemmanet gick åt för att täcka kostnaden” (252). Till detta berättar boken att Nils Johansson och hans familj fick bo ”av nåd” på torpet Mossöden som var torp under den gård han tidigare ägt.

I stort sett samma procedur, med ett kontrakt som visade sig inte kunna uppfyllas i tid och en kostnad för avverkning och drivning som gjorde att gården fick säljas, berättas det om i Walter Dicksons roman Skallgång (1946). Till grund för den berättelsen ligger bonden Carl Jacobssons öde. Om just hans väg från storbonde till fattighjon i Håcksvik, som i Walter Dicksons roman går via svindleri från storbolagets sida, säger Håcksviksboken inget, men Carl Jacobsson står där som ägare till gården Broholmen år 1859 och som utfattig undantagsboende i en stuga kallad Lilla Lapphuset under gården Tussered kring 1888. Håcksviksboken säger att denne man - ”Kolare-Kalle” - levde ”i yttersta fattigdom” och att han livnärde sina kor ”genom att slå gräs i Tussereds skog” och genom att tillsammans med sin hustru fungera som djurdoktor (348). 

När det gäller verklighetsbakgrund och trovärdighet, försöker Håcksviksboken göra skillnad på fakta och hörsägen. Nils Johanssons öde presenteras i Håcksviksboken som fakta. En annan berättelse presenteras som sägen. Detta gäller en berättelse som jag själv också hörde av min sagseman i Håcksvik. I boken sägs detta om hemmansägaren Salemon Davidsson som 1859 gifte sig till gården Moga: 

”En sägen berättar, att Davidsson skulle ha sålt skog till Mölneby bolag och lovat att själv ombesörja avverkningen, men fick inte färdigt till utsatt tid utan Mölneby fick anmoda folk att göra färdigt avverkningen. När sedan Davidsson kom till Mölneby för att få betalt, hade arbetskostnaden nära nog överstigit vad skogen skulle kosta. Davidsson lär då ha yttrat: ’Jag trodde väl ändå att det skulle blivit så mycke över som till ett par spädgrisar och lite snus.’ Det sägs att han ändå fick gå till ladugården på Mölneby och få ett par grisar med sig hem. Härmed gick den gamla släktgården ur släkten och Davidsson flyttade till Slättvik.” (305)

Om det var så att de affärsmetoder som ställde Nils Johansson på Ingegärdebo och Davidsson på Moga på bar backe var vanligt förekommande, är det möjligt att hämndkänslor hos lokalbefolkningen kan ha haft mer faktagrund än vad Edlund-Hansson tillstår när hon hävdar att missnöjet med Hamrefolket var obefogat.

Jag läser alltså hennes inledning och den kritiska rösten som menar att hon förtiger viktiga händelser, och jag läser hennes svar att detta är något mörkt, grymt och svårt, som man helst av allt vill glömma. I ljuset av de muntliga berättelserna och de personliga öden som återges i hembygdsboken om Håcksvik framstår de tragiska ödena och de kritiska berättelserna om Anders Hanssons hänsynslösa affärsmetoder som något Anna Edlund-Hansson verkligen kan ha upplevt som så mörkt och grymt att det varit svårt att koppla samman med hennes ljusa upplevelse av hemmet och släktens historia. Den kritiska rösten kan mycket väl ha varit hennes egen, där hon väger sin förmåga som människa och som författare. Utmaningen som Anna Edlund-Hansson såg, men inte antog var kanske för stor - att utifrån ett perspektiv som såg helheten gestalta vad det innebär att vara människa i ett samhälle där ekonomiska framsteg och mänsklig moral ställs emot varandra. Det hon faktiskt lyckas med är stort nog - en personligt färgad berättelse om människor och handlingskraft mitt i utvecklingen av den västsvenska skogsindustrin.

Bibliografi

Edlund-Hansson, Anna: Vi på Hamre - Folkupplaga. Stockholm: Norstedts. 1949 

(originalupplagan 1939 hade titlen Vi på Hamre - en krönikeberättelse).

Dickson, Walter.  Skallgång. Stockholm: Bonniers. 1946.

Nyhage, Carin.  ”Förläggargården Lerbäcksbyn/historia.” http://www.lerbacksbyn.se/historia_Kind_sodra.html

Hansson, Ruth et. al.  Håcksvik genom tiderna.  Borås, 1978.

Kan - och vill - Sverige verka för avspänning i världspolitiken?

Det är mycket nu! Det är djävligt mycket nu! ISIS kämpar för ett fundamentalistiskt muslimskt styre i Irak, Syrien, Libyen och i hela världen. Medan USAs bombplan deltar i bekämpandet av ISIS, bekämpar man samtidigt den syriska regeringen, som också är ISIS kanske viktigaste motståndare. I Ukraina har en obskyr regering makten och stöds av USA medan Ryssland förstås känner sig hotat samtidigt som Västvärlden hävdar att det är Ryssland som utövar aggression i området. I Sverige genomför NATO en jättelik militärövning och Ryssland svarar med en blixtövning av stor omfattning i syfte att pröva reaktionsförmågan i försvarsmaktens beredskap. Och detta är bara en skumning på ytan av allt som pågår i världspolitiska händelser. I Latinamerika har Venezuela sökt skapa en socialt ansvarstagande ordning och då det gått ut över US-amerikanska intressen i landet, har Venezuela utnämnts till fiendestat av USA. Den enda händelse som på något sätt liknar avspänning är att Kuba nu verkar ha strukits från USAs lista av terroriststater.

Det är mycket, och om allt detta och mer därtill förs en debatt i svenska media. Det intressanta med den debatten är att den INTE präglas av nyfikenhet, undersökande och uppmuntran till självständigt tänkande. Debatten domineras istället av färdiga åsikter. Och den åsikt som dominerar i svenska media är att USA verkar för demokrati och frihet i världen idag, och att framför allt Ryssland har aggressiva avsikter och därför måste bekämpas. Det är vanligt att journalister, som vågar ifrågasätta denna åsikt blir avfärdade som agenter för Rysslands ledare Putin. 

Detta leder till att det har blivit lågt i tak i debatten. Så lågt i tak har det blivit att Sverige, svenska media, svenska politiska partier, och Sveriges regering inte längre förmår att tänka öppet och självständigt om Sveriges roll i världspolitiken. Försök som görs för att öppna diskussionen drunknar lätt i det enorma mediaflödet i press, TV, Radio, twitter och facebook för att nämna några kanaler. Att som jag, skriva ett blogginlägg om behovet av öppenhet, nyfikenhet och upptäckaranda är antagligen lika effektivt som att lägga samma inlägg längst ner i botten på min skrivbordslåda i mitt överbelamrade arbetsrum. 

Hur som helst lägger jag ändå ut detta, och bifogar några länkar till röster som försöker ge debatten om USAs och Rysslands roller en öppnare och mer förnuftig riktning. För Sveriges del skulle diskussionen behöva komma in på hur Sverige kan agera för avspänning mellan stormakterna och även förutsättningarna för en genomtänkt självständig linje i utrikespolitiken i stort borde undersökas. Det tror jag är journalistikens uppgift. 

Här är några länkar till Sven Hirdman, som tidigare varit ambassadör i Moskva:

”Istället för Nato - hämta inspiration från Palme” på SVT nyheter opinion.

   

”Vi förstår inte våra grannar” (från ett seminarium med Sven Hirdman 2007 om Sverige och Ryssland)

  

John Mearsheimer, professor of political science vid Chicago University, har sagt följande om konflikten kring Ukraina och Krim: ”Crimea, a casualty of the West’s attempt to march NATO and the European Union up to Russia’s doorstep, is surely lost for good. It is time to end that imprudent policy before more damage is done — to Ukraine and to relations between Russia and the West.” Läs hans artikel om detta i New York Times (8 feb 2015):  

Här kommer en länk från TV-stationen Democracy Now (10 feb 2015), där den amerikanske generalen Charles Wald debatterar med professor John Mearsheimer om ukrainakonflikten bör lösas med militära eller diplomatiska medel. 

Kolla vidare på en röst i den amerikanska debatten: Stephen Cohen, professor emeritus i Russian studies and politics vid New York University och Princeton University. Här intervjuad på kanalen Democracy Now 5 sept 2014 

Vill du kunna skapa dig en självständig bild av de stora världshändelserna?
Krigskorrespondenten John Pilger tar dig med på en en timme och trettiofem minuters resa i filmen The War You Don't See (här presenterad på nyhetssajten NewsVoice). Det är en film, som ger dig starka argument att lita mer på din nyfikenhet och din kritiska förmåga än på press och media.

Och du som vill ha en öppen, förnuftig, nyfiken och klargörande debatt om världspolitiken och Sveriges roll 

- Utveckla dina synpunkter genom att kommentera mitt inlägg,

- hjälp mig också att lägga in vettiga länkar i kommentarsfältet till det här inlägget! 

Tack på förhand! 

.

Vegetarisk vårpytt

Valborgsmässoafton, och det regnar. En iskall vind gör att regnkylan tränger genom glipor i jackan. Jag kan inte blunda heller för den iskyla i världens politiska samtalston som också tränger genom min mentala skyddsdräkt. Och så är det livet då. Rent fysiskt återkallar mig en hungerkänsla till min vardag.

Jag tittar ut genom köksfönstret, och mitt i kylan ser jag ju hur buskarna grönskar. Lönnen har fått sina gulgröna blommor på bar kvist. En rödstjärthanne annonserar sin ankomst där han exponerar sig bland knopparna i vinbärsbusken. På ängen ser jag två hästar som tråder en dans i regnet. Då bestämmer jag mig för att se vad jag har i kylskåpet.

Lunch, ja. Två skapligt färska morötter. Två potatisar av ordinär storlek. En halv rödlök och en gul. Jo, det kan nog bli en pyttipanna. Jag får en tanke och tar med mig en sax och går ut i trädgården. Visst, libstickan har börjat spira så jag klipper två små skott. Det ger smak. Runt omkring har ogräset också börjat komma upp. Mest nässlor, som jag vet att jag kommer att få ett styvt jobb med att hålla borta från grönsaker och jordgubbar längre fram. Men ännu är de späda, så fram med saxen och snart har jag en näve full. Eftersom det regnar, bränns de inte så mycket. Annars skulle jag nog tagit handskarna på först.

I köket sprakar det varmt och gott i kökspannan. Potatis, morötter och lök hackar jag till små tärningar och libsticka och nässlor blir finhackat. Rotsakerna och löken får steka sig mjuka ett tag i smör innan jag lägger i det gröna. Eftersom detta är en dag då det duger att pröva, så strör jag över en sked vetemjöl när allt är lagom mjukt och en deciliter vispgrädde hade jag ju kvar också. 

Gräddstuvad vegetarisk vårpytt och två stekta ägg till. Livet återvänder, kroppen blir varm och iskylan viker. Funderar sen lite på varför det är så mycket krig.

.

En shettis - en häst att ta på allvar

Shetlandsponnier är söta. Det är allmänt känt. Det ser man att folk tycker. Om man möter folk när man är ute och går med sin shettis är det den vanligaste kommentaren att "Å, vad söt!" När man är ute och promenerar med ett halvblod på 170 över manken, som trampar otåligt på stället på livliga springares vis, får man sällan den kommentaren.

Det är naturligtvis sant att shetlandsponnier är söta, men det ligger dem i fatet, skulle jag vilja säga. En stor häst som konstrar, försöker slita sig, eller uppträder på ett sätt som är riskabelt för sin ryttare eller förare, den får sig genast en tillrättavisning så att den förstår vem det är som bestämmer. En shetlandsponny, däremot, kommer väldigt ofta undan med sådant. Den är ju så gullig, och man ler överseende och låter den hållas med sådant som en stor häst aldrig skulle få göra. Så det ligger dem i fatet att de är så söta. De får ofta inte lära sig att lyda.

Att en shetlandsponny är stark har jag fått erfara. Den 18-åring jag har haft hand om i ett halvår är ganska väl dresserad samtidigt som dess obändiga sinnelag ibland tar över. Den har försökt springa rakt igenom mig när den kände att den ville ut ur paddocken och den har tacklat mig som en NHL-hockeyspelare när jag ville gå åt ett håll och den ville åt ett annat. Några gånger har det varit på vippen att den lyckats slita sig, och jag har förtvivlat hållit i grimskaftet och satt hälarna i marken men bara åkt med.

Upplevelsen när min vän shettisen sätter den sidan till är att här finns styrka jämförbart med en oxe. Att bli rammad av honom är som att komma ivägen för en mindre noshörning. Därför har jag fått lära mig att i vissa situationer bortse ifrån att shettisen är söt och gullig. Det är bland andra min dotter, ridskolechefen, som har inympat i mig vikten av att visa att det är jag som bestämmer. Tidigare, när jag ville vara snäll och eftergiven mot gullegrisen, tvingades jag använda råstyrka när han fick för sig att utnyttja sin överlägsna kraft - och jag kom ändå till korta. Förstås. Nu, när jag fått klart för mig vikten av att vara tydlig med vem som bestämmer - då räcker det med en gest med handen för att han ska följa. Det fungerar inte alltid, men ofta nog.

Nu ska jag berätta lite om min vän shettisen. Det finns ganska många saker som han gör bra. Vi som har hand om honom, har honom på foder och hans ägare har berättat att samtidigt som han har varit lydig och lätt att ha att göra med i boxen, i hagen och i markarbetet, har han ogärna låtit sig ridas och som följd av en händelse där han kom i sken vid körning, har han ogärna låtit sig köras på senare år. Hans ägare berättar att när någon liten unge har försökt att sitta på honom har han satt iväg i krumsprång tills vederbörande ramlat av.

En helg i januari kom mina två döttrar och ett av barnbarnen på besök. Det var en fantastisk vinterdag med snö och kallt och fint underlag i paddocken. Det blev en riktig häst- och ridupplevelse med de två stora hästarna och shettisen i aktion.

Vi prövade shettisen väldigt försiktigt. Mitt barnbarn som är 12 fick först fick bara lägga sig försiktigt över hans rygg och låta honom känna tyngden. Efter några försök, fick han börja gå några steg med henne liggande över ryggen. När han gjort detta några gånger (4)*, satte hon sig försiktigt på hans rygg. Detta prövades stillastående flera gånger innan han fick börja gå med henne. Hela tiden ledde vi honom i grimskaft för att han skulle känna sig lugn och trygg. Först efter flera lugna försök på detta sätt prövade vi att låta henne rida honom själv utan att någon ledde. Hon jobbade honom med stort tålamod, och till slut kunde hon rida honom utan ledare. Det var fint det!

Vid ett senare tillfälle prövade vi på samma sätt. Efter att hon suttit av, tänkte jag låta honom gå och springa lite lös i paddocken. Till min förvåning kom han istället fram till mig och när jag började gå, gick han med mig. Han var lös, och vart jag gick, hur jag svängde och stannade, så gjorde han detsamma vid min sida. Så har han inte betett sig tidigare fast jag har försökt. Då har han oftast varit ganska självsvåldig och gärna gått sina egna vägar och ibland ganska provocerande trängt mig eller försökt vända över mig. Men inte denna gången, och efter det har han varit väldigt from vid markarbete.

Jag ska också berätta om hur vi försökt hitta sätt att få min vän shettisen att acceptera att bli körd. Vi ville pröva att köra honom med min gamla hundsläde som jag fick av min morbror en gång när vi hade vår Newfoundlandshund. Min morbror hade använt släden med sin schäfer på 1930-och 40-talen. Det var 1966 eller 67 när vi fick den och vår Newfoundland blev väl aldrig nån särskilt väldresserad slädhund. Det är ju inte min vän shettisen heller, men nu skulle vi pröva.

Min flickvän fick sitta i den gamla hundpulkan. Shettisen fick bära bröstsele, körgjord och ländtäcke. Han fick träns och bett och tömmar och jag höll honom samtidigt i grimskaftet för att han inte skulle bli rädd. Och han drog snällt och fint. Det var 40 cm djup och ganska torr snö. Han drog min sambo flera varv runt paddocken. Till slut kunde jag släppa grimskaftet och han drog snällt och lugnt en bit och ställde sen upp sig så att det gick att fotografera också.

Att shetlandsponnier är söta men inte ofarliga fick jag erfara när jag skulle upprepa körningen med hundpulkan några dagar efter det lyckade första försöket. Vi gjorde någonting fel den här dagen. Gav honom inte tillräckligt med tid. Eller lät honom inte undan för undan känna att det skulle gå bra. Så snart han kände motståndet och min tyngd i draglinorna, gjorde han ett ryckande så att min sambo tappade grimskaftet och då var det kört. En våldsam bakutspark i luften och sen bar det iväg i fullt sken. Jag åkte ur, fick fatt i en tamp och plöjde genom snön så det rök. I svängen åkte jag in i sargen med en smäll och tvingades släppa taget, och det tog tre varv innan vi fick ner tempot på den lille så att det blev stopp.

Han är inte färdig med detta. Han behöver mycket stöd med lugn och trygghet för att våga bli körd och våga dra utan att bli upprörd. Ridningen går bäst tror jag. Han är ingen ridponny för barn att rida själva på ute i skog eller äng. Men han kommer att bli trygg med det om han får ta det lugnt.

Numera när någon säger "å, vad söt" om min vän shettisen, tänker jag "... och stark - både i kroppen och viljan". Och det bör man alltid betänka, så går det säkert bra.

____________

* Just 4 gångers upprepning av ett övningsmoment lär ha att göra med uppbyggnaden av hästens hjärna. Eftersom hästens hjärnhalvor är separerade ska varje hjärnhalva behöva ta in momentet två gånger för att det ska sätt sig i minnet. För den som vill veta mer om detta kan det vara intressant att titta närmare på till exempel ST-training (Straightness training). Två länkar om detta: 1) Marijke de Jonghs web-seminarium om ST; 2) Marijke de Jonghs demonstrationsvideo (  Länk 1; länk 2 ).

En diskussion om antisionism

Igår skrev jag ett blogginlägg om hur viktigt det är att lära sig skilja mellan antisemitism och antisionism. Jag menar att antisemitism är en avskyvärd rasism som riktar hot och terror mot bland annat judar. Antisionism, å andra sidan, ser jag som en kritik och ett avståndstagande till en politisk rörelse - sionismen. På samma sätt som man kan vara antifascist eller antikommunist utan att fördenskull vilja utföra attentat eller hot, kan man också vara antisionist.

Antisionismen, som jag ser på saken, analyserar, kritiserar och skapar opinion mot den politiska rörelse som styr staten Israel och som förbryter sig mot folkrätten, bland annat genom att utöva en apartheidpolitik mot den palestinska befolkningen. 

Enligt min mening måste den antisionistiska kritiken glasklart ta avstånd från all antisemitism för att vara trovärdig. Antisemitiska och antijudiska grupper gör sig idag breda. Själva kännemärket för dessa är att de medvetet blandar ihop kritiken mot sionismen med sitt judehat. Kännetecknet för en trovärdig antisionism är att antisemitism och judehat avvisas.

En sida av saken, som jag inte beaktade när jag skrev mitt inlägg igår är att sionismen som politisk rörelse kan ha andra sidor än de som kommer till uttryck i Israels ockupations-och apartheidpolitik. Anita Goldman, en judisk göteborgsförfattare som jag hyser stort förtroende för, skrev i DN idag en kommentar till Benjamin Netanyahus uppmaning till Europas judar att flytta till Israel. Själv får jag associationer av Netanyahus uppmaning till sionismen som en rörelse som har välkomnat judeförföljelser då de gör judar mer benägna att ansluta sig till staten Israel.

Anita Goldman är inte främmande för kritik mot Israel. I dagens artikel uttrycker hon en djup ”avsmak för och förtvivlan över israelisk politik och samhällsutveckling och över den ockupation av ett annat folk som nu pågått i 48 år.” Och hon svarar Netanyahu med att säga att Israel är det ”utan tvekan fysiskt farligaste landet för en jude att uppehålla sig i.” I sin kritik mot Netanyahus uppmaning till judar att lämna Europa likställer hon i praktiken hans regering med de islamistiska terrorister den säger sig bekämpa. Netanyahaus uppmaning avslöjar enligt henne ”ett synsätt som bygger på isolationism, separation och antingen-eller-tänkande av det slag som såväl islamisterna som den nuvarande israeliska regeringen står för.”

Anita Goldman kritiserar alltså aspekter av den sionistiska staten, men hon pekar också på andra sidor hos den sionistiska rörelsen. Hon menar att när sionismen uppstod - långt före andra världskrigets fasor - fokuserade den på ”en vision av folklig och kulturell pånyttfödelse”.  Och hon nämner hur rörelsen ville återuppliva det stelnade liturgiska språket, vilket som jag ser det kanske skulle kunna jämföras med Martin Luthers och protestantismens återupplivande av den stelnade katolska litanian genom att kräva att bibeln skulle översättas till människors modersmål så att alla själva kunde läsa den. Anita Goldman nämner också hur sionismen vitaliserade den hebreiska kulturen genom att skapa nya kulturyttringar och hon ser kibbutzrörelsen som ett kreativt och nyskapande projekt initierat av den sionistiska rörelsen.  

För mig som antisionist är det nödvändigt att se att sionismen inte är en entydigt brottslig rörelse. Liksom Anita Goldman har människor funnit något ”djupt berörande och engagerande” i dessa sionistiska projekt. Först när jag söker dessa rötter för dagens sionistiska rörelse kan min kritik mänskligt sett bli trovärdig - även för mig själv.

(Du som gillar eller ogillar detta inlägg - kommentera)

Om du vill - läs på min blogg om Céline-Marie Dicksons roman Oradour, som handlar om krigsbrott och förlåtelse - en akut frågeställning efter Andra Världskriget och en akut frågeställning nu.

.

Vi lär oss av det som händer. Eller?

40 000 demonstrerar i Köpenhamn
(pressbild)

Tre människor har dödats och flera skadats i samband med ett terrorangrepp i Köpenhamn mot ett demokratimöte och mot en synagoga. Ett svar på terrordådet var en demonstration i Köpenhamn med 40 000 deltagare. Mitt i det tragiska är det underbart att se att människor vill manifestera sin kärlek till demokrati, yttrandefrihet och ett humant samhälle.

Det är underbart att se att 40 000 människor gemensamt visar att demokratin måste skyddas och att antisemitism är avskyvärt och oacceptabelt.

Underbart skulle det också vara att se 40 000 människor manifestera sin medmänsklighet när palestinska civila mördas av israelisk militär. Detta har inte skett här ännu, men möjligheten är öppen. 

För att det ska ske krävs att människor ser skillnaden mellan antisemitism och antisionism. Antisemitism är en avskyvärd rasism riktad mot judar bland annat. Antisionism är en helt annan sak. Antisionism är avståndstagandet från en politisk organisation. Att ta avstånd från sionismen är ett motstånd mot den rasistiska organisation som styr staten Israel och som bedriver en apartheidpolitik och utövar terror mot det palestinsk folket.

Attentatsmannen i Köpenhamn såg inte skillnaden mellan antisionism och antisemitism. 

Det är viktigt att se den skillnaden. 

Att avslöja Israels och sionismens apartheid och världspolitiska falskspel är den sanningsälskandes plikt - att utpeka alla judar som fiender är nazistens propagandaknep. 

Det var underbart att se 40 000 människor gemensamt visa att demokratin måste skyddas och att antisemitism är avskyvärt och oacceptabelt.

Underbart skulle det också vara att se 40 000 människor manifestera sin medmänsklighet när palestinska civila mördas av israelisk militär. Detta har inte skett här ännu, men möjligheten är öppen.

(Du som gillar eller ogillar detta inlägg - du är välkommen att kommentera!)

.

Jag är trött på religioner.

En djupt troende person som jag ofta och gärna talar med, sa en gång: ”Jag är inte religiös!” Samma sak sa en känd f.d. svensk ärkebiskop vid ett seminarium 2010 med en filosof och en judisk rabbin.

Alla människor har en tro. Ateister, gudstroende, agnostiker har alla ett sätt att förhålla sig till erfarenheten av det heliga. Så uttrycker sig den filosof som deltog vid det nämnda seminariet 2010. Och det heliga - det är livet och döden, att vi människor dör och att vi vet att vi ska dö. Att människor lever och att alla vill skapa en mening med sin utmätta stund på jorden. Sådan tro är inte religion. 

Religion är när människor med makt försöker kontrollera människors erfarenheter av det heliga. Religion är system av tankar kring människors erfarenheter av det heliga. Religion är system av tankar som används för att utöva makt.

Jag är trött på religioner. 

Jag högaktar människors ärliga försök att skapa mening med sitt liv och sin död. Men den som menar att en enda väg är den rätta för andra, den har glömt att det är fråga om just försök. Den som söker utöva makt genom att göra sin tro till religion, den förtjänar kritisk granskning. Den som öppet vill diskutera sina erfarenheter av det heliga, dela med sig och öppet jämföra med andras erfarenheter av detsamma, den betraktar jag som mentalt frisk.

Jag är trött på religioner.

Bildkälla:Atheist Republic
OBS: även ateismen är ett försök att finna mening med liv och död (DD).

En inspirationskälla till mina tankar här: 

Marcia Sá Cavalcante Schuback

Att tänka i skisser: essäer om bildens filosofi & filosofins bilder (Glänta produktion, 2011)