 |
| "Nostalgi och gamla spetsar" utställning 2009 i Bäckefors bibliotek (foto: Eva Dickson) |
Detta utspelade sig i en bil igår kväll någonstans mellan Tösse och Skåpafors:
Jag hamnade mitt i en diskussion om boken Hemmafru 2.0 och det kom upp tankar kring upplevelser av det som Marina Nilsson beskriver som ”inredningsmani, värdinnehybris och andra moderna kvinnofällor”.
Själv kom jag väl med några lite tafatta synpunkter som knappast förde diskussionen framåt. ”Man kan väl ta ett steg tillbaka och distansera sig och inte låta sig dras med” försökte jag med när trycket att inreda sitt hem utifrån färdiga mallar kom upp. Att skaffa sig ett färdigt hemkoncept - att inte tillåta sig att låta hemmets design växa fram utifrån vad man själv vill och vad man har råd till - där finns en påverkan som inte är så lätt att gå fri ifrån. Det är inte bara att bestämma sig för att ställa sig vid sidan.
Städmani och kliniskt rena hem som visas upp i barnprogram kom också på tapeten. Hur får man det att gå ihop med sina egna försök att hålla hjälplig ordning när jobb, barn och egna åtaganden nödvändiggör kompromisser som inte rimmar med de ideal barnen matas med. Ideal, som man själv också får i sig via publika och sociala media - och genom det sociala umgänge man händelsevis hinner med.
Det kom upp också att dessa frågor har med motstånd att göra - hur gör man motstånd som enskild individ, som enskild familj? Och det gjordes klart att även om det är nödvändigt att hitta sätt att göra motstånd individuellt, så är detta också en fråga om gemensamt motstånd mot samhälleliga och politiska trender och påtryckningar.
Så mitt lite senkomna bidrag till diskussionen igår blir kanske: Hur kan motstånd se ut idag?
Läs också på Rebecka Edgren Aldéns blogg ”Skriet från kärnfamiljen, eller: kåt, glad och jämställd”
Här är en länk till hennes blogginlägg om Marina Nilssons bok. Tyvärr går den inte att länka direkt utan du får kopiera och klistra in i adressfältet:
http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/2010/08/hemmafru-20.html
Och här en P1-länk som öppnar nya dörrar till frågan om hur jag kan vara mig själv (länken förmedlad av en bloggläsare): Emil Jensen, musiker o poet 2010 11 29
Ni som var med på bilfärden - kommentera gärna!
Jag vet inte om jag vill benämna det som motstånd. Jag tycker att livet blir jobbigt att leva "i motstånd" mot saker och ting. Men det kan ju få en slags motståndseffekt tror jag att man lyfter upp det på bordet, problematiserar helt enkelt, pratar om det. Jag kanske inte på ytan verkar vara en del av hemmafru-idealet; jag har både skitigt och stökigt hemma hos mig, inte alltför pyntat, byter inte gardiner alltför ofta. Däremot är jag vilket jag vill eller inte en del av en slags miljörörelse där det inte ses med riktigt goda ögon att äta köpebröd och göra det enkelt för sig genom att laga en möjligtvis ganska näringsfattig middag till sig själv och sina barn bara för att det går fort. Jag vill mena att man HAR ganska stora krav på sig idag som förälder. Man ska jobba och visa omvärlden att man uppfyller sina drömmar, och när man kommer hem ska man ha gott om tid att laga jävligt näringsrik mat åt familjen. Man ska också ha gott om pengar helst, annars blir det lite svårt att både köpa ekologisk mat, och spara till de där resorna som ska visa barnen världen, och betala dansoutfiten och hockeytrunken och ridstövlarna, och skjutsa barnen till rytmiktimmen tre mil bort varje onsdag. Andra ideal är mer förlåtande, de finns också som tendenser i samhället idag, och det är de vi bör vårda och värna om. Det kan vi göra om vi visar varandra att vi är sårbara i större utsträckning, vågar konsumera mindre, vågar känna efter om det kanske duger med den gamla adventsljusstaken även om det finns vackrare i butiken. Impulskontroll. Våga känna efter vad som gör oss lyckliga på riktigt i längden, och inte bara prata om det. Vi är bra på att prata om saker nuförtiden, vi kan intellektualisera, vi vet vad som är korrekt att tycka. Jaa, jag kommer med möe dravel nu, men jag får bjuda på det. Det får va en uppmaning till både mig själv o medmänniskorna.
SvaraRaderaSpirea! Motstånd - jag tänkte inte i 60- 70-talstermer även om jag skulle kunna misstänkas göra det. Men går det att finna nya vägar för det som jag fortfarande kallar motstånd, fast du kanske vill kalla det något annat? Som jag fattade det är denna påverkan något som kanske bör hanteras inte bara på individnivå - och - ja - man försöker hitta sina egna spår i den skog av påverkan som öses över en.
SvaraRaderajag hörde en distriktsläkare i tv häromdan som berättade om det fina när man ser ovanligt (för idag) unga föräldrar när de vårdar sina barn, på ett ganska annorlunda sätt än den ganska stora grupp föräldrar som kanske är bortåt 35-40-strecket när första barnet kommer. Dessa djupt pålästa intellektuella, kunniga föräldrar som vill sina barn aldrig så väl, kommer till VC och i princip beställer en särskild sorts antibiotika som de redan har kollat på FASS hemsida så den har minst konserveringsmedel. Läkaren menade att unga föräldrar vårdar sina barn på ett mer självklart sätt med lite mer sunt förnuft och känsla, och att inget är bättre än det andra, men att man bör komma ihåg att bakom den sunda känslan kan det också ligga oerhört mycket kompetens. Förstår du vart jag vill komma? Jag tror att vi i denna kunskapens tidsålder behöver hitta andrum från kunskapen, om det så gäller GI-värdet på falukorv, i vilket väderstreck grodan ska stå om den ska ge oss mer pengar, eller om choklad bäst gifter sig med whisky eller cognac i munnen. Det tror jag skulle ge oss styrka att våga ta egna beslut som går mot (kunskaps-)strömmen.
SvaraRaderaDet du säger här - jag tolkar det som den inre kompassens kompetens.
SvaraRadera