UTBILDNING: Geografiämnet - varthän?

 Glasmålning i
Dômen i Milano
(foto David Dickson)





Vetenskapens vägval:
Vad vill geograferna?
Jan Björklunds och regeringens inbrytning i geografiämnets utformning i skolan tillför tyvärr mycket litet användbar vägledning för skola, lärare och elever. Professorer och experter kopplade till Skolverket påpekar mycket riktigt att regeringens direktiv utarmar geografiämnet.
När detta blivit sagt återstår frågan om vad de geografiexperter Skolverket anlitat vill med sitt förslag till hur ämnet bör utformas.

Skolverkets geografiexperter vill frångå ”ett gammaldags etnocentriskt synsätt”. Detta är vällovligt, om man tänker på att geografiämnet traditionellt varit en del i en ideologi med sin grund i den Västerländska kolonialismen. Det intressanta är vad man vill ersätta denna gammaldags koloniala syn med.

Skolverkets experter ser ”behovet av modernisering” av geografiämnet. Det som ska styra denna modernisering är det man kallar ”dagens epokfrågor”. Detta är en högintressant utgångspunkt. Vad som ska räknas som dagens epokfrågor beror nämligen mycket på ditt perspektiv. Lever du i en fattig del av världen är epokfrågorna inte alltid de samma som för dig som lever i ett av de rikare länderna. De Afrikanska epokfrågorna är inte nödvändigtvis desamma som de Europeiska. De Latinamerikanska är inte säkert desamma som de Nordamerikanska. Och folken i de starkt expansiva kinesiska och indiska ekonomierna prioriterar kanske andra epokfrågor än folken i Europa och USA, där ekonomierna är mindre expansiva.

I sin artikel i Svenska Dagbladet 11/11 2010 menar Skolverkets geografiexperter att skolämnet geografi ska göra eleverna beredda att ”bidra till utvecklingen av ett demokratiskt, globaliserat och hållbart samhälle”. Detta är värderingar. De står inskrivna i den svenska skolans övergripande mål för elevernas fostran. Från ett svenskt perspektiv är de självklara. Men hur låter dessa epokmål i fattiga människors öron i Afrika, i Irak, i Latinamerika?

Demokrati är ju folkstyre. Att fattiga länders folk inte nödvändigtvis sätter likhetstecken mellan parlamentarisk demokrati och folkmakt visar sig till exempel i en bok som BBCs veteranreporter Humphrey Hawksley publicerade 2009. Som The Guardians Martin Woolacott påpekar,  kan boken kritiseras för att inte tillräckligt dokumentera skillnaderna mellan olika typer av demokrati, men, som Woollacott också säger, visar boken på en tendens där demokratier i hög utsträckning gynnar allianser mellan politiker och penningstarka snarare än något som skulle kunna kallas folkmakt.

Om Skolverkets geografiexperter tagit hänsyn till dessa och liknande frågetecken för demokratibegreppet är oklart. Klart är dock att demokrati är ett delvis problematiskt begrepp som inte utan klargöranden kan sättas som mål för undervisningen i ett ämne som vill kalla sig vetenskapligt. På liknande sätt bör begreppen globalisering och hållbarhet granskas innan de görs till mål för undervisningen i geografiämnet. Naturligtvis kan det hända att Skolverkets experter gjort de kritiska granskningar av ”epokfrågorna” som behövs. Det vore intressant att få ta del av de granskningarna. För det kan ju inte vara avsikten att göra geografiämnet till ett verktyg för export av  sådan demokrati eller sådan globalisering som förhindrar folkstyre.

Bildkälla: The Guardian Bookshop: http://images.bertrams.com/ProductImages/services/GetImage?Source=BERT&Quality=WEB&Component=FRONTCOVER&EAN13=9780230744080

Länk till en artikel i frågan i Aftonbladet (Publicerad: 2010-11-19): http://www.aftonbladet.se/kultur/article8149844.ab

Läs också om Paul Colliers bok Wars, Guns and Votes:Democracy in Dangerous Places

UTBILDNING: Horisonter

Horisonter: Vy från Börsgårds Kulle, Faurås, Vinberg (Foto DD)

                                                                


Struktur - eller hur!
Visst skulle man kunna hävda att Jan Björklund har rätt när han vill dela upp geografiämnet i lätt greppbara delar och sen lägga ut delarna i de olika årskurserna i grundskolan. Många elever behöver strukturen för att få ordning på en redan kaotisk vardagsvärld. Och många lärare har haft svårt att förstå att det här kaoset som skapar panik i många elevers lärande faktiskt kräver en lugn plats och en tydlig struktur.

Men strukturen bör ju på något sätt vara verklighetsförankrad. Nu tror jag ju att Björklund prövade att vara ironisk när han slängde ur sig att det kunde ju gå att läsa alla länder som börjar på bokstaven A i en årskurs, o.s.v.  Men när vi kollar in närområdet - köket, vardagsrummet, villaträdgårn eller torget där vi handlar varje dag, då det är ju inte speciellt verklighetsförankrat att hoppa över de spår som andra delar av världen sätter där.

Jag tänker på min gamle folkskollärare och hans första historielektion med oss i klass 3. Han tog med oss ut till en utsiktsplats. På vägen dit visade han oss spåren efter inlandsisens tillbakadragande. Han berättade hur det sett ut när de första människorna kom. På själva utsiktsplatsen visade han oss en stendös från en långt senare bronsåldersepok, och han visade oss älven och hamninloppet och vi såg för vår inre syn hur sjöfarare och handelsmän epok för epok seglat in i hamnen. Vi såg ekstockar, vikingaskepp, segelfartyg, ångbåtar och oljetankers. Allt på en enda lektion. Ja, den tog väl en halv dag med matsäck i det gröna och allt. Men vi fick namnen på alla platserna vi såg från denna upphöjda punkt, och vi fick med oss en bild av samspel, utbyte och rörelse.  Vi förstod inte allting i ett svep, men bilden hade vi kvar. Och det vi sedan lärde oss fick en struktur och vi anade redan från början att vi hängde ihop med något som fanns längre bort än vi just kunde se.

UTBILDNING: Geografiämnet och kunskapsinnehållet

Jag spånar:
Att lära sig geografi. Det menar den svenska regeringen att man gör genom att dela upp kunskapen i Hembygdens geografi, Sveriges, Nordens, Europas och Världens geografi. Så börjar man hemma och arbetar sig utåt, vidgar horisonten undan för undan. Uppdelningen innebär att man ägnar sig åt ett område i taget för att i grundskolans högstadium börja med världen.

I en intervju i Radions P1 debatterade Jan Björklund med Skolverkets Mats Pertoft. Det lät från Björklund som att skiljefrågan var namnkunskapen, men där var Skolverket solklart på samma linje som regeringen att namnkunskap är en viktig del av geografiämnet. Skiljelinjen är alltså en annan. Pertoft pekade på att utomeuropeisk geografi kommer in först i årskurs nio.

Så här sa Björklund i intervjun som svar på frågan varför man kommer in så sent med den utomeuropeiska geografin: ”man måste dela upp det på något sätt, man kan inte läsa allting första årskursen, utan man delar upp det ...” Och han förtydligade med att säga att ”man måste dela upp kunskapsinnehållet på olika årskurser” så att man på lågstadiet ”börjar med hembygden” och  ”söker sig utåt ju äldre barnen blir”.

Ja, skulle jag vilja säga, det är utomordentligt bra att börja där man är. Det är precis där man måste börja för att ge barnet en utgångspunkt från vilken det kan upptäcka världen.

Men vad gör man när barnet i mellanstadiet frågar om vietnameser i bärmarkerna, om kineser som äger mammas arbetsplats eller om de svarthyade flyktingarna som bor i de gamla rivningslägenheterna borta vid fotbollsplan? Ska läraren säga till dem att det där kommer vi att tala om i nian, så det får vi vänta med. Är det vad Björklund menar när han talar om nödvändigheten av att dela upp kunskapsinnehållet i olika årskurser?

Ett av Björklunds motiv för en strikt uppdelning av kunskapsinnehållet på olika årskurser är att ”det är ju nödvändigt - ska man inte läsa nåt på högstadiet?” En fråga inställer sig då. Skulle inte en tidigare integrering av utomeuropeisk geografi vara en vettig grund för att i nian praktisera sina kunskaper och fördjupa det man lärt sig.

Länk till debattintervju i P1:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4165349