Fortsättning om Budalen

I sin bok Ur Laxarby sockens historia: del 1 TORPARE BACKSTUGUSITTARE OCH INHYSE berättar Björn A. Nelson om torpbebyggelsen i olika delar av Laxarby socken. Noga går han igenom vilka personer som har bott på varje torp, ibland ända från 1600-talet och fram till modern tid.

Det är spännande läsning, där individer träder fram ur mängden av människor som levt och arbetat och dött i skogsbygdernas många torpställen. Man får en bild av den oerhörda fattigdomen och av de mångas hjälpsamhet gentemot dem som i svåra tider kom att stå helt utan försörjning, även när den egna försörjningen var långt ifrån säkrad. För den, som likt mig, har varit mycket ute i skogarna i Laxarby och där kommit förbi husgrunder, torpruiner och kvarvarande torpstugor är denna bok av särskilt intresse. Dess berättelser ger fästpunkter och verklighetsanknytning åt fantasier och spekulationer, samtidigt som de skapar grogrund för fantasins fortsatta utflykter.

I Nelsons bok bringas klarhet i gåtor och villospår som man så lätt råkar i när man forskar i historien kring arbetande och fattiga människors liv och vardag. Källorna är få och spridda och kräver mycket arbete för den som vill ta reda på något.

Detta är vägen till Budalen
(foto: Eva Dickson)

Tag till exempel mitt lilla forskningsförsök kring Johannes Bryntesson i Budalen i Solvik, som jag publicerade här på min blog häromdagen. Det låg rätt mycket arbete bakom de fakta jag trodde mig ha hittat. När jag i en källa fått uppgiften att denne torpare Bryntesson i Budalen var född 1833 och sedan i en annan källa hittade en Johannes Bryntesson i Solvik född 1833, tog jag felaktigt för givet att det inte inom samma trakt föddes två gossar med detta namn samma år.

I Nelsons bok visar det sig att så visst kan ha varit fallet. På Grimserud, som också är ett torp under Solviks gård föddes den Johannes Bryntesson, som jag fann uppgifter om i det amerikanska immigrantregistret. Om honom berättar Nelson intressanta ting. Innan han, 38 år gammal, gav upp odlarmödan i nödårens Sverige, lyckades han som backstugusittare få ihop medel till att friköpa delar av Grimserud och på så vis bli hemmansägare. Hur han fick ihop de pengarna skulle kunna vara en gåta. Visserligen var marken ”väl tjänlig för uppodling” (95). Grimserudstorpen hade också brukats minst sen början av 1700-talet, vilket borde vara en garanti för att det gick att livnära sig där. Dock var det svårt att få ut något mer än till den egna dagsförsörjningen. Emellertid löser nog Nelson denna gåta genom sina noggranna källstudier. I ett tingsprotokoll hittar han uppgiften att denne Johannes Bryntesson dömts till böter för olaga brännvinshantering, vilket innebär att han drivit en lönnkrog ute på Grimserud.

Men det fanns alltså ytterligare en Johannes Bryntesson i grannskapet, årsbarn och namne med den ovan nämnde odlaren, lönnkrögaren och amerikafararen. I Kallhem, uppåt Skifors, föddes denne unge man. Han tjänte dräng på Solviks gård och fick öga för änkan Märta Bengtsson på Budalen. Hennes förste man, Bryngel, drunknade i tjärnet invid sitt torp och hon blev lämnad ensam med fyra barn. Och här börjar det jag minns att jag läst i Dalslänningen för länge sedan och det jag hörde av min arbetskamrat på Mustadfors omkring 1980 att stämma med källorna. Johannes och Märta fick fyra döttrar. 1854 ingicks giftermålet och någon av dessa döttrar kan ju vid ca 70 års ålder någon gång på 20-talet ha låtit sig intervjuas om sin barndom på torpet Budalen. Att Johannes kallades ”Dansken” bekräftas av Nelson, som vågar sig på gissningen att smeknamnet möjligen kan ha att göra med att Bryntesson på något sätt varit delaktig i byggandet av torpet Danmark, som också lydde under Solvik.

Om denne Johannes Bryntesson är den som lagt upp den märkliga stenmuren som går runt Budalstorpets ägor, har han möjligen haft den tid som krävdes för detta. I 44 år brukade han torpet och fram på 1880-talet hade han ännu de hemmavarande döttrarna Johanna, Anna Cajsa, Kristina och Matilda till hjälp. Dessutom hade han nog stenförråd så det räckte. Torpets förste brukare, den sjuklige och synskadade Jan Svensson, som brukade torpet i 35 år, lär nämligen ha lagt upp mängder av spridda rösen när han bröt sten på inägorna.

Ruinerna eggar
den nutida vandrarens fantasi
(foto: DD)

Nu har Budalens åkertegar sedan länge tagits över av skogsodlarna, vilkas kanske mindre mödosamma arbete möjligen kan vara att föredra framför det nedbrytande slitet på mager odlingsmark. Ändå finns det mycket att utforska om hur människor faktiskt arbetat under ofta hopplösa förhållanden och på något sätt lyckats skapa ett liv där det knappast skulle tyckas möjligt. Något om detta lyckas Björn A. Nelson spåra, och kanske skapar hans bok intresse för att forska vidare i människans försök att inte bara överleva utan också att bygga och hitta mening i sitt eget liv.

Källa: Björn A. Nelson: Ur Laxarby sockens historia, del 1. 1979
(Om Budalen och dess åbor läser du på sid 97 - 99)

Ett tack till Monica Åhlund, som tipsade mig om Nelsons bok.


.

Budalsbondens monument

1982: Eva Dickson vid en av Budalens stenmurar
(foto: DD)

Skorstensruinen 1982
ett "balanskonstverk"
(foto: DD)

DDs anteckning från 1982

Det finns en berättelse om en man på torpet Budalen i Solvik, Laxarby socken, som runt sitt hemman ute i skogen lade upp en stenmur av ovanliga dimensioner. Mannen, som lär ha hetat Johannes Bryntesson och var född 1833, omgärdade hela sitt ställe, inklusive åkrar, ängar, mangårdsbyggnad och allt med en ofantlig stenmur (man ser på fotot ovan att muren når brösthöjd på en normalvuxen person). Det berättas också att han hade hela sin familj att se till att han ständigt var försedd med ett lager av sten i sitt ständigt pågående stenläggningsarbete. I tidningen Dalsläningen läste jag en gång att en dotter, som kring 1920 tillfrågats om sin barndom på gården, hade berättat att barnen vintertid fick släpa ihop sten från olika ställen runt den lilla sjön och lägga dem i rösen på isen i väntan på att pappan skulle komma med häst och kälke och hämta in dem till land. En vinter hade töväder och vårens ankomst infallit ovanligt tidigt. Pappan hade då till sin förtvivlan fått se många av de små stenrösena sjunka genom isen. Flickan själv hade blivit glad, eftersom hon tänkte att hon skulle slippa tillbringa sommaren med att släpa sten från stranden upp till pappan som ju då inte hade så mycket material till sitt projekt.

Samma skorstensruin idag, 30 år senare
(foto: DD)

När jag på 1980-talet flyttade till Dalsland med min familj, var skogsutflykter i svamp- och bärmarker ett återkommande nöje, vilket det fortfarande är. Det var spännande då att upptäcka hur många små övergivna boställen det finns ute i skogarna. Överallt stötte man på husgrunder. Ofta fann man även mer eller mindre väl bevarade stugor och det var fantasieggande att hitta resterna av en trädgård, något gammalt fruktträd, ett vildvuxet syrénsnår, förvildade trädgårdsblommor, stengärdesgårdar, redskap och andra spår som förde tankarna till dem som befolkat platsen och som levt sina liv med sorger, möda och glädjeämnen där.

2012: En bräckligare balansakt
(foto: DD)

     På Mustadfors Bruk, där jag arbetade då, berättade en arbetskamrat om de märkliga stenanläggningarna som fanns i skogen nära där han själv var barnfödd. I sin barndom hade han ägnat mycket tid åt att gå runt och sälja fröer i de små gårdar och skogsboställen som då, på 1930-talet i många fall ännu var bebodda, så när jag frågade, var han var väl förtrogen både med gårdsnamn och med vilka som bott på de olika ställena. Han hade också stött på det då sedan länge övergivna stället med de bastanta stenmurarna. Han berättade att den siste brukaren av någon anledning kallades ”Dansken” och att om man letade lite noga skulle man säkert fortfarande kunna hitta den skifferskorsten som var kvar efter boningshuset och säkert även resterna av den smedja som mannen byggt in i en av sina stora stenmurar.

2012: Budalsbondens smedja, ässjan ses längst in.
(foto: DD)

Detta blev ett återkommande utflyktsmål. Man får vandra några kilometer längs en bomförsedd men välhållen skogsbilväg. Vägen går förbi en brusande bäck och några små sjöar Innan man är framme. Under de drygt trettio åren i Dalsland har det kanske blivit ca 5 besök. Nu var det länge sen, men i lördags var jag där med en vandrarkollega. Hemkommen fick jag för mig att jag skulle försöka hitta lite fakta om det här stället, och det nämns i en redogörelse för en torpvandring 2008. Annars tycks det magert med informationen. Dock hittade jag uppgifter i ett amerikanskt immigrationsregister om denne man som sagts ha varit ställets siste brukare, men här börjar också uppgifterna att gå isär.

I redogörelsen för 2008 års torpvandring står det så här: ”Torpet bröts upp i början av 1800-talet. Den siste brukaren Johannes Bryntesson kallad ”Dansken” dog 1898. Torpet omges av långa och höga stenmurar som vittnar om ett noggrant och idogt arbete.” Här får man ju intryck av att denne brukare dog på sin post efter många år av idogt arbete med stenmurarna. I immigrantregistret är bilden en annan. Det står förvisso följande: ” Johannes Bryntesson was born on 13 July 1833 in Laxarby, Dalsland, P, SE.”  Det uppges också att han var gift med Maria Svensdotter, även hon född i Laxarby, och i en annan källa hittar jag en uppgift att deras giftermål skedde den 28 december 1856. Det som emellertid förvirrar begreppen är att Johannes Bryntesson och hans familj som flyttade till gården i Solvik 1866, redan 1870 lämnade gården för att ett år senare emigrera till Jackson County i Wisconsin.

2012: Ingången till smedjan
(foto: DD)

Om denne Johannes Bryntesson i Solvik är den Johannes Bryntesson som också kallades ”Dansken”, är det troligt att det idoga arbetet med stenmurarna i huvudsak torde ha utförts av någon av hans företrädare på detta hemman.

En sak som ger upphov till ytterligare frågetecken är att det i emigrantregistret noteras att makarna Bryntesson i Solvik hade fyra söner födda mellan 1858 och 1866, medan någon dotter som skulle ha kunnat vara den berätterska som Dalsläningen refererat till inte nämns.

Som alltid med berättelser, tycker jag att man kan fråga sig vad som är sant och vad som är skröna eller förvanskade minnen. Utan samstämmiga källor måste man fråga sig om det ens har funnits någon verklig person Johannes Bryntesson, ”Dansken” kallad på detta stenmursomgärdade hemman. Men stenmurarna står där de står. Kanske är de resultatet av flera generationers arbete under de nästan 70 år som hemmanet ska ha brukats innan Johannes sägs ha tagit över.

1982: valvbåge i skiffer
(foto: DD)

Till slut undrar jag om sådana här berättelser, som den om den lilla flickan som gladdes åt att stenarna sjönk i djupet, bara är något som någon har drömt. Ett faktum kvarstår: mystiken kring dessa fästningsliknande stenmurar ute i öde skogen utmanar vår fantasi och vår nyfikenhet om hur och varför detta monument kommit till.

Källor:
Torpvandring Laxarby 2008
Rootsweb Ancestry.com: Johannes Bryntesson
Rootsweb Sweden-L Archives 

Du som sitter inne med upplysningar om Budalens historia, berättelser, eller kompletterande källmaterial - hör gärna av dig. Skriv en kommentar här eller maila David Dickson

Runt hela hemmanet sträcker sig denna kilometerlånga mur
(foto: DD)

Ett avsnitt av den halvannan meter höga muren
(foto: DD)

Theresa Andersson nyskapar

Foto: Lasse Ahnell/SR Gotland
maj 2011

FOTO: RUNE JENSEN
aug 2012

Foto: Snezana Vucetic Bohm/Sveriges Radio
aug 2012

Igår var jag och såg Theresa Andersson på Kulturbruket i Mellerud. Tvåhundra betalande och en artist som förmår att väcka sång- och rytmglädje hos publiken. Det säger mycket om en artist som lyckas med detta i just den timmen när kropp och hjärna annars är inställda på att sjunka ner i TV-dvalan innan en sk andra andning brukar infinna sig på fredagskvällen.

Theresa Andersson har ju sin inspelningsstudio med sig på scen. Hon spelar in och spelar upp och lägger lager på lager av stämmor på varandra, både vokalt och instrumentalt, tills hon fått till både kör och orkester helt på egen hand. Denna gång visade hon att hon inte enbart jobbar individuellt, utan att hon också finner inspiration och glädje i att kommunicera aktivt med publiken. Enkelt är det kanske för en garvad artist att få med publiken på att klappa i takt med musiken. Roligt och värmande var det när hon också dirigerade publiken i Mellerud att sjunga några körinstick, som hon spelade in och direkt lade in i sitt scennummer. På det viset fick man också en handgriplig inblick i hur hon bygger upp sina föreställningar helt utifrån autentisk musik och sång i just den stunden.

Vid föreställningen i Mellerud framförde Theresa Andersson några av sina numera klassiska paradnummer, till exempel sin version av gospelsången ”Mary don’t you weep” som hon ju gör på ett sätt som är medryckande på ett, som någon sa, helt vanvettigt sätt. Tyngdpunkten i föreställningen nu låg ändå på nya låtar, både från hennes senaste skiva Street Parade och från hennes lager av egna ännu inte utgivna låtar. Med sin karakteristiskt ekvilibristiska sång- och instrumentalstil imponerar hon även här med en tajming i rytm och ton som gör publiken salig.

Julian Wasser, "Duke Ellington", 1963 vintage photo

I denna repertoar är det intressant att se vad det är hon försöker att göra. Från det publikfriande i gospelgenren går hon nu vidare och söker inspiration och influenser från flera håll. I sitt mellansnack mellan och under låtarna nu i Mellerud nämnde hon några sådana källor till det hon gör idag. Jazzen i Duke Ellingtons mångsidiga livsverk nämnde hon som något hon studerat ingående under lång tid och som gjort varaktiga intryck i hennes eget arbete. En annan källa till inspiration och nydanande, som hon berättade lite om var den musiktradition med Indianska rötter som lever och frodas i dagens musikliv i hennes hemstad New Orleans.

Mardi Gras Indian

En av de låtar hon framförde denna kväll var direkt sprungen ur hennes kontakt med denna musik. Hon gav publiken ett litet berättelsefragment om de grupper av män som träffas och syr traditionella festdräkter. I dessa syr de in, med pärlor, fjädrar, paljetter och glas, berättelser om sina liv och sin historia. De sånger som då sjungs är en del i de högtidliga festligheter då dräkterna används för att gestalta ett återkommande tema om kamp. För Theresa Andersson var det en poäng att de vapen som kommer till användning i denna manligt dominerade kamp är sång och nål och tråd.

Med dessa och andra inspirationskällor gör Theresa Andersson idag en musik som blir ett uttrycksmedel med många bottnar och många möjligheter. Det blir stramare, kanske inte så publikfriande, ibland mera experimentellt och sökande. Själv uttryckte hon vad arbetet med den nya skivan inneburit när hon berättade att den kommit till när hon var gravid med sin dotter som nu är 16 månader. Med samma noggrannhet som hennes kropp byggde det blivande barnets händer, armar, ben, inre organ, hjärna, fingrar och tår, arbetade hon själv fram musikens och texternas tonvindlingar och tankekombinationer.

På scen med Theresa Andersson blir detta experimentella sökande en explosion av känslor och musikaliska överraskningsmoment. Värmen och glädjen smittar, men man anar också andra och kanske spänningsfyllda känslostråk i det kalejdoskop av musikaliska uttryck hon prövar.


Bildkällor:
P4 Gotland 17 maj 2011
vlt.se 12 aug 2012
Lindberg i P1: ”Så ser amerikanarna på Sverige” 7 aug 2012
Duke Ellington - Wentrup Gallery
Mardi Gras Indian costume: Infrogmation
Se fler av Infrogmations bilder av Mardi Gras Indians  

Låtar från senaste plattan på Youtube:
Street Parade
Hold on to Me


.

Nedslagsplatser för Theresa Andersson

Theresa Andersson är musikartist från Slite på Gotland. Hon har olika nedslagsplatser i världen. Kulturbruket i Mellerud är en. En annan är Café Istanbul i New Orleans.
I Mellerud är hon den 26 oktober.
På Café Istanbul var hon den 27 April. 

På Café Istanbul 27 April 2012

 Theresa Andersson är speciell i sina scenframträdanden. Man skulle kunna säga att hon utvecklar en gatumusikanternas tradition att spela många instrument samtidigt.

Här ses Bobby Browne, en av hennes föregångare, kunde man säga. Även om denne artist är högst nutida, verkar han i en urgammal tradition av kringvandrande trubadurer och "one-man bands" där Theresa hämtar en del av sin kunskap och inspiration.
  

Don Partridge, 1960-tal

Medan one-man-band-artister som Browne  (och jag kan inte glömma Don Partridge med hits som "Blue Eyes" och "Rosie") var fullastade med instrument på rygg, axlar och mage, kombinerar Theresa Andersson sitt instrumentkunnande med den digitala musikens möjligheter som här på Café Istanbul i våras:





I våras gjorde hon också en show på Mardi Gras-festivalen i New Orleans.

Reportaget ovan är från hennes hemsida. Det visar delvis andra sidor av Theresa Andersson som artist.



Helt klart är Café Istanbul i New Orleans en kulturinstitution värd ett besök.
Här hittar man det, om man har vägarna förbi:

Av Theresa Anderssons övriga nedslagsplatser i världen, hittar du henne alltså på Kulturbruket i Mellerud den 26 oktober.












Youtubelänkar till några av Theresa Anderssons klassiker:
Find the Cost of Freedom (Belcourt - Nashville 2008)
Oh Mary (08/20/08 - Haddon Heights, NJ)

.

Återbesök

Foto DD

Gladiolusplantor och dalior tas in för vintern.

”Glaudiolus løg kan ikke tåle den skandinaviske vinter, så løgene tages op efter første nattefrost, toppen skæres af, sideløgene fjernes, løgene tørres og opbevares frostfrit i tørt sand ved 8-10 grader.”
 från dansk sida med odlingstips

foto DD

En ung man iklädd skinnjacka och skinnbyxor kommer ut från kvinnoklinikens onkolog-avdelning.

Han visslar på en lite vemodig melodi.

Han går till sin Harley Davidson på mc-parkeringen.

foto DD

                  Oktobersol

foto DD

 

foto DD

En ambulans kör fram till entrén. En sjuktransport förbereds.

foto DD

På ett hustak inte långt borta pågår renoveringsarbete av skorsten.

foto DD

Ett s.k. näsduksträd.
Det blommade sista veckan i maj och första veckan i juni.
Nu var det fortfarande grönt.

foto DD

  ”Vi sätter oss ner, andas in och andas ut. Du plockar upp kastanjeskal bredvid dig. Grönt skal är gammalt, brunt och trist. Men när du öppnar det inuti är sidenblankt slätt och fint. Det luktar vår” (citat från Xiaolu Guo Kortfattad kinensik-engelsk ordbok för älskande, s 226)



.