Det är julhelg, och i det sibiriska fängelset ska fångarna få lov att genomföra en teaterföreställning. För mig som läsare talar berättaren om att ”aktörerna hade själva åtagit sig allt” vilket betydde, som han säger, att ”vi andra hade inte en aning om hur långt arbetet framskridit och vad man egentligen höll på med”.
Detta är Fjodor Dostojevskijs roman Döda huset från 1862 (ЗАПИСИ ИЗ МЕРТВАГО ДМА). Jag läser en upplaga från 1960, där det sägs i inledningen att det här är författarens ”halvt självbiografiska verk” från hans fyra år i straffarbete i Omsk i Sibirien. Den publicerades först i Dostojevskijs egen tidskrift Vremja, som kom ut 1861 - 63, då tidskriften drogs in av myndigheterna.
Berättaren tar i kapitlet ”teaterföreställningen” tillfället i akt att göra mig som läsare bekant med de stämningar som råder i detta ”tukthus” där så många dömts att tillbringa åratal av sina liv. Han ger bland annat en bild av ”platsmajoren”, en stabsofficer, som i romanens början beskrivs som ”ett slags homme fatale” , ”sträng intill vanvett” och som säkert skulle ha ”åstadkommit ännu större skada på sin chefspost” om inte hans överordnade - kommendanten - varit en ”nobel och förnuftig människa” (23).
Det råder osäkerhet om mycket. Inför teaterföreställningen förefaller platsmajoren ”vara på ett någorlunda hyggligt humör”. Det är dock osäkert om han vet något överhuvudtaget om föreställningen, om det är han som givit tillstånd, eller om han bara låtit saken ha sin gång för att slippa bråk. Berättaren är motsägelsefull på den här punkten. Dels säger han att det var ”oss fullkomligt obekant” om platsmajoren visste något om vad som planerades. Dels påstår han för egen del att platsmajoren ”kunde inte vara okunnig” om detta (158).
Precis så här går berättandet till i den här romanen. Man hålls som läsare i osäkerhet om vad som egentligen blivit sagt, och det som blivit sagt undergrävs ofta av någon annan utsaga som man inte säkert vet var den kommer ifrån. Ett resultat av detta är att jag sällan känner mig i stånd att döma den ena eller andra karaktären hur avskyvärt han än handlar. Jag får finna mig i denna omöjliga situation som läsare, men inbjuds samtidigt att känna igen de skilda egenskaper som människor utvecklar i påtvingade relationer.
Hursomhelst undviker berättaren att explicit beskriva platsmajorens person i detta fall. När han fäller sitt omdöme, gör han det istället om hur ”sådana som majoren” resonerar. Den stränghet som får dessa människor att ”ständigt följa lagens bokstav” drabbas hårt av berättarens dom:
"Dessa obegåvade lagskipare begriper absolut ingenting, de är ur stånd att förstå att om man bara följer lagens bokstav utan att veta något om dess anda, så leder detta direkt till oordningar - det har aldrig lett till något annat. 'Det står så i lagen och därmed jämnt!' säger de och är uppriktigt förvånade över att man utom att de ska känna lagen fordrar av dem också sunt förnuft och en nykter syn på saker och ting. Isynnerhet det senare förefaller många av dem som en onödig lyx, ett olidligt tvång." (159)
Här följer min tanke associationer i tangentens riktning, och aktuella frågor i min egen tid, mitt eget liv får för ett ögonblick belysning och människor jag mött och möter varje dag blir i den belysningen medaktörer i den tukthusscen som blir en bild i det möte mellan text och medvetande som kallas läsning.
Och - samtidigt dras den fria associationen tillbaka i sin cirkel, berättarens cirkel, där det som jag för ett ögonblick trodde var en nidbild av majoren nu löses upp och bilden blir en annan och han faktiskt framstår som en man som kanske har en viss förståelse för lagens ”anda”:
"Men hur som helst - äldste underofficeren satte sig inte emot teaterföretaget, och det var det enda fångarna behövde."
Så hanteras jag av berättaren, och jag vet ändå inte helt vad han vill att jag ska tro och tänka. Eller, om man så vill, berättaren skapar frihet för mig att använda mitt eget omdöme, mitt eget förnuft och min egen nyktra syn i mitt möte med texten.
Dostojevskij, Fjodor (1862). Döda huset. Stockholm: Sohlmans Förlag, 1960
Länk till Wikipedia om Dostojevskij.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar