Libya, can we mourn?

Libya

HOPE?

Libya tyranny?

A picture of tyranny - Kadaffi to the left

WHAT WAY?

Another victory för democracy

Turning and turning in the widening gyre
...

Things fall apart; 
the centre cannot hold;

Mere anarchy is loosed upon the world, 

The blood-dimmed tide is loosed,

Execution in China

Electric chair execution

and everywhere
The ceremony of innocence is drowned; 

A Ku Klux Klan lynching

The best lack all conviction, while the worst
Are full of passionate intensity.

When a vast image out of Spiritus Mundi

 Troubles my sight:

Colossal head of Olmec origin, Mexico

somewhere in the sands of the desert.
A shape with lion body and the head of a man,
A gaze blank and pitiless as the sun, is moving its slow thighs,

The birth of democracy

while all about it
Reel shadows of the indignant desert birds.
 ...

WHAT WAY DO WE GO?

LIBYAN rebels protect a captured sniper
from retaliation

Rebels with Kadaffi's body
after the lynching

Aeschylus?

Bust of Aeschylus

The Persians

The Aeschylus tragedy from 472 BC.

Ancient vase picturing scenes
from Aeschylus The Persians

Aeschylus urges the victorious Greek community
to grieve the fallen sons of the conquered enemy.

WE

To us he speaks. We who fought with the rebels. We who fought on Kadaffi’s side. We who bombed targets in Kadaffi’s battle lines. We, who provided tax money for the NATO air missions in Libya. We who raise our Kalashnikovs today and euphorically fire them towards the sky. We, who uneasily throw our Kadaffi uniforms and sneak out on the street in civilian clothes. We who proclaim our joy over the victory of democracy. We who proclaim our joy of Kadaffi’s death. We who regret it.


Let all rejoice that the war ends. 
Let us rejoice in the freedom that is won if we will.


But, in the square where we gather, let Aeschylus also come forward.  And we listen:


Let us not be haughty. We are all human - playthings of higher forces of power. Let us grieve with those who were our enemies in battle. Let us mourn all that we and they have lost in the war. Let us talk about tomorrow.

Libya, 

can we grieve the fallen sons and daughters of an enemy?

sources:

W. B. Yeats "The Second Coming"

"Radioteatern ger Aischylos Perserna" (Blog: ”Bland de dödlige växlar ju segern”)

Aischylos om Kadaffis död

Klassiska dramer är inte klassiska för att de är gamla. Klassiska dramer är klassiska därför att de, trots att de är gamla har något att säga oss idag.

Aischylos levde på 400-talet före vår tideräkning. Han deltog som stridande i kriget mellan grekerna och perserna. När han skulle uppföra ett drama i Aten till åminnelse av grekernas oväntade och heroiska seger i detta krig, valde han att föra fram detta budskap: ”låt oss sörja med perserna över alla de söner de förlorat i kriget och låt oss betänka att det kan bli vår död i morgon”.

Så här berättar litteraturvetaren Sture Linnér om Aischylos drama Perserna:

”Då hade Aischylos själv deltagit i striden just vid Salamis, till exempel, och sett en bror klubbas ihjäl där. Men när han uppför sitt stycke åtta år efter striden, när han uppför det på Akropolis sluttning, på den gamla Dionysosteatern, så sker det i ett drama som inte andas ett ord av högmod över det fantastiska som hade inträffat, nämligen att en handfull greker ändå hade lyckats slå tillbaka världens främsta stormakt, utan vad han vill få fram i pjäsen — och då får du tänka på att bland åhörarna satt alltså överlevande från slaget vid Salamis ... vad han finner angeläget att föra fram, det är: ... Låt oss sörja med perserna över alla de söner de har förlorat i kriget ...”

Just idag nås vi av nyheten att den libyske diktatorn Kadaffi är död. Troligen bevittnar vi slutet på det krig där det libyska folket, med hjälp från andra länder, har befriat sig från en tyrann. Nato har deltagit med stöd från stridsflyg. Sverige har varit på plats med spaningsflyg. På båda sidor i Libyen har många stupat.

Aischylos visste eller anade vad som behövdes för att läka såren efter ett uppslitande krig. Aischylos förstod vikten av värdighet som hedrar den som levt och dött oavsett om han var för mig eller mot mig. Aischylos manade oss, oavsett vilken sida vi står på att ”inte förhäva oss, vi är alla   människor”.


Till oss talar han. Vi som bidragit med skattepengar till den svenska flyginsatsen i Libyen. Vi som bombat mål i Kadaffis stridslinjer. Vi som stridit på Kadaffis sida. Vi som stridit med rebellerna. Vi som idag höjer våra kalashnikovs och glädjerusigt avfyrar dem mot skyn. Vi som oroligt kastar våra Kadaffiuniformer och smyger ut på gatan i civila kläder. Vi som uttalar vår glädje över demokratins seger. Vi som uttalar vår glädje över Kadaffis död.

Låt oss glädjas åt att kriget tar slut. Låt oss glädjas över den frihet som vinns. Men låt också Aischylos träda fram på torget där vi samlats och lyssna: Låt oss inte förhäva oss. Vi är alla människor, lekbollar i högre krafters makt. Låt oss sörja - med dem som var våra fiender i striden - över alla som vi och de har förlorat i kriget.

Klassiska dramer är inte klassiska för att de är gamla. Ett klassiskt drama har utspelat sig i vår verklighet. Aischylos ber oss bibehålla vår värdighet.

Joe Hill and Troy Davis

Is there a tradition of political and racial bias in the United States judicial system? In executing Troy Davis on september 21st 2011, the State of Georgia may have demonstrated that this is the case.

On october 1, 2011, The New York Times Topics page featured a list of articles on ”False Arrests, Convictions and Imprisonments”.
These articles about the death penalty give evidence of jurors and judges who, in their decisions, risk being driven by biases of ”race, class and politics which influence all aspects of American life”.
Do you agree that the influence of such biases has made ”discrimination and arbitrariness the hallmarks of the death penalty” in The United States of America?

A notorious case in the American history of capital punishment is that of labour activist Joe Hill, executed in Utah in 1915.
Recently new evidence has been brought to light giving strong support to those who have claimed him innocent.

Joe Hill’s case is interesting as an instance of the bias of class and politics in capital punishment. As a member of the labor union Industrial Workers of the World, Joe Hill became the target of a political and class-biased hatred emanating from a class war in the US where workers and capital owners have often been known to go far beyond the limits of law to defend their interests.

A historical incident that gives an idea of the hatred that has sometimes characterised class relations and class biases in the USA is the infamous Centralia massacre in 1919. This incident was the result of a ”conflict between the American Legion and workers who were members of the Industrial Workers of the World (IWW or "Wobblies")”. It is is said to have resulted in ”a deep-rooted enmity between the local American Legion and the Wobblies that persisted into the 21st century” (Wikipedia).

In his novel 1919 which is the second part in his trilogy U.S.A., John Dos Passos gives a strong picture of the conflict in Centralia. On the blog ”Story of the week” you can read his whole story about the Centralia massacre. (Click this link to read, or copy it and paste into the address field http://storyoftheweek.loa.org/2011/08/paul-bunyan.html


If you know about instances of how the enmity resulting in the execution of Joe Hill in 1915 and the Centralia incident in 1919 has persisted or been resisted locally or otherwise into the 21st century, please write a comment to this blog.

My first question: is there still a political and racial bias in the judicial system of the United States?
And my second: If so - how do Americans try to come to terms with it?

State-Administered Murder

Sealed by the State of Georgia

The state of Georgia 

has executed Troy Anthony Davis.

The flag of the State of Georgia

 I signed an internet call by Amnesty International to stop the execution of Troy Davis and at 5:29 this morning I received this e-mail:

Dear David,
I've been down here at death row, and we just heard the horrific news.
 After a torturous delay of more than 4 hours, the state of Georgia has just killed Troy Anthony Davis.
 My heart is heavy. I am sad and angry. The state of Georgia has proven what we already know. Governments cannot be trusted with the awful power over life and death.
Today, Georgia didn't just kill Troy Davis, they killed the faith and confidence that many Georgians, Americans and Troy Davis supporters worldwide used to have in our criminal justice system. 



Wende, on our Abolish the Death Penalty Campaign team, met with Troy Davis yesterday to convey the support that he has had from all of you.

He asked us to deliver this message back to you:



"The struggle for justice doesn't end with me. This struggle is for all the Troy Davises who came before me and all the ones who will come after me. I'm in good spirits and I'm prayerful and at peace."

Let's take a moment to honor the life of Troy Davis and Mark MacPhail. Then, let's take all of our difficult feelings and re-double our commitment to abolition of the death penalty.

Amnesty International

Not In My Name Pledge

UTBILDNING: Illavarslande nationell-provhysteri

Ut på händer och knän

Kanske dags, Björklund?

Jan Björklund

Är uttrycket bekant? ”Ut på händer och knän” - så blir man utkastad efter att till exempel ha betett sig synnerligen olämpligt på krogen eller i mer överförd bemärkelse då man blir avskedad efter att ha gjort sig oönskad  på sin arbetsplats på grund av totalt olämpligt beteende. Så kunde man i vart fall råka ut förr. Kanske kommer det att kunna ske igen, om regeringen Reinfeldt med hjälp av radikalt nyliberala Annie Lööf lyckas avskaffa arbetsrätten.

”Ut på händer och knän” - så kommer nutidshistorien så småningom att avfärda utbildningsminister Björklunds synnerligen olämpliga idé om att införa nationella prov i fler ämnen både i grundskolan och gymnasieskolan. Erfarenheter från USA, där utökade centrala prov under flera år spelat en framskjuten roll, ger vid handen att en sådan linje leder till att skolor och lärare frestas att åsidosätta ämneskunskaperna och prioritera den mekaniska färdigheten att förstå provfrågor.

Historiens skräpkorg

Tydliga signaler från lärare som fortbildar sig inför det kommande kravet på lärarlegitimation visar att Björklunds linje om utökade nationella prov står i motsättning till den ledande pedagogiska forskning som Skolverkets lärarutbildare förmedlar. I de kommittéer som idag utarbetar genomförandet av Björklunds nationella-provhysteri sitter kunniga lärare och forskare. Det är ett illavarslande tecken att de nu tvingas lägga mycket av sin energi och kunnande på att minska skadeverkningarna av ett totalt olämpligt system istället för att helhjärtat kunna arbeta för ett bedömningssystem i samklang med beprövad erfarenhet och forskning.

Läs mitt blogginlägg från februari i år om nationella-provhysterin och den amerikanska erfarenheten.

Läs också Diane Ravitchs artikel "Why I Changed My Mind". Diane Ravitch var länge både Clintons och Bushs rådgivare i utbildningsfrågor och förespråkade då bland annat utökade nationella prov. Idag har erfarenheterna givit henne en helt annan uppfattning.

Christer Fritzell skrev nyligen en artikel i SvD med titeln ”Snäv syn på kunskap med fler prov” där han ifrågasätter det kloka i Björklunds satsning på nationella prov,

Opera på Bruket i ett scenkonstperspektiv: Vad var det som hände?

Svensk scenkonst idag tycks stå i ett vägskäl. Det intrycket fick jag när jag lyssnade på programmet Scensommar i P1 i fredags. De stora institutionsscenerna sätter upp klassiker. En mängd småscener och lokala grupper experimenterar och sätter upp ögonblicksteater, utforskande teater, angelägen teater, problemteater. Instutitionsteatrarna hoppas på att tjäna pengar. Småscenerna hoppas på kulturbidrag.

När Jenny Aschenbrenner och Jenny Tellman i programmet Scensommar ställde frågan ”ska teatern bevara traditionen eller bryta ny mark” visade de att det inte är så enkelt som att klassiker är traditionsbevarande och experimentteater bryter ny mark. Att förnya och att bryta normer har nämligen blivit ”en sliten gest”.

I programmet talade man om ”Makten” som i alla tider fungerat ”konserverande” och förtryckande. Säkert är det så även nu, men kanske på ett nytt sätt. Makten, sades det, är idag inte ”repressiv”. Makten säger istället: ”våga bryta normer”.

Varför det är så är nog ett stort ämne i sig, men i den andan bryter teatern idag normerna, till exempel för vem som får synas på scen. Alltså ges idag de marginaliserade plats på scen och i programmet nämnde man invandrare, kvinnor, funktionshindrade som grupper vilka idag ges sådant utrymme. På liknande sätt söker teatern idag bryta den klassiska normen om att alltid anknyta till allmänmänskliga frågor och konflikter när man lyfter fram problem med till exempel lokal anknytning.

”Problemteater” kan på det viset bryta traditionella normer. Samtidigt ligger det emellertid en risk i att följa påbudet om att vara normbrytande. Mobbningstema, empatitema blir lätt klichéer. Teatern blir ”nyttoteater” och publiken lär sig att acceptera hur man bör bete sig och vilka nya normer som ska gälla. Om känslan empati verkligen infinner sig är dock en helt annan sak.

Scenkonstens kärna

Hamlet: Publiken vet utgången

När normbrytande i sig blir ett påbud och när påbudsteater ställer sig ivägen för publikens upplevelse, har den klassiska teatern visat sig ha vissa starka sidor. Visserligen vet publiken vanligtvis utgången av dramat, vilket kan skapa ett slags ”bekräftelseteater” utan överraskningsmoment där man precis som i påbudsteatern går miste om det som är scenkonstens kärna, nämligen upplevelsen av en berättelse. I programmet nämnde man operan som ett typexempel där man snarare än att uppleva det som berättas, snarare beundrar prestationen vid ett ovanligt vackert höga C. Styrkan hos den klassiska teatern är dock just den trygghet som ligger i det faktum att man faktiskt vet hur det ska gå. Detta gör att man från början har förstått den konflikt som gestaltas och kan ägna sig helt åt att ta till sig upplevelsens känslor och hänge sig åt dem.

Balansakt på slak lina
Spanjoren Alexander Weibel spelar fiol

 Oavsett om scenkonstens aktörer vill det eller inte visar det sig alltså att konstformen i sig alltid balanserar på slak lina mellan revolt och underkastelse vis-à-vis de normer som härskar i tiden. I alla lägen är det så. Det är inte bara den som oreflekterat för den klassiska traditionen vidare som böjer sig för givna normer. Den som vill skapa förändring kan inte heller vara säker på att inte vara fånge, till exempel i sin samtids rigida krav på flexibilitet. I P1-programmet Scensommar framgick det att oavsett om man vill bevara eller revolutionera är det viljan att berätta som skapar publikens upplevelser. Denna vilja att berätta kan utmana eller bekräfta publikens föreställningar och tankemönster, men om den vill skapa en upplevelse som berör måste den också ge frihet åt publiken att uppleva själv.

En fråga som programmet i fredags gav upphov till är om scenkonsten i Sverige förmår att berätta och om scenkonstens berättande förmår att skapa upplevelse som berör. Utifrån denna fråga blev jag inspirerad att gå tillbaka till en egen stor scendramatisk upplevelse  där jag själv var medverkande.  Det var ett försök i operagenren där viljan att beröra var en av drivkrafterna för aktörer och scenskapare.

Den första veckan i juli gav Opera på Bruket i Fengersfors i Dalsland tre föreställningar av den egenproducerade operaföreställningen Våra vita ägg. Själv sjöng jag i tenorstämman i kören och upplevde föreställningen från ett helt annat perspektiv än publiken, men fyra gånger inklusive generalrepetitionen fick jag uppleva denna föreställning så att säga inifrån.

Lina Ekdahl
"Varför är jag inte pigg"

En klassisk version av Verdis Macbeth: Häxkören

I en månad nu har jag undrat vad som egentligen hände och vad vi egentligen gjorde när vi gjorde operaföreställningen Våra vita ägg. På ett sätt var det säkert möjligt att uppleva föreställningen som en konsert med en kavalkad av klassiska operastycken av Verdi och Händel tillsammans med traditionella mässor av Fauré, Puccini och Schubert. Samtidigt var det nog svårt att inte låta sig fångas av Lina Ekdahls suggestiva uppläsning av sina dikter, vilka löpte som en långrev genom föreställningen - en tematisk röd tråd om spänningar mellan omgivningens krav och tilliten till självets inre kompass.

"Crucifixus"
ur Messa di Gloria
av Puccini
Kattugglan bärs ut
i sorgeprocession

Herrkören sjunger "Zitti zitti"
ur Verdis Rigoletto
till dikten Nuförtiden
"Vi har så mycket att prata om"

Förstärkt av en stiliserad kostymering och en relativt enkel men ömsom stillsamt ömsom intensivt talande koreografi tog nog temat tag i de flesta i publiken, fast på olika sätt. Vid de första två föreställningarna var publiken andäktig. Som om det handlat om en predikan avstod man från applåder mellan de olika inslagen. Samtidigt uppfattade man från scen en uppmärksam stillhet som efter slutscenen bröts av stående ovationsartade applåder. Varför publiken uppträdde helt annorlunda vid den sista föreställningen vet jag inte, men eftersom man då applåderade i stort sett varje nummer och även dikterna, blev det en helt annan föreställning - kanske mer som en glädjefull temakonsert.

Som deltagare är jag jävig och ska därför inte dra alltför långtgående slutsatser av vad det var som egentligen hände. Andra deltagare har uppfattat projektet och föreställningen annorlunda än jag. Publiken är säkert inte heller enhetlig i sina upplevelser av denna speciella opera. Jag tror emellertid att regissören Karl Ekdahl, som fungerade som dialogpartner för manus- och regiduon Elin Andréasson och Lotta Robertson Harén, hade en poäng som är värd att följa upp när han sa att detta är avantgardistisk opera av idag. Med sin kombination av klassisk opera och nutida vardagsnära poesi har Våra vita ägg kanske lyckats med den balansakt mellan att ”bevara traditionen eller bryta ny mark” som efterfrågades i P1-programmet Scensommar. Kanske lyckades Våra vita ägg då också med en form för att berätta och beröra. Kanske gavs publiken frihet att uppleva själv, och kanske var detta ett viktigt försök att göra musikdramatisk scenkonst på ett nytt sätt.

Crime and forgiveness revisited

Remember - yes, but how?

A few weeks ago I wrote about the need to forgive and about the impossibility and the necessity of forgiving the unforgivable. This was on the 9th of July 2011.

I wrote about an unforgivable act, done by German troops on June 10, 1944. The killing of almost all the inhabitants in the small French town Oradour-sûr-Glâne. After having called them all to gather on the town square the German troops killed 642 men, women and children. Many were taken to the church and burnt to death when the church was set on fire. People were shot. Infants were killed by being smacked against a wall. Very few people managed to escape.

My mother’s novel Oradour (1958) which I had recently reread, gave, as I thought, an important perspective on the atrocious crime committed in Oradour. The novel describes the revenge taken by one of the survivors who murders a young German tourist in Oradour after the war. It pictures this murderer’s way towards understanding a dilemma that leads him to suicide: his own incapacity to forgive and the necessity of forgiving if life is to be worth living.

In the novel forgiveness is not about excusing the act or understanding the motives. Forgiveness is not about forgetting. Forgiveness is to understand what the perpetrator has done, both to others and to himself. Forgiveness is to see my own thirst for revenge, to understand what IT could do to others and to myself and to allow my knowledge about this to let me find ways of remembering that do not destroy life.

In order to go on with your own life after experiencing a calamity, you need to find a way of freeing yourself from it. The survivor who murdered the German tourist never found a way of freeing himself from the experience of the catastrophe. In the beginning of his farewell letter to his closest friend, he writes: ”You have your life, Marcel, and you must live. You must not take my death too much to heart. You know that I haven’t really lived since June 10 1944.”

An official website about the Oradour massacre in 1944.