I november 2012 tog jag bilen en fredagseftermiddag och for upp till Ransäter i Värmland för att gå på Geijerskolans höstkonsert. Det är ca 20 mil och innan jag hittade dit hade jag nästan förlorat hoppet om att någonsin komma fram. Sommardäck på bilen och när jag parkerade började det snöa så lätt.
Konserten var fin. I publiken var det nog mest föräldrar och släktingar till de konserterande eleverna, Jag drog den slutsatsen när skolans rektor satte sig vid mitt bord i fikapausen och undrade vem jag var. Troligen behövde han inte fråga de övriga. Han gjorde det i alla fall inte.
Till min överraskning var aftonens dominerande sångare på scenen en kille jag faktiskt kände lite grann från den kör där jag sjunger och där han varit med ett tag. Det var en föreställning väl värd den relativt långa resan, och alltsammans var ju ändå en stundens ingivelse jag fått den morgonen när jag satt och surfade på nätet innan jobbet efter nåt möjligt fredagnöje.
Minnesvärd som denna konsert var, är det ändå hemresan jag minns bäst. När jag kom ut till bilen hade det snöat en del och det fortsatte och ökade på. Jag körde ut på den sliriga uppfartsvägen och ute på stora vägen stod det klart att en lång natts färd väntade. Snön virvlade i strålkastarljuset och ibland var det som en vit vägg.
Jag satte på bilradion, ställde in mig själv på reflexstolparna längs vägkanten. Efter en stund undrade jag där jag satt om de aldrig skulle byta låt på radion. En röst sa att ”Detta är musikguiden i P3” och istället för att byta låt fortsatte samma låt att mala. Det var nog en bongotrumma som slog en lite gungande rytm och ibland kom något metalliskt ljud in i rytmen som bytte kadens eller var det kanske en annan trumma som kom in ett tag.
Jag tänkte att ”herregud, hur länge ska detta hålla på!” Och jag vet att hade det varit hemma skulle jag aldrig stått ut utan bytt kanal ungefär i det läge jag var nu. Men jag bytte inte. En rytmförskjutning och en knappt förnimbar ändring av trummans tonläge satte min tanke i rörelse, och jag fick en bild av snöflingevågorna som kom emot mig i sin alldeles egen rytm och ljudrytmerna och snöflingerytmerna gick ihop och kom isär i en ny rytmdimension ungefär som man ibland kan se två blinkljus med nästan samma frekvens blinka samtidigt, gå isär och komma tillbaka i samtidighet.
I min fullständiga fokusering på väglag och reflexstolpar i samtidighet med de olika rytmdimensionerna, upplevde jag en total vakenhet. Mitt medvetande var närvarande på ett sätt, och någon annan stans som i ett transtillstånd. Jag tappade nog tidsuppfattningen, men jag var nästan hemma, när en programledarröst återförde mig till någon slags vanlig verklighet med att säga något om att detta var en inspelning från en ”housefestival”. Tillbakaförd till världen körde jag de sista tio minuterna och kände mig pigg och fräsch och vaken. När jag såg på klockan hemma på köksväggen såg jag att jag varit på vägen i nära tre timmar.
Jag har gjort liknande hemresor nattetid. En gång hade jag varit på opera i Vara. Det var Silversjön, hemvägsmusiken på radion den gången var inte av det malande tranceskapande slaget, men det var en annan typ av kick när jag körde över Stallbackabron samtidigt som radion spelade Jerry Williams version av ”Det stora vemodet”.
I kväll har jag gjort en sådan resa igen. Efter att ha lyssnat till insjungningen av julen i Vara kyrka med manskör, kyrkokör, trumpetare och solisten, mezzosopranen Katarina Tchaicha, som är en av mina favoritsångare, hade jag en tvåtimmars hemresa i nattmörkret att se fram emot. Hoppades på P3 och house, men det man spelade ikväll var Streaplers och Lasse Stefanz. En liten stund gillar jag ju även detta, men de hade inte den förtrollande effekten att hindra min hand att trycka på programvalsknappen.
P2 vågade jag trycka på. För kvällen spelades där elektronisk musik. Det kan man ju också ha fördomar mot, så därför lät jag programmet spela på. Faktiskt fick jag höra lite house, men det var bara en stund, och det är väl ändå så att det går inte att upprepa den där upplevelsen från förra november.
”December 9 - triptyk” hette ett stycke av det mer rent elektroniska slaget, och det slog mig att det på något sätt gestaltade olika känslor. Det som sades var att det gällde födelse, bröllop och skilsmässa, och det kanske styrde den bild jag fick av metalliska klanger och rytmer. Därefter berättade en musiker om sin musik. Jag lyssnade ett tag och det han berättade var som att det beskrev skaparperspektivet på den housemusik jag kom så väl ihåg från förra året. Det börjar med ett sorts tema, menade han, och man spelar sedan utan någon tydlig plan, utan följer sina associationer i ett flöde och ibland får man ett infall som man följer och kommer tillbaka till grundtemat. Det är ju inte som att man gestaltar något och det är egentligen enkelt även om det kan finnas en komplexitet under ytan. Det händer att det kommer någon och bekräftar det man gjort och då kan man fortsätta eller kanske utveckla sin musik åt något annat håll. Det räcker att det är någon enstaka som ger en detta, men sen ser man ju att folk blir fångade. De dansar ju.
Lyssna då! Lyssna på house music här
Eller HÄR - P2 programmet som höll mig sällskap på min senaste resa.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar