KULTUR: Det snackas visst om kulturarvet ...

Vid juletid 2001 skickade jag ett brev till dåvarande kulturministern Marita Ulvskog. Det brevet har jag inte kvar, men jag kommer ihåg att det handlade om musikutbudet på Sveriges Radio.

Hur får vi tillgång till kulturarvet?
(Alexandrias bibliotek brinner 48 f.Kr)
bildkälla: "Een kijkje in de Bibliotheek van Alexandrië" av Elsbeth Littink

Det var en lång historia redan då. På 1980-talet jobbade jag på Mustadforsfabriken och umgicks en del med mina arbetskamrater där. När jag hade krångel med bilen brukade jag åka över med den till Roger och de lördagsförmiddagar vi tillbringade tillsammans kring och under bilen minns jag med glädje. I det minnet finns, blandat med skämt och allvar, bilmekanisk pedagogik och problemlösning, en ständig bakgrund av musik ur transistorn i hörnet med P3. Det var ett flöde som ibland trädde i förgrunden när något särskilt medryckande, älskat, hatat eller överraskande spelades, eller som ibland vek undan när uppmärksamheten fokuserades på arbetet eller någon idé nånstans ifrån som vi fastnade för att följa en stund.

Povel Ramel

Musiken var som man säger blandad. Povel Ramel, Evert Taube, Cornelis Vreeswijk var favoriter. Det var även Sven Arefeldt med ”Roddbåt till Kina” som ibland spelades när det var ”Ring så Spelar vi”, eller Zarah Leander (OBS, två länkar) och Karl Gerhard. Det var en riktig kulturell allmänbildning i P3 när detta blandades med Peterson-Berger, Hugo Alfvén och så ”Heartbreak Hotel” med Elvis Presley, New Orleans-jazz med Louis Armstrong, och så Beatles, Rolling Stones även detta blandat med det som på 80-talet var det nyaste som U2, Sinead O’Connors ”Nothing Compares” eller den norska gruppen A-ha. Alice Babs och Swe-Danes avlöstes av Swingle Singers (OBS, två länkar), Jokkmokksjokke, Jussi Björling, Jimi Hendrix, Francois Hardy och "Johan på Snippen" i en faktiskt ganska osalig röra.

Så hände det sig i decennieskiftet mellan 80- och 90-tal att hela Sveriges Radio skulle revolutioneras. Bort med Bertil Perrolf som jag fortfarande associerar med vågskvalp från någon udde vid ostkusten där han brukade ha något program som man låg och lyssnade till i vinternatten tror jag. Bort med Hasse Tellemar i ”Ring så Spelar vi” och alla unga och gamla som ringde och hälsade och beställde nya och gamla, kända och aldrig tidigare hörda låtar ur Sveriges Radios outtömliga skivarkiv. Bort med det inhemska, bort med det traditionella, bort med det ovanliga, det vanliga, det provinsiella, det smala, det breda, det kaotiskt blandade, det överraskande. P3 blev en demokanal för det allra senaste och varje kanal fick sitt karaktärsutbud så att man alldeles säkert inte skulle bli överraskad av något som man inte redan visste att man tyckte om. Om man nu inte ville lyssna till ”Klingan” som numera på söndagsförmiddagarna ger en blandning som ändå är så förutsägbar att överaskningsmomentet försvinner.

Jo, efter drygt tio år av något jag tidigt upplevde som enfaldig avsaknad av mångfald i radion så så tänkte jag att det här kan aldrig gå väl med en musikkultur som inte låter sig triggas och befruktas av blandning, överraskningsmoment, tradition och nyhet. Jovisst, svenskt musikliv var 2001 en exportartikel i världsmåttstock, men frågan var hur skulle det svenska och det internationella och det gamla och det nya kunna leva och inspirera varandra i en framtid?

Så jag skrev till Marita Ulvskog. Ungefär nånting som det ovanstående fast kanske mer formellt eftersom hon var minister. Och jag fick ett svar ganska snart. Efter två månader svarade hon. Tackade för mina synpunkter på utbudet. Noterade att just det jag efterfrågade - ”önskan att ibland ‘drabbas’ av något oväntat är en viktig del av public service-uppdraget”. Hon citerade också Sveriges Radios uppdrag: ”... programverksamheten skall vara så sammansatt och varierad att den rör sig från det breda anslaget till det mera särpräglade, samtidigt som medborgarna får chansen till nya och oväntade val av program och genrer.”

Men därvid stannade det. Till skillnad från dagens kulturminister, som gärna talar om för kulturarbetare i tid och otid vad deras verksamhet ska innehålla, skrev Ulvskog att hon som statsråd ”varken kan eller vill ... lägga mig i den dagliga verksamheten” och att det ”tillhör långt ifrån mina uppgifter att ha synpunkter på Sveriges Radios programtablå.”

Man tar sig för pannan

Ebba von Sydow

Det var väl gott och väl i sig att ministern inte ville göra sig till programchef, men faktum kvarstår att enfalden i radioutbudet består. I dagarna har det också visat sig ett resultat av detta. Såg TV-programmet På Spåret med Stefan Holm och Ebba von Sydow som tävlade mot kulturarbetarna Ylva Hällen och Anna Charlotta Gunnarsson. Sven Bertil sjöng pappans 17:e balladen och frågan var, vem har skrivit låten? Så ser den musikkulturella allmänbildningen ut idag: Ingen av dessa kulturbärare hade en susning. 1990 hade varken Roger eller jag missat den frågan, särskilt inte med Sven Bertil som ledtråd.
Lyssna nu  på Cornelis när han sjunger 17:e balladen av Evert Taube: ”Det kostar på att hålla fred, Gud vet ...”

Evert Taube immortalised

KONST: Lika och Olika

Anselm Kiefer

Om Anselm Kiefers utställning på Louisiana  
10 September 2010 – 9 Januari 2011:
”Kiefers stora genombrott mot slutet av sjuttiotalet ... utgjorde något av en skandal. Här presenterades plötsligt ett storskaligt allegoriskt ”historiemåleri”, där tysk historia och tysk mytologi kritiskt belyste vartannat. Det förutsatte en bildning som inte många satt inne med. Hur ärrat och bränt och ödelagt det storslagna i hans verk än var kunde det lätt tolkas som en post-nazistisk, stortysk nostalgi över något förlorat.” (GP 30/11 2010)

Nug / Blue/ Håfström

Jan Håfström, skriver i My Newsdesk Stockholm januari 2011 om utställningen Dödslack av Magnus Gustafsson (Nug) och Carolina Falkholt (Blue) :
”konsten idag går in i en ny och våldsam fas. Den slår mot institutioner som kränker och förnedrar den maktlösa människan. Men den slår inte blint. Vad den vill visa är vägen mot ett alternativt samhälle.”
Här ”skapar NUG en vindlande tapet, ett ångande mangroveträsk som öppnar en utsikt åt någonting annat. Någonting bortom kanon, estetik och akademism. Ett omvänt symbolvärde.”
Se även pressreleasen till utställningen

Arbetarbladet om Dödslack:
"Med sprejburken på en stör har NUG gått till attack, inte blint, utan snarare som den amerikanske målaren Jackson Pollock, som på frågan varför han inte målade mer ”efter naturen” svarade ”Jag är naturen”, det vill säga, han litade på en inre rytm eller flöde som han strävade efter att översätta"
(Niels Hebert 19/1 2011)

Nug i GP 25/1 2011:
"Jag har inte läst några recensioner, men det där med att jag skulle vara inspirerad av Jackson Pollock som någon ska ha påstått, är för mig bara löjligt. Om du gör ett verk på sju minuter hinner du inte tänka på någonting. Man är helt fri i tanken. Det är den energi som frigörs i just den stunden som bestämmer bilden."

Börjes Konstblogg kommenterar:
"Märkligt nog har utställningen i regi av Jan Håfström och Andreas Brändström scenograferats med kludd av vandalmålaren NUG. Kluddet ska enligt Håfström “öppna en utsikt åt någonting annat. Någonting bortom kanon, estetik och akademism.” Otroligt! Är det verkligen “kanon , estetik och akademism” som är problemet idag??? För mig är det snarare samtidskonstens tomhet, dess oförmåga att beröra. Jag är nämligen också lack, dödslack (skitförbannad) på den här fulhetskulten, tomheten."

Och, likadant Börjes Konstblogg - syftar han kanske på Carolina Falkholts medverkan i Dödslack:
"Ja vad kan man göra som framträdande konstvärldsdrottning, det är bara att följa trenden, annars är man väl snart ute ur leken"

Lars Vilks kommenterar utställningen och Håfströms pressrelease med viss sarkasm:
"Det började med Courbets inblandning i pariskommunens nedrivande av Vendômekolonnen 1871, det fortsatte med terrorattacken mot World Trade Center 2001 och sedan kom NUG och sprayade SL:s tunnelbanevagn. Kristallklarare än så kan det inte bli. Möjligen kunde han tillagt Stockholmsbombarens försök att genomföra en performance på Drottninggatan. I vart fall är det så att NUG har hamnat i det ärevördiga modernistfästet Konstakademien och att det finns diverse sätt att skapa intresse för en utställning genom en smart pressrelease. Säkert fungerar det också. ... som representant för ”konsten nya och våldsamma fas” kan det nog komma fler besökare än vanligt."

Och så här kommenterar bloggen LAVALAND:
"det är otroligt positivt att en konstnär som NUG lyfts fram på ett sätt som detta, inte endast under premissen att han faktiskt utövar den o så skrämmande konstformen graffitti, utan även med en värdering om att det han gör är konst." (25/1 2011)

KULTUR: Kulturkritikens villkor och uppdrag

Jag fick ett meddelande från en vän på facebook igår. Det löd så här: ”jag firar med Martin Aagård och gänget som sätter ner foten vad gäller förenkling av kulturjournalistiken som L Adelsohn Liljeroth vill ha... Har du hört henne tala om detta? Det är bara för sorgligt att hon kan ha den posten.”

Eftersom jag delvis höll med om detta men också kände mig oklar i den här frågan, nöjde jag mig inte med att sända ett gillande tillbaka utan svarade att jag nog inte var helt enig. Så kan man ju säga på facebook utan att behöva utveckla det förrän kanske vid nästa sammanträffande IRL. Men det har gnagt på mig att kolla vad Adelsohn-Liljeroth faktiskt sa och vilka frågor den här diskussionen kan gälla.

Först - vad är det hon faktiskt säger?
Jag lyssnar på inslaget i Kulturnytt på P1 i torsdags den 20 januari.
Lena Adelsohn-Liljeroth på P1 (Kulturnytt) 20/1 2011

Som jag ser det säger hon två saker. Det ena gäller kulturens och kulturkritikens relation till näringslivet. Hon säger att hon har ”noterat att många inom näringslivet kanske inte alltid känner sig bekväma med kulturens frågor.” Detta, menar hon, har inneburit att det för näringslivet är ”... lättare att närma sig idrotten, dels kanske för att man inte får kritiska frågor ...” och att i kultursammanhang ”blir det många gånger helt andra frågor och kanske inte alltid applåder”. I sin kritik av detta är min facebookvän - tillsammans med ”Martin Aagård och gänget som sätter med foten” i sin fulla rätt att kräva kulturministerns avgång. Det kräver också Gunnar Bergdahl på Helsingborgs Dagblad, som menar att hon vänder sig till kulturjournalister "som vore hon minister i Putins Ryssland eller till och med Lukasjenkos Vitryssland" - det hon säger är "ett unikt uttalande i en demokrati."

Den andra saken Adelsohn-Liljeroth tar upp gäller egentligen en helt annan sak - människors delaktighet i kulturens uttryck och i kulturkritikens diskussioner. Hon talar om en ”mer inkluderande hållning.” I hennes retorik blandas kravet på denna inkluderande hållning ihop med näringslivsrepresentanternas behov att slippa kritik. Retoriker som hon är, hoppas hon att här kunna få med sig ganska stora kulturintresserade grupper som faktiskt känner sig uteslutna av en specialistorienterad kulturkritik.

Men uppmaningen till kulturkritikerna ”att försöka få fler att känna att det här är någonting som gäller oss” rymmer faktiskt en viktig fråga. Är det verkligen kulturkritikerns uppgift att vara smakråd utifrån specialkunskaper i kultur? Är det verkligen kulturkritikerns uppgift att sätta normerna för vad som är kvalitet och vad som är skräp i kulturen? Om man lyssnar till Adelsohn-Liljeroths uppmaning utifrån sådana frågeställningar kanske det finns skäl att släppa hennes person och ta tag i frågor som är viktiga för kulturens och kulturkritikens vara.

Bergdahl på HD är som kulturkritiker upprörd över vad han kallar "Adelsohndirektivet" och slår det ifrån sig på följande sätt: "Kulturen ska enligt Adelsohndirektivet tydligen vara tillgänglig för alla" och han frågar sen "Vad är det för fel med specialister på kulturens område?" 


Bergdahl ogillar speciellt att kultur och kulturkritik ska behöva vara tillgänglig "för varje ointresserad direktör." Det förstår jag. Men min fråga till honom är om det då är viktigt att vara tillgänglig för alla kulturintresserade? Och anstränger sig kulturkritiken att vara det?

Kulturutövare arbetar med att hitta uttryck som berör människor.  Så vad har då kulturkritiken för uppdrag? Var finns det kulturkritiska uppdraget formulerat? Är det kulturkritiska uppdraget entydigt? Finns det olika uppfattningar om det kulturkritiska uppdraget? Vilka är de i så fall?

Vi lever i en tid där ganska mycket förändras. Hur förändras det kulturkritiska uppdraget?

Not: läs en del av kritikerreaktionerna på Adelsohn-Liljeroths uttalande i P1 Kulturnytt:
SvD 23/1 Johan Wennström
HD (Helsingborgs Dagblad) 22/1 Gunnar Bergdahl
Aftonbladet Martin Aagård (går ej att länka - kopiera adressen och klistra in i adressfältet)
http://blogg.aftonbladet.se/kulturbloggen/2011/01/idag-blev-det-kulturdebatt-lasa-latt

LIVET: På is

Vi tog en promenad på isen nyss. Känslan av att gå på isen - något av en ny frihet, något av försiktighet. Att pröva och våga. Denna långa och kalla vinter ligger isarna ganska säkra, även om snöfall, mildgrader och ny påfrysning gör att kärnisen inte är så tjock som man kunde tro.

Jag hittade en tanke som jag skrev ned efter en isutflykt 2005. Då hade vi ett delvis annat isläge:

Väntan på isläggning (foto DD)

Marsisen 2005

Hela hösten var grå. Regn och gråväder efter en sommar som varit blöt och kall. Vintern bjöd på en kort period med snö kring jul, men innan dess och sen i januari var det barmark – minusgrader vissa dagar, men mesta tiden halvt om halvt vårtemperaturer – och dis och dimma. Grått.

Om man går ut i gryningen, på förmiddagen eller i den tidiga skymningen är det sak samma. Grått och skumt. Dagsljuset räcker att se ute på öppna fältet. Inne bland träden går det inte att se skillnad mellan en domherre och en gråsparv. Dagarna är korta ändå. Nu i grådiset dör dagen innan den blivit till.
Marken är tung av fukt och blöta. När det varit nattfrost, går jag lättare uppe på skalet av frusen dyvälling. Sådana dagar ligger en ishinna på vikarna. Sjöarnas vatten är snart redo för isläggning, men frosten följs av milt gråväder och löftet om bäriga isar går om intet. Just kring jul snöar det. Vattnet kyls ytterligare av det kalla tillskottet uppifrån och under några frostnätter som låter snön bli kvar på marken, lägger sig också isarna. Hoppet väcks att få röra sig på nya vidder, men sydvindar med vågskvalp och grådis äter sönder isen innan den blivit stark nog att gå på.

Bara innerst i vikarna ligger isen kvar. Önskan växer om nya stigar att vandra. Efter tre nätter med frost vågar sig de första isfiskarna dit. Sitter bara meter från kanten till öppet vatten. Sen kommer nya mildväder och gör så det varken bär eller brister och det suckar åter kring stövlarna när jag går längs strandkanten för att få en glimt av de grålila sidensvansarna som hörs längre bort i sälgsnåret.

I det ständigt pågående inre samtalet i mitt huvud vaknar en fråga. Vad är det för hopp som väcks när nattfrosten lägger nyissträngar över sjöytan? Vad är det för hopp som stäcks när januarifrosten viker för det gråmilda?

Svaret kommer efter den svåra stormen som inte bara fällde två årsavverkningar skog i landets södra delar utan också slutgiltigt rörde runt i sjövattnen så att kallvattnet lade sig på ytan där det hör hemma vintertid. I februari frös det till. Efter en höst som varat nära ett halvår, frös det till med besked. Morgnar med minus 19, minus 24, minus 25. Isarna lägger sig tjocka, sega, blanka. Ligger så i ett par dagar. Snöfall så, i 12 graders kyla och kalla nätter och dagar. Gnistrande sol. Blåskymning på kvällarna.

Det är lätt att gå. Det har blåst, så snön har lagt sig i mönster som sanddyner i öknen eller som vågmönstret på sommarens havsstrand. ”Är det en vak där borta vid grundet?” Nej, det är vinden som har sopat bort snön och blottat den stålgrå isytan. Idag är det vindstilla och solen värmer i ryggen medan frosten nyper nästippen. ”Ska vi gå över till andra stranden? Vi kan ta en fika där.” Ja, det kan inte vara så långt.

Det är lätt att gå. Det var längre än vi trodde. Framför oss orörd snöyta. Bakom oss ser vi att vi trampar en ny stig. Ett par går med sin hund över isen. Deras röda och blå jackor lyser. Längre bort glider en skidåkare. I motljuset ser vi dem som silhuetter. Vi lämnar det invanda. Gör nya spår på nya vidder.
Vi vilar på strandkanten. Fikar. Solen värmer och det glittrar. Vi kisar i motljuset. Silhuetterna blir små i fjärran. Nu syns inte längre färgerna. De tidstypiska jackorna förlorar sin tidsanknytning och figurerna på isen blir tidlösa. Vi spanar mot dem och ser vandrare från vår tid och andra tider. Människor går över isen. I olika ärenden. I motljuset är det svårt att se om de går eller kommer.

KULTUR: Eddie Machen - boxning som kultur

"There were 10 rounds; but at the end of the fifth the Coffee Cooler knocked the white man down & he couldn't get up any more. A round consists of only 3 minutes; then the men retire to their corners and sit down and lean their heads back against a post and gasp and pant like fishes, while one man fans them with a fan, another with a table-cloth, another rubs their legs and sponges off their faces and shoulders and blows sprays of water in their faces from his own mouth. Only one minute is allowed for this; then time is called and they jump up and go to fighting again. It is absorbingly interesting." (Mark Twain)

Igår kväll fick jag frågan om jag sett Ingemar Johansson boxas på youtube. "Här finns bland annat Ingemars match mot Hein ten Hoff 1955," hörde jag från andra våningen där vännen min nätsurfade. Det räckte för att väcka minnen till liv.

Ingemar var en idol för mig när jag var 11 år och följde hans karriär. Minnet av Ingemar och boxningens storhetstid kring 1960 har sjunkit rätt långt undan ner i nästan förträngda utrymmen, men ligger inte desto mindre kvar och färgar mina tankar nu, ännu femtio år senare.

Själv har jag bara en gång varit på en boxningsgala. Det var ganska skrämmande tyckte jag då. Jag minns att det var en smidig och snabb tysk kille som med stil och smart fotarbete boxade ut en råstark svensk motståndare som tjurrusade vilt för att få in ett dråpslag. När denne till sist i tredje rondens slut lyckades med det blev tysken liggande en bra stund innan han kom till medvetande igen.

Det var egentligen lika otäckt när Ingemar slog ut Eddie Machen 1958 - den seger som tog Ingemar till VM och en följetong av tre VM-matcher mot Floyd Patterson. I den film av matchen mot Eddie Machen som Ingemar kommenterar, menar han själv att domaren borde brutit efter andra nedslagningen. Det är också av visst intresse, det Ingemar säger om ”den tragedi” som förlusten betydde för Machen. Han hade upprepat kvalificerat sig för en titelmatch mot världsmästaren Floyd Patterson, men som ofta skett inom proffsboxningen, fick han - säkert den bäste - aldrig chansen.

Ingemar Johansson vs. Eddie Machen 1959.

Det Ingemar säger om Machen, att det tog honom två år att komma tillbaka, stämmer bra med verkligheten. Men han kom tillbaka. Om man betraktar boxningen som en konst, är nog Eddie Machens match mot Sonny Liston 1960 ett exempel på ovanligt skickligt genomförande. Liston var på sin höjdpunkt som boxare. Han var oerhört svårboxad. Stor, tung, men med stor snabbhet i kroppen och en blixtsnabb vänsterjab som han slog med extrem tyngd och precision. I tillägg till detta vapen använde han en höger som man med en kliché brukade kalla slägga. Liston hade slagit ut allt motstånd.

Det finns de som ser boxningen som en konst där stil och strategisk tankeskärpa, i kombination med full mental och kroppslig kontroll prövas på allvar. I matchen Liston - Machen anar jag denna boxningskonstens storhet. Liston döms som segrare i denna match där han för kanske enda gången när han var som bäst tvingas ge hela sin styrka och skicklighet mot en jämbördig motståndare.

Sonny Liston vs. Eddie Machen.

Eddie Machen dog 1972, troligen genom självmord, 40 år gammal.

Läs mer utförligt om Eddie Machens karriär i The Boxing Bulletin. Denna tidskrift har en annan analys än min av Machens match mot Liston.

Vinterns grepp

(foto DD)

EDUCATION: Stanley Fish - "Knowing the Formal Structure of Anything"

Sculpture (photo DD)

To Stanley Fish, it seems to me, learning lies exposed on the surface of reality as much as in the deepest cultural expressions. In his being in the now, Fish’s deep erudition allows him to learn anew every day by just taking part in whatever social or mediated situations that come his way. And this, I think, is the opportunity he wants education to give young people.

In three recent blog installments I have gathered information about what I call ”the roots of Stanley Fish’s Classical turn”. What I’ve done is I’ve tried to show some facts about the sources he uses in exemplifying some very different lines of thought and action that converge in affirmation of classical education as a remedy for crisis in education. This is, however, a very limited approach on my part. To speak about the roots of Stanley Fish’s turn towards classical education, I need, of course, probe somewhat deeper than to Leigh A. Bortins, Diane Ravitch or Martha Nussbaum.

On his way to work, each new day offers him an hour and a half in splendid isolation on the motorway. It is a situation in which trivial as well as deeply analytical associations make themselves available to the mind while communing with the trivial and genial impulses presenting themselves along the road and on the wireless.

In listening to the radio, one of Fish’s favourites is the Diane Rehm Show. Here, he says, he receives ”better education than any of my students will receive from me when I get to school.” He praises ”the detailed knowledge” that is displayed ”on subjects as various as those that might be found in the Encyclopaedia Britannica.” In celebration of his birthday, Fish tunes in Diane Rehm and enjoys to the full her ”blend of courtesy and firmness” a strategy of gentle insistence that never fails to elicit ”precise and nuanced answers” even with evasive debaters and interview guests. This is what Fish wrote in 2006, and with Diane Rehm still on the air the radio continues to  foster ”an engaged and connected local, national and global community” (”The Diane Rehm Show Celebrating 30 Years” http://wamu.org/programs/dr/30/ ).

It is here that the roots of Stanley Fish’s classical turn come to light. Fish is a god-gifted teacher. He is no less knowledgeable or less gifted than Diane Rehm. The reason why he can't give his students as good education as Rehm can give him is not because she is better. The thing is that he will and his students will not find Rehm’s programs ”glorious” (yes, that’s how he describes the program he listened to on his birthday in 2006), and the reason: he is and they aren’t classically educated. This is why! If you are classically educated your life-long process of learning will always keep you receptible to new knowledge - whether you're looking out the open side-window of your car, feeling the blowing of the wind or if you're listening to the Diane Rehm show on the radio.

In an article published on June 7, 2010, Fish describes the high-school education that opened worlds of knowledge to him:

    ”four years of Latin, three years of French, two years of German, physics, chemistry, biology, algebra, geometry, calculus, trigonometry, English, history, civics, in addition to extra-curricular activities, and clubs — French Club, Latin Club, German Club, Science Club, among many others.”  (”A Classical Education: Back to the Future”)

What this classical education taught him is not only all those facts but something that has to do with the way brains work. Through ”imitation, memorization, drill, recitation and above all grammar”, what he learnt is not only ”grammar as the study of the formal structure of sentences (although that is part of it), but grammar as the study of the formal structure of anything” (”A Classical Education”)

”The formal structure of anything”. Learning to see formal structures and learning to use this ability to see how things, ideas, languages, arts, political and economic systems are structured - that is what classical education amounts to for Fish. Learning to see, learning to use and to find pleasure in this learning, in this seeing, in this using - to Fish this is the groundwork for democracy, for critical thinking, for intellectual self-reliance. If you want to take his word for it, these are qualities for the future.

Sources for this article:
Stanley Fish: Radio Days The New York Times April 19, 2006
- - - : Happy Birthday Milton The New York Times July 13, 2008
- - - : A Classical Education: Back to the Future  The New York Times June 7, 2010

Iron structure (photo DD)

LITTERATUR: Sonja Åkesson

Sonja Åkesson (foto Arne Jönsson/Scanpix)

Sonja Åkesson, 1926 - 1977, svensk poet, författare, konstnär.
Hon slog knock på poesietablissemanget på 1960-talet, och även på den tidens politiskt korrekta kulturvärld. I förordet till sin bok Sonja Åkesson skriver Amelie Björck:

"SONJA ÅKESSONS POESI är ett enda bångstyrigt »trots allt». I stället för att bara gå och lägga sig och hoppas på att det ensamma, smärtsamma, trista (ibland ack så underbara) livet omärkligt ska gå över, skriver hon en dikt som gör det lättare för oss andra - och henne själv - att andas. ....Alla får vara med: gamlingen, psykfallet, hon i busskuren, han på bänken, paret som gnatar, hon vid spisen, den älskade med de köttiga tårna....."

Uppmärksammas just nu på radio, och med en CD utgiven av Playground Music.
Kai Ström har recenserat skivan på Dagensskiva.com
Läs den: "Sonja Åkesson diktade om det lilla livet. Eller rättare sagt det stora livet, det enda vi har. Det vi lever varje dag"
... och lyssna till några av dikterna från CDn. Titel: ”Sonja Åkesson tolkad av”

På radion - Radioteater, om och med Sonja Åkesson
Sonja Sonja - En folkhemsprinsessa
På den länken hör du också ett Lyrikmagasin från 2005 av Maarja Talgre om Sonja Åkesson med bland andra P C Jersild.

Sångboken Sonjas Sånger från 1980:

Om du vill läsa mer om Sonja, gå till exempel till Sonja Åkessonsällskapets hemsida
Eller på Wikipedia
Eller ännu hellre på denna välkomponerade sida sammanställd av Liselott Danielsson, där i stort allt Sonja Åkesson gjort finns med.

Och varför skriver jag om Sonja Åkesson?
Vi lyssnade på radion i går kväll - Sonja Sonja - och vi skrattade och grät om vartannat. Och så kom vi ihåg när vi satt i samma väntsal som Sonja på järnvägsstationen i Halmstad 1974 en regnig dag.
Bara det. Minnet. Och att hon kan vara så närvarande idag.

Återbesök i Halmstad 2010 (foto DD)

EDUCATION: Roots of Stanley Fish's "classical turn" III

Third in line of the sources for the article where Stanley Fish advocates a return to classical education is the American philosopher Martha Nussbaum. Nussbaum is one of the world's best-renowned present-day philosophers (see Wikipedia on Martha Nussbum).

Nussbaum's recent book Not for Profit: Why Democracy needs the Humanities argues that ”education for profit has displaced education for citizenship” and emphasizes ”the importance of critical pedagogy for the development of individual responsibility, innovation, and self-examination.” She ”analyses the role of the arts and humanities” and emphasizes their importance in all education (Amazon.com Editorial Reviews).

Her Commencement address for Colgate University's 189th commencement, May 16, 2010, is a concentration of her educational aims. Here Nussbaum warns of the future results of today’s downsizing of humanistic education in schools world-wide: ”Nations of technically trained people who don't know how to criticize authority, useful profit-makers with obtuse imaginations.”

In the bilingual magazine for reflexion on art and culture, Literal: Latin American Voices Nussbaum develops her thoughts on democracy and the liberal arts.

EDUCATION: Roots of Stanley Fish's "classical turn" II

Looking further into the sources for Stanley Fish's call for Classical education, I find that Diane Ravitch and her latest book The Death and Life of the Great American School System: How Testing and Choice Are Undermining Education offer a somewhat less ideologically incorrect though hardly any less controversial choice than Leigh A. Bortins. Diane Ravitch is an education historian and a former assistant secretary of education.

See Wikipedia on Ravitch: ”She was appointed to public office by both President of the United States George H. W. Bush and his successor Bill Clinton. Secretary of Education Richard Riley appointed her to serve as a member of the National Assessment Governing Board, which supervises the National Assessment of Educational Progress; she was a member of NAGB from 1997 to 2004.”

The Amazon editorial of her new book emphasizes Ravitch’s profound experience of the US educational system and the knowledge she has gathered from her manifaceted perspectives: ”Ravitch has witnessed the trends in public education over the past 40 years and has herself swung from public-school advocate to market-driven accountability and choice supporter back to public-school advocate”.

To get an idea of the rich background for Ravitch’s work and of the relative importance of her views on education in the USA it is helpful to read Sam Dillon’s article in the New York Times ”Education” column on March 2, 2010.

For a more comprehensive view of Ravitch’s educational aims today, read Alan Wolfe’s article in The New York Times on May 14 2010.

Not unlike Fish, I would say, Ravitch is a pragmatist with her deepest allegiance to learning. She has first-hand knowledge of supporting and trying national testing and free choice of schools as remedies for problems in the educational system. Having seen these remedies fail, she makes no bones about changing her mind.

As Wolfe concludes, ”Ravitch ends with a call for a voluntary national curriculum, and believes that a consensus around better education is possible.” An interesting call coming from someone who has been in the position of having really tried the concept of free-market schools in the country of free enterprise: ”we should be working harder to preserve the benefits of community and continuity that neighborhood schools offer” Wolfe summarizes Ravitch’s point of view.

As a source for Fish, Ravitch provides first-class first-hand evidence in favour of a common national curriculum based on classical skills.

EDUCATION: Roots of Stanley Fish's "classical turn" I

I got interested in the sources for Stanley Fish’s discussion on education for the future - Leigh A. Bortins is one of them. Bortins is a driving force in a movement for Christian home education. What classical models of education are favoured by Bortins? What is her approach to science, I asked, and reading under the headline ”Challenge: Loving Life and Loving Learning” I found one of the challenges is ”apologia sciences”.

The term "apologia sciences" led me to the home page of Apologia Educational Ministries subheadlined ”Learn, Live and Defend the Faith”,  advertising ”an elementary science curriculum that is truly God honoring, user friendly, and scientifically sound”.

Is this a leading star for Fish's "classical turn"? (Cathedral of Firenze. Photo DD)

One question is - does the connection here between Stanley Fish’s call for classical learning and the creationist movement disqualify his idea of a ”classical turn of education”?  Or should Fish’s well-known eclectic model of thought be given the benefit of the doubt once more, trusting him to be onto something pragmatically useful after all?

EDUCATION: What are the keys to good education?

Education in the the Western world suffers from low results.  To remedy this, you need to decide what you want education to accomplish and by what means. In Europe, the EU steers the educational systems with the help of the Bologna declaration in a direction towards entrepreneurialism and "employability" (http://www.ehea.info/article-details.aspx?ArticleId=16). A different approach is taken in a discussion among US academics with a deep knowledge in the field of education. Professor Stanley Fish summarized part of this discussion in The New York Times last year:

Classical content
Less emphasis on testing
Less emphasis on entrepreneurial skills and job-training
Increased emphasis on classical skills - math, science, language, history, economics and literature. 

Stanley Fish: Classical Education - Back to the Future

Leigh A. Bortins' recent book The Core is one of Fish's sources. Read more about it here.

Read also what Bortins herself says about education and ”edu-tainment”.