Paul Auster, författare till bland annat
New York-trilogin och
In the Country of Last Things, översättare från franskan av Pierre Clastres
The Chronicle of the Guayaki Indians har nu kommit ut på svenska med ett verk av sina samlade dikter.
Auster började som poet innan han utvecklade andra uttrycksformer, romaner
 |
Chronicle of the Guayaki Indians
Källa: Zonebooks |
liksom film och teater. Dikterna kommer ur en ofta melankolisk ådra där Auster tycks uppleva ett vemod som han gärna kopplar till upplevelsen av naturen och dess växande och döende. Det låter sig sägas att han där är påtagligt nära en europeisk och skandinavisk naturlängtan där träd, lövverk och himmel ger ett bildspråk som kopplar tanke och känsla till årstidsväxlingarnas cykliska löften om såväl liv som nedbrytning och förruttnelse.
Samtidigt med denna delvis oamerikanska känslokoppling, finns det i Austers dikter ett djupt intresse för språket och dess komplicerade roll i förhållande till livet. Här bygger han på en mera amerikansk tradition som står i något sorts samtalsförhållande både till Ralph Waldo Emersons huvudsakligen optimistiska tankevärld och till Herman Melvilles djupt skeptiska sätt att närma sig frågor om människans förmåga till nyorientering i sitt förhållande till världen.
Dessa två uttryck i Austers poesi samverkar i en klarsynthet inför såväl livets som språkets löften och intighet. I en av sina aforistiska sentenser där han söker klarhet om språkets relation till den verklighet det försöker spegla, säger Auster att ”språket är inte erfarenhet, det är ett sätt att organisera erfarenheten.” Detta är också uttryck för en kunskapssyn som stämmer till ödmjukhet inför människans försök att förstå världen. Människan kan visst utrycka sanningar, om man med sanningar menar försök, skisser, antaganden som faktiskt fungerar - ”språket är ett sätt att organisera”. Men det ligger inte i språkets makt eller i språkets natur att förklara världen i betydelsen genomlysa dess helhet, och detta är den erfarenhet språket ger oss, menar Auster: ”Det ger oss världen och tar den ifrån oss. I samma andetag.”
I dikten ”I vitögat” syns ödmjukheten och klarheten i Austers syn på människans kunskap om världen:
 |
| Foto David Dickson |
Blått. Och inuti det där blå en känsla
av grönt, molnens grå stenblock
strävpelade mot luften, som om
ögat
med föreställningen om regn
kunde behärska språket
i varje givet ögonblick
på jorden. Kalla det himlen. Och att så
beskriva
vad det nu är
vi ser ...
Där finns också upplevelsen av naturen och vemodet när språket samtidigt beskriver upplevelsen och distanserar oss från den.
... Frön
vittnar om brännpunkten, anger
var luften och jorden bryter fram
 |
| Foto: David Dickson |
ur störtfloden av tillfälligheter,
de slumpmässiga krafterna
i vår egen oförmåga
att förstå vad det är
vi ser och att bara tala om det
är att se
hur orden sviker oss, hur ingenting blir rätt
när vi säger det, inte ens de här orden
jag är manad att ge röst
i namn av detta blå
och gröna
som försvinner in i sommarens
luft.
Att språket sviker oss när vi försöker fånga upplevelsen - ett vemod, en besvikelse, en sorg över otillräckligheten i vår kunskap - och ändå klarheten när jag ser sanningen i vitögat, att detta är vad jag har till mitt förfogande. Livet, världen och ett verktyg. vars begränsning ändå är den möjlighet jag har:
 |
| Midnattsljus, Steinkjær, Norge (foto: David Dickson) |
... Jag tror alltså
på ingenting
de här orden skulle kunna ge dig, och ändå
kan jag känna hur de
talar genom mig, som om
det här allena
är min hela hunger, detta blå
och detta gröna och att säga
hur det blå för mig blivit det grönas innersta
väsen och mer än blotta
anblicken vill jag att du ska känna
ordet
som levt inuti mig
...
Källa:
Paul Auster.
Samlade dikter. Lind& CO. 2009
(inköpt 15/4 2011 på bokhandeln
Röda Rummet i Säffle)
