Världar av is: Fireflies på Not Quite

Uppe på scen ett tjugotal stolar för publiken. Nere i lokalen ett scengolv med tolv stapelbara drickbackar och en rävboa. Här utspelas en undergång. Solen kanske redan har slocknat. Om sju minuter får vi veta eftersom det tar den tiden för det sista mörkret att med ljusets hastighet nå jorden.

Teatergruppen penny pick a dolls föreställning Fireflies har spelats i Plymouth och i Göteorg. På Not Quite i Fengersfors utspelas föreställningen i realtid i Oceanhallens isande decemberkyla. Publiken väl påpälsad. På scengolvet gestaltas människors försök att överleva i en värld utan värme. I en värld där jagets sårbara rum måste skyddas av hårda skal blir överlevnad att göra sig hård, och i denna kvälls unika teatermiljö accentueras den hårdheten som en känslans iskyla i människors relationer.

Not Quite i Fengersfors

I ett eftersnack i det närbelägna brukskaféets starkt kontrasterande värme från en rödglödgad järnkamin säger gruppens Joel Ödmann att just detta uttryck av känslans is blev mycket annorlunda här jämfört med tidigare föreställningar av pjäsen. Föreställningen har sin upprinnelse i hamnstaden Plymouth i England där gruppen penny pick a doll först träffades som studerande vid universitetet där. Det som började som dramateoretiska diskussioner och analyser, har utvecklats till en scenpraktik där det fysiska uttrycket är viktigt och där modet att inte bli övertydlig med sitt budskap ger åskådaren den frihet som gör teaterupplevelsen till ett kreativt nöje. I Oceansalen i Fengersfors skapade det modet och den friheten nya dimensioner som överraskade såväl skådespelare som publik.


Fireflies
av Penny pick a doll
Manus Erika Lindahl
På scen:
Anna Nordmark
Joel Ödmann
Erika Lindahl
Johanna Malm

Penny pick a doll hemsida

kommentarer välkomnas



.

Budalen: en lektion i vetenskap

Det gamla grindhålet, väl igenvuxet. Foto DD

Någon gång händer det intressanta saker när jag publicerar mina blogginlägg, som till exempel nu när jag skrivit om Budalen och mina försök att hitta fakta kring de fantasieggande stenmurarna däruppe i Solviksskogen. Jag började ju så småningom komma något vettigt på spåren när jag fick tipset av Monica Åhlund i Taxviken om böckerna om torpen i Laxarby som Björn A. Nelson skrivit.

Mina försök där illustrerar, tycker jag, hur forskning och även vetenskap fungerar. Med ett mysterium, med lösryckt information, med mer eller mindre intelligenta gissningar skapar man sig teorier. Så gör vetenskapsmän i alla forskningsdiscipliner, så gör charlataner också, alkemister och stjärntydare likaså. Det vetenskapliga kommer in i bilden när man låter sin teori utsättas för falsifiering och jämförelse med annan information. Jag kunde ha samlat ihop hur mycket bevis som helst för mina första trevande teorier om Johannes Bryntesson i Budalen, men det var när jag publicerade mina delvis galna tankar och därmed gav möjligheten till falsifiering som intressanta saker började hända.

Det kom mail med uppgifter som kompletterar och klargör vilka som faktiskt bodde i Budalen, brukade dess mark, och vem det var som lade upp stenmurarna där. Meddelandet är skrivet av en nutida släkting till Johannes Bryntesson eller “Dansken i Budalen”. Denne Johannes Bryntesson var född den 30 januari 1826 i Kallhem. Han var gift med Märta Johannesdotter. Märta var född den 13 november 1819 i Solvik.  Detta var hennes andra gifte. Johannes gick bort vid 72 års ålder den 23 april 1898, medan Märta, nu änka för andra gången, var inne på sitt 84:e levnadsår då hon gick bort den 23 februari 1903. Den av döttrarna, vars berättelse om barndomen på Budalen refererats i Dalslänningen hette Anna-Kajsa. Hon var född 1855, blev småskolelärarinna, och ättlingar till henne lever i trakterna den dag som idag är.

Medan minnet av den andre Johannes Bryntesson - amerikafararen och lönnkrögaren från Grimserud - bleknar bort i svenskbygderna i Wisconsin, börjar minnet av budalstorparen Johannes Bryntesson få en tydligare framtoning. Samtidigt som det alltså kommit tydliga fakta på bordet, är det lika tydligt att viktiga fakta kanske för alltid är höljda i dunkel. Så är det för vetenskapen i alla dess former. När nya teorier kan accepteras som sanning, framträder nya outforskade områden att fantisera kring, att hitta ledtrådar och gissningar kring och att söka och - kanske - finna. I det outforskade området brukar fiktionen och berättandet ha sin berättigade plats. I berättelsen om Johannes Bryntesson i Budalen återstår för mig det stora mysteriet och frågan varför. Blomman av sin ungdom, kraften av sin mannaålder och den sega uthålligheten ända in i ålderdomen lade han ned i dessa stenmurar. Vad fick honom till detta? Vilken drivkraft inom honom gav upphov till detta livsverk?

Källor:
mail från Willy Eliasson, ordförande i Laxarby hembygdsförening, 2012-11-04  och 2012-11-17
Laxarby socken, bok om Laxarby historia utgiven av Laxarby hembygdsförening.

.

Fortsättning om Budalen

I sin bok Ur Laxarby sockens historia: del 1 TORPARE BACKSTUGUSITTARE OCH INHYSE berättar Björn A. Nelson om torpbebyggelsen i olika delar av Laxarby socken. Noga går han igenom vilka personer som har bott på varje torp, ibland ända från 1600-talet och fram till modern tid.

Det är spännande läsning, där individer träder fram ur mängden av människor som levt och arbetat och dött i skogsbygdernas många torpställen. Man får en bild av den oerhörda fattigdomen och av de mångas hjälpsamhet gentemot dem som i svåra tider kom att stå helt utan försörjning, även när den egna försörjningen var långt ifrån säkrad. För den, som likt mig, har varit mycket ute i skogarna i Laxarby och där kommit förbi husgrunder, torpruiner och kvarvarande torpstugor är denna bok av särskilt intresse. Dess berättelser ger fästpunkter och verklighetsanknytning åt fantasier och spekulationer, samtidigt som de skapar grogrund för fantasins fortsatta utflykter.

I Nelsons bok bringas klarhet i gåtor och villospår som man så lätt råkar i när man forskar i historien kring arbetande och fattiga människors liv och vardag. Källorna är få och spridda och kräver mycket arbete för den som vill ta reda på något.

Detta är vägen till Budalen
(foto: Eva Dickson)

Tag till exempel mitt lilla forskningsförsök kring Johannes Bryntesson i Budalen i Solvik, som jag publicerade här på min blog häromdagen. Det låg rätt mycket arbete bakom de fakta jag trodde mig ha hittat. När jag i en källa fått uppgiften att denne torpare Bryntesson i Budalen var född 1833 och sedan i en annan källa hittade en Johannes Bryntesson i Solvik född 1833, tog jag felaktigt för givet att det inte inom samma trakt föddes två gossar med detta namn samma år.

I Nelsons bok visar det sig att så visst kan ha varit fallet. På Grimserud, som också är ett torp under Solviks gård föddes den Johannes Bryntesson, som jag fann uppgifter om i det amerikanska immigrantregistret. Om honom berättar Nelson intressanta ting. Innan han, 38 år gammal, gav upp odlarmödan i nödårens Sverige, lyckades han som backstugusittare få ihop medel till att friköpa delar av Grimserud och på så vis bli hemmansägare. Hur han fick ihop de pengarna skulle kunna vara en gåta. Visserligen var marken ”väl tjänlig för uppodling” (95). Grimserudstorpen hade också brukats minst sen början av 1700-talet, vilket borde vara en garanti för att det gick att livnära sig där. Dock var det svårt att få ut något mer än till den egna dagsförsörjningen. Emellertid löser nog Nelson denna gåta genom sina noggranna källstudier. I ett tingsprotokoll hittar han uppgiften att denne Johannes Bryntesson dömts till böter för olaga brännvinshantering, vilket innebär att han drivit en lönnkrog ute på Grimserud.

Men det fanns alltså ytterligare en Johannes Bryntesson i grannskapet, årsbarn och namne med den ovan nämnde odlaren, lönnkrögaren och amerikafararen. I Kallhem, uppåt Skifors, föddes denne unge man. Han tjänte dräng på Solviks gård och fick öga för änkan Märta Bengtsson på Budalen. Hennes förste man, Bryngel, drunknade i tjärnet invid sitt torp och hon blev lämnad ensam med fyra barn. Och här börjar det jag minns att jag läst i Dalslänningen för länge sedan och det jag hörde av min arbetskamrat på Mustadfors omkring 1980 att stämma med källorna. Johannes och Märta fick fyra döttrar. 1854 ingicks giftermålet och någon av dessa döttrar kan ju vid ca 70 års ålder någon gång på 20-talet ha låtit sig intervjuas om sin barndom på torpet Budalen. Att Johannes kallades ”Dansken” bekräftas av Nelson, som vågar sig på gissningen att smeknamnet möjligen kan ha att göra med att Bryntesson på något sätt varit delaktig i byggandet av torpet Danmark, som också lydde under Solvik.

Om denne Johannes Bryntesson är den som lagt upp den märkliga stenmuren som går runt Budalstorpets ägor, har han möjligen haft den tid som krävdes för detta. I 44 år brukade han torpet och fram på 1880-talet hade han ännu de hemmavarande döttrarna Johanna, Anna Cajsa, Kristina och Matilda till hjälp. Dessutom hade han nog stenförråd så det räckte. Torpets förste brukare, den sjuklige och synskadade Jan Svensson, som brukade torpet i 35 år, lär nämligen ha lagt upp mängder av spridda rösen när han bröt sten på inägorna.

Ruinerna eggar
den nutida vandrarens fantasi
(foto: DD)

Nu har Budalens åkertegar sedan länge tagits över av skogsodlarna, vilkas kanske mindre mödosamma arbete möjligen kan vara att föredra framför det nedbrytande slitet på mager odlingsmark. Ändå finns det mycket att utforska om hur människor faktiskt arbetat under ofta hopplösa förhållanden och på något sätt lyckats skapa ett liv där det knappast skulle tyckas möjligt. Något om detta lyckas Björn A. Nelson spåra, och kanske skapar hans bok intresse för att forska vidare i människans försök att inte bara överleva utan också att bygga och hitta mening i sitt eget liv.

Källa: Björn A. Nelson: Ur Laxarby sockens historia, del 1. 1979
(Om Budalen och dess åbor läser du på sid 97 - 99)

Ett tack till Monica Åhlund, som tipsade mig om Nelsons bok.


.

Budalsbondens monument

1982: Eva Dickson vid en av Budalens stenmurar
(foto: DD)

Skorstensruinen 1982
ett "balanskonstverk"
(foto: DD)

DDs anteckning från 1982

Det finns en berättelse om en man på torpet Budalen i Solvik, Laxarby socken, som runt sitt hemman ute i skogen lade upp en stenmur av ovanliga dimensioner. Mannen, som lär ha hetat Johannes Bryntesson och var född 1833, omgärdade hela sitt ställe, inklusive åkrar, ängar, mangårdsbyggnad och allt med en ofantlig stenmur (man ser på fotot ovan att muren når brösthöjd på en normalvuxen person). Det berättas också att han hade hela sin familj att se till att han ständigt var försedd med ett lager av sten i sitt ständigt pågående stenläggningsarbete. I tidningen Dalsläningen läste jag en gång att en dotter, som kring 1920 tillfrågats om sin barndom på gården, hade berättat att barnen vintertid fick släpa ihop sten från olika ställen runt den lilla sjön och lägga dem i rösen på isen i väntan på att pappan skulle komma med häst och kälke och hämta in dem till land. En vinter hade töväder och vårens ankomst infallit ovanligt tidigt. Pappan hade då till sin förtvivlan fått se många av de små stenrösena sjunka genom isen. Flickan själv hade blivit glad, eftersom hon tänkte att hon skulle slippa tillbringa sommaren med att släpa sten från stranden upp till pappan som ju då inte hade så mycket material till sitt projekt.

Samma skorstensruin idag, 30 år senare
(foto: DD)

När jag på 1980-talet flyttade till Dalsland med min familj, var skogsutflykter i svamp- och bärmarker ett återkommande nöje, vilket det fortfarande är. Det var spännande då att upptäcka hur många små övergivna boställen det finns ute i skogarna. Överallt stötte man på husgrunder. Ofta fann man även mer eller mindre väl bevarade stugor och det var fantasieggande att hitta resterna av en trädgård, något gammalt fruktträd, ett vildvuxet syrénsnår, förvildade trädgårdsblommor, stengärdesgårdar, redskap och andra spår som förde tankarna till dem som befolkat platsen och som levt sina liv med sorger, möda och glädjeämnen där.

2012: En bräckligare balansakt
(foto: DD)

     På Mustadfors Bruk, där jag arbetade då, berättade en arbetskamrat om de märkliga stenanläggningarna som fanns i skogen nära där han själv var barnfödd. I sin barndom hade han ägnat mycket tid åt att gå runt och sälja fröer i de små gårdar och skogsboställen som då, på 1930-talet i många fall ännu var bebodda, så när jag frågade, var han var väl förtrogen både med gårdsnamn och med vilka som bott på de olika ställena. Han hade också stött på det då sedan länge övergivna stället med de bastanta stenmurarna. Han berättade att den siste brukaren av någon anledning kallades ”Dansken” och att om man letade lite noga skulle man säkert fortfarande kunna hitta den skifferskorsten som var kvar efter boningshuset och säkert även resterna av den smedja som mannen byggt in i en av sina stora stenmurar.

2012: Budalsbondens smedja, ässjan ses längst in.
(foto: DD)

Detta blev ett återkommande utflyktsmål. Man får vandra några kilometer längs en bomförsedd men välhållen skogsbilväg. Vägen går förbi en brusande bäck och några små sjöar Innan man är framme. Under de drygt trettio åren i Dalsland har det kanske blivit ca 5 besök. Nu var det länge sen, men i lördags var jag där med en vandrarkollega. Hemkommen fick jag för mig att jag skulle försöka hitta lite fakta om det här stället, och det nämns i en redogörelse för en torpvandring 2008. Annars tycks det magert med informationen. Dock hittade jag uppgifter i ett amerikanskt immigrationsregister om denne man som sagts ha varit ställets siste brukare, men här börjar också uppgifterna att gå isär.

I redogörelsen för 2008 års torpvandring står det så här: ”Torpet bröts upp i början av 1800-talet. Den siste brukaren Johannes Bryntesson kallad ”Dansken” dog 1898. Torpet omges av långa och höga stenmurar som vittnar om ett noggrant och idogt arbete.” Här får man ju intryck av att denne brukare dog på sin post efter många år av idogt arbete med stenmurarna. I immigrantregistret är bilden en annan. Det står förvisso följande: ” Johannes Bryntesson was born on 13 July 1833 in Laxarby, Dalsland, P, SE.”  Det uppges också att han var gift med Maria Svensdotter, även hon född i Laxarby, och i en annan källa hittar jag en uppgift att deras giftermål skedde den 28 december 1856. Det som emellertid förvirrar begreppen är att Johannes Bryntesson och hans familj som flyttade till gården i Solvik 1866, redan 1870 lämnade gården för att ett år senare emigrera till Jackson County i Wisconsin.

2012: Ingången till smedjan
(foto: DD)

Om denne Johannes Bryntesson i Solvik är den Johannes Bryntesson som också kallades ”Dansken”, är det troligt att det idoga arbetet med stenmurarna i huvudsak torde ha utförts av någon av hans företrädare på detta hemman.

En sak som ger upphov till ytterligare frågetecken är att det i emigrantregistret noteras att makarna Bryntesson i Solvik hade fyra söner födda mellan 1858 och 1866, medan någon dotter som skulle ha kunnat vara den berätterska som Dalsläningen refererat till inte nämns.

Som alltid med berättelser, tycker jag att man kan fråga sig vad som är sant och vad som är skröna eller förvanskade minnen. Utan samstämmiga källor måste man fråga sig om det ens har funnits någon verklig person Johannes Bryntesson, ”Dansken” kallad på detta stenmursomgärdade hemman. Men stenmurarna står där de står. Kanske är de resultatet av flera generationers arbete under de nästan 70 år som hemmanet ska ha brukats innan Johannes sägs ha tagit över.

1982: valvbåge i skiffer
(foto: DD)

Till slut undrar jag om sådana här berättelser, som den om den lilla flickan som gladdes åt att stenarna sjönk i djupet, bara är något som någon har drömt. Ett faktum kvarstår: mystiken kring dessa fästningsliknande stenmurar ute i öde skogen utmanar vår fantasi och vår nyfikenhet om hur och varför detta monument kommit till.

Källor:
Torpvandring Laxarby 2008
Rootsweb Ancestry.com: Johannes Bryntesson
Rootsweb Sweden-L Archives 

Du som sitter inne med upplysningar om Budalens historia, berättelser, eller kompletterande källmaterial - hör gärna av dig. Skriv en kommentar här eller maila David Dickson

Runt hela hemmanet sträcker sig denna kilometerlånga mur
(foto: DD)

Ett avsnitt av den halvannan meter höga muren
(foto: DD)

Theresa Andersson nyskapar

Foto: Lasse Ahnell/SR Gotland
maj 2011

FOTO: RUNE JENSEN
aug 2012

Foto: Snezana Vucetic Bohm/Sveriges Radio
aug 2012

Igår var jag och såg Theresa Andersson på Kulturbruket i Mellerud. Tvåhundra betalande och en artist som förmår att väcka sång- och rytmglädje hos publiken. Det säger mycket om en artist som lyckas med detta i just den timmen när kropp och hjärna annars är inställda på att sjunka ner i TV-dvalan innan en sk andra andning brukar infinna sig på fredagskvällen.

Theresa Andersson har ju sin inspelningsstudio med sig på scen. Hon spelar in och spelar upp och lägger lager på lager av stämmor på varandra, både vokalt och instrumentalt, tills hon fått till både kör och orkester helt på egen hand. Denna gång visade hon att hon inte enbart jobbar individuellt, utan att hon också finner inspiration och glädje i att kommunicera aktivt med publiken. Enkelt är det kanske för en garvad artist att få med publiken på att klappa i takt med musiken. Roligt och värmande var det när hon också dirigerade publiken i Mellerud att sjunga några körinstick, som hon spelade in och direkt lade in i sitt scennummer. På det viset fick man också en handgriplig inblick i hur hon bygger upp sina föreställningar helt utifrån autentisk musik och sång i just den stunden.

Vid föreställningen i Mellerud framförde Theresa Andersson några av sina numera klassiska paradnummer, till exempel sin version av gospelsången ”Mary don’t you weep” som hon ju gör på ett sätt som är medryckande på ett, som någon sa, helt vanvettigt sätt. Tyngdpunkten i föreställningen nu låg ändå på nya låtar, både från hennes senaste skiva Street Parade och från hennes lager av egna ännu inte utgivna låtar. Med sin karakteristiskt ekvilibristiska sång- och instrumentalstil imponerar hon även här med en tajming i rytm och ton som gör publiken salig.

Julian Wasser, "Duke Ellington", 1963 vintage photo

I denna repertoar är det intressant att se vad det är hon försöker att göra. Från det publikfriande i gospelgenren går hon nu vidare och söker inspiration och influenser från flera håll. I sitt mellansnack mellan och under låtarna nu i Mellerud nämnde hon några sådana källor till det hon gör idag. Jazzen i Duke Ellingtons mångsidiga livsverk nämnde hon som något hon studerat ingående under lång tid och som gjort varaktiga intryck i hennes eget arbete. En annan källa till inspiration och nydanande, som hon berättade lite om var den musiktradition med Indianska rötter som lever och frodas i dagens musikliv i hennes hemstad New Orleans.

Mardi Gras Indian

En av de låtar hon framförde denna kväll var direkt sprungen ur hennes kontakt med denna musik. Hon gav publiken ett litet berättelsefragment om de grupper av män som träffas och syr traditionella festdräkter. I dessa syr de in, med pärlor, fjädrar, paljetter och glas, berättelser om sina liv och sin historia. De sånger som då sjungs är en del i de högtidliga festligheter då dräkterna används för att gestalta ett återkommande tema om kamp. För Theresa Andersson var det en poäng att de vapen som kommer till användning i denna manligt dominerade kamp är sång och nål och tråd.

Med dessa och andra inspirationskällor gör Theresa Andersson idag en musik som blir ett uttrycksmedel med många bottnar och många möjligheter. Det blir stramare, kanske inte så publikfriande, ibland mera experimentellt och sökande. Själv uttryckte hon vad arbetet med den nya skivan inneburit när hon berättade att den kommit till när hon var gravid med sin dotter som nu är 16 månader. Med samma noggrannhet som hennes kropp byggde det blivande barnets händer, armar, ben, inre organ, hjärna, fingrar och tår, arbetade hon själv fram musikens och texternas tonvindlingar och tankekombinationer.

På scen med Theresa Andersson blir detta experimentella sökande en explosion av känslor och musikaliska överraskningsmoment. Värmen och glädjen smittar, men man anar också andra och kanske spänningsfyllda känslostråk i det kalejdoskop av musikaliska uttryck hon prövar.


Bildkällor:
P4 Gotland 17 maj 2011
vlt.se 12 aug 2012
Lindberg i P1: ”Så ser amerikanarna på Sverige” 7 aug 2012
Duke Ellington - Wentrup Gallery
Mardi Gras Indian costume: Infrogmation
Se fler av Infrogmations bilder av Mardi Gras Indians  

Låtar från senaste plattan på Youtube:
Street Parade
Hold on to Me


.

Nedslagsplatser för Theresa Andersson

Theresa Andersson är musikartist från Slite på Gotland. Hon har olika nedslagsplatser i världen. Kulturbruket i Mellerud är en. En annan är Café Istanbul i New Orleans.
I Mellerud är hon den 26 oktober.
På Café Istanbul var hon den 27 April. 

På Café Istanbul 27 April 2012

 Theresa Andersson är speciell i sina scenframträdanden. Man skulle kunna säga att hon utvecklar en gatumusikanternas tradition att spela många instrument samtidigt.

Här ses Bobby Browne, en av hennes föregångare, kunde man säga. Även om denne artist är högst nutida, verkar han i en urgammal tradition av kringvandrande trubadurer och "one-man bands" där Theresa hämtar en del av sin kunskap och inspiration.
  

Don Partridge, 1960-tal

Medan one-man-band-artister som Browne  (och jag kan inte glömma Don Partridge med hits som "Blue Eyes" och "Rosie") var fullastade med instrument på rygg, axlar och mage, kombinerar Theresa Andersson sitt instrumentkunnande med den digitala musikens möjligheter som här på Café Istanbul i våras:





I våras gjorde hon också en show på Mardi Gras-festivalen i New Orleans.

Reportaget ovan är från hennes hemsida. Det visar delvis andra sidor av Theresa Andersson som artist.



Helt klart är Café Istanbul i New Orleans en kulturinstitution värd ett besök.
Här hittar man det, om man har vägarna förbi:

Av Theresa Anderssons övriga nedslagsplatser i världen, hittar du henne alltså på Kulturbruket i Mellerud den 26 oktober.












Youtubelänkar till några av Theresa Anderssons klassiker:
Find the Cost of Freedom (Belcourt - Nashville 2008)
Oh Mary (08/20/08 - Haddon Heights, NJ)

.

Återbesök

Foto DD

Gladiolusplantor och dalior tas in för vintern.

”Glaudiolus løg kan ikke tåle den skandinaviske vinter, så løgene tages op efter første nattefrost, toppen skæres af, sideløgene fjernes, løgene tørres og opbevares frostfrit i tørt sand ved 8-10 grader.”
 från dansk sida med odlingstips

foto DD

En ung man iklädd skinnjacka och skinnbyxor kommer ut från kvinnoklinikens onkolog-avdelning.

Han visslar på en lite vemodig melodi.

Han går till sin Harley Davidson på mc-parkeringen.

foto DD

                  Oktobersol

foto DD

 

foto DD

En ambulans kör fram till entrén. En sjuktransport förbereds.

foto DD

På ett hustak inte långt borta pågår renoveringsarbete av skorsten.

foto DD

Ett s.k. näsduksträd.
Det blommade sista veckan i maj och första veckan i juni.
Nu var det fortfarande grönt.

foto DD

  ”Vi sätter oss ner, andas in och andas ut. Du plockar upp kastanjeskal bredvid dig. Grönt skal är gammalt, brunt och trist. Men när du öppnar det inuti är sidenblankt slätt och fint. Det luktar vår” (citat från Xiaolu Guo Kortfattad kinensik-engelsk ordbok för älskande, s 226)



.

POETRY: On death and dying

THE LAST night 

that she lived

by  

Emily Dickinson (1830–86)

Painting by Eva Yri (photo: Eva Dickson)

THE LAST night that she lived,

It was a common night,

Except the dying; this to us

Made nature different.

 

We noticed smallest things,—

Things overlooked before,

By this great light upon our minds

Italicized, as ’t were.

 

That others could exist

While she must finish quite,

       

A jealousy for her arose

So nearly infinite.

 

We waited while she passed;

It was a narrow time,

Too jostled were our souls to speak,

       

At length the notice came.

 

She mentioned, and forgot;

Then lightly as a reed

Bent to the water, shivered scarce,

Consented, and was dead.

       

 

And we, we placed the hair,

And drew the head erect;

And then an awful leisure was,

Our faith to regulate.

Emily Dickinson 1859
Photograph:
Amherst College Archives

Source: Bartleby.com Great Books Online

Check the Emily Dickinson Lexicon for words










On the authenticity of this daguerreotype discovered in 1995.

OPERA: Rusalkas budskap kräver mer dramaturgiskt mod

Rusalkas vattenhem.
Foto Mats Bäcker

Antonín Dvořáks opera Rusalka hade premiär i går kväll på Göteborgsoperan. Detta var en sevärd föreställning med skön musik i Dvořáks egen senromantiska anda. I program-häftet läser jag att han här frångår den influens av Wagner som präglat hans tidigare operakompositioner och istället närmar sig samtida impressionistiska strömningar inom konsten.

Rusalka är just något av en impressionistiskt tecknad sagokvinna. Hon har det svala vattnet som sitt ursprung och sin hemvist och månen som sin emotionella symbol. I det kärleksdrama som utspelas ställs detta mot den rivaliserande furstinnans jordnära eldighet och passion.

De tre nymferna.
Foto Mats Bäcker

I en operaföreställning kan musiken och sången för många vara nog för att ge en stor upplevelse. Att det kan vara så förnams från min plats på nedre parkett, där en äldre man på raden bakom upprepat utbrast ”vilka underbara röster”. Och han hade rätt i det. Nikolai Schukoffs tenor uttrycker verkligen all den passion som den kärlekslustande prinsen lever ut i sina relationer med dramats två kvinnliga huvudpersoner, och Elisabet Strid genomsyrar verkligen sin karaktär Rusalka med all den smärta, längtan och ångest som hennes relation till prinsen skapar.

Berättelsen ger många möjliga upplevelseperspektiv. I sin samtid vid urpremiären i Prag 1901, blev den ett tjeckiskt nationalepos. Den tolkningen kan naturligtvis finnas kvar och det är ju ett erkännande av detta när operan i Göteborg sjungs på tjeckiska.

Körscen.
Foto Mats Bäcker

Men Rusalka handlar också om kärleken och dess olika uttryck. Månens svala ljus och vattnets ljumma beröring är Rusalkas egen kärleksnatur. Hennes kärlekslängtans svala förtecken kom för mig att symbolisera den kärlek som ömt och troget vårdar livets känsliga låga. När detta ställs i kontrast mot eld och blodfull sexualitet, och hennes älskade och trolovade ställs inför valet dem emellan, har vi utgångspunkten för ett drama med flera bottnar.

Jag upplevde kvällens föreställning av Dvořáks opera Rusalka som mycket se- och hörvärd. Underbara arior av såväl huvudkaraktärerna, som de tre nymferna, vattenanden, den blodfulla furstinnan och häxan Ježibaba. Några härliga körstycken. Dramatiskt uttrycksfulla dansscener i slottet och därtill en mycket fin scenografi som både enkelt och storslaget gav stöd åt de olika scenernas känslouttryck.

Det finns dock ett ”men” som inte går att komma ifrån. Den dragningskraft, som huvudpersonen Rusalka utövar på Prinsen i första akten görs aldrig trovärdig. När han återvänder till henne i slutakten är det svårt att med känslan omfatta vad som för honom tillbaka.

Logiskt begriper man att han älskar henne, men upplevelsen haltar. En orsak till detta ligger i regin, där Prinsens kraftfulla framtoning tillåts ta loven av Rusalkas svala känslouttryck. Prinsen blir huvudperson på scenen, och Elisabet Strids poetiskt och sångmässigt uttrycksfulla Rusalka förmår inte ensam att balansera detta så att hennes attraktionskraft blir trovärdig.  Obalansen ligger i dramaturgin. Medan Rusalkas och Prinsens kärlek inramas av blott tre sångnymfer i sopranen och en vattenande i basregistret, ges furstinnans passion och Prinsens otrohet dramatisk trovärdighet genom en kraftfull inramning av en kör- och dansensemble på trettio personer och fulla stämuppsättningar.

Kanske finns denna dramaturgiska obalans redan i Dvořáks original. Kanske finns inte förutsättningar i originalet för att göra dragningskraften hos huvudpersonen fullt trovärdig. Den impressionistiska sagokvinnan med sitt ursprung i det svala vattnet med månen som sin emotionella symbol är ju livskamraten och själsfränden som står ut med det mänskliga livets besvikelser för att kärleken är värd det. Det kanske krävs regimässigt och dramaturgiskt mod utöver det vanliga för att trovärdiggöra en sådan kärleks dödliga lockelse.


Läs Svenska Dagbladets recension av premiärföreställningen:
Bohuslänningen utnämner Göteborgsoperans Rusalka till en klassiker.
Läs också Marita Adamssons Scenblogg (Bohuslänningen)

Läs även en artikel som kanske förklarar en del av bakgrunden till den dramaturgiska oförmågan att gestalta kvinnliga personligheters attraktionskraft i annat än sexuella termer ("Upp till kamp mot sexismen på scenen" av Gunilla Brodej, Expressen).

.

LIVET: Av en händelse

En bild jag hittade av en händelse
på facebook.
Foto: Anders B. Sundqvist

Det är sällan jag blir privat på denna blogg. Jag är gärna personlig på det sättet att jag visar mitt eller mina sätt att se världen, men att öppna mina privata rum är en annan sak. Men frågan om ens privata rum är intressant. Eyvind Johnson skrev om Odysseus’ privata rum i romanen Strändernas svall, 1946 tror jag det var. Där finns rum, som Odysseus själv inte vågar gå in i - rum som rymmer handlingar och beslut som bringar honom sorg, ångest och skräck. Eyvind Johnson kopplar här ihop Odysseus’ sätt att förhålla sig till skräckminnen från trojanska kriget med 1900-talsmänniskans föhållningssätt till minnena av outsägligt fasansfulla handlingar i de två världskrigen.

När jag var på Atalantes nyoperaföreställnig Cirkus i Göteborg i våras, fick jag upplevelsen av sorgens och ångestens inkapslade och stängda rum som ett tema. Här blev berättandet ett sätt att våga eller orka glänta på dörrar till rum, vilkas minnesinnehåll varit alltför oerhört att närma sig. Minnen, som ibland, tillsammans med besvikelse, saknad och plåga också kunde ge en glimt av glädjen.

Hos Eyvind Johnsons Odysseus vet man som läsare inte om han ens kommer att försöka skapa tillträde till de innersta skräckens rum som han någonstans ändå önskar och behöver se in i om han ska komma vidare som människa. Kanske är han för gammal och trött. Kanske är denne hjälte till och med för feg för att våga se världen och sig själv i ett verklighetens ljus. För Odysseus blir berättandet lätt ett sätt att skyla över det som faktiskt hände.

I Atalantes Cirkus är besvikelsens, saknadens och plågans minnesrum tillgängliga på ett annat sätt. Genom berättandet kan huvudpersonen gå in i dessa kärlekssvekets, misshandelns, dödens och självföraktets rum, se vad som hände, och på något sätt försona sig. Berättandet är här ett sorgearbete.

Sådana rum finns i sorgen. Många av dem är av en annan sort än ångestens. Rum jag söker, men kanske knappast ens vet om. En vardagslivets dimma döljer dem. Rum med minnet av det oerhörda, som det innebar att möta en annan människa.

Det är en sällsynt glädjens stund, av tårar, saknad, men av glädje när, av en händelse, en sådan dörr går upp och minnen, känslor, minnen uppå minnen strömmar mot mig, över mig och in och ut igen, och dörren till det gömda rummet blir som ett sinnenas och känslans vädringsfönster.

Nog sagt om detta. Jag blir försiktig med berättandet. Det nöter lätt på känslans vassa egg.

.

MUSIK: Rockens rötter

Du vet var Rock’n Roll kom från!

Jerry Lee Lewis

Buddy Holly och Elvis Presley 1955

Elvis Presley? Buddy Holly? Jerry Lee Lewis?
Ja, så sant.

Men känns namnet Rosetta Tharpe igen?








När du har en timme ledig - kolla i lugn och ro på programmet här nedanför så hör du var Rockens vita stjärnor varit innan de gav oss rock'n roll.

Först ett smakprov från Rosetta Tharpes turné i Frankrike 1960.
Och då hade hon ändå varit en stjärna sen mitten av 30-talet.
Kolla särskilt elgitarrsolot i mitten av numret:



 .

.
 

Bildkällor: last.fm

Just i kväll: "Here it is"

Just i kväll fick solnedgången

en minut
.

mina ögon att fyllas

till brädden

Just i kväll

Min Öländska resa

Möte mellan land och hav.


 Vad är en mötesplats?

Världar möts och elementen tar och ger.
Det är en nedbrytning och en förstörelse som sker i mötet.
 

Mötet skapar något nytt.
 

 I gräns-
området mellan elementen
myllrar livet,
 

och till synes väsensskilda livsformer 

.

hittar här ett fäste, tillfälligt,

 ett vind-
fång, en skyd-
dad vik, ett habitat.




Text och bild © David Dickson 2012

.