"There were 10 rounds; but at the end of the fifth the Coffee Cooler knocked the white man down & he couldn't get up any more. A round consists of only 3 minutes; then the men retire to their corners and sit down and lean their heads back against a post and gasp and pant like fishes, while one man fans them with a fan, another with a table-cloth, another rubs their legs and sponges off their faces and shoulders and blows sprays of water in their faces from his own mouth. Only one minute is allowed for this; then time is called and they jump up and go to fighting again. It is absorbingly interesting." (Mark Twain)
Igår kväll fick jag frågan om jag sett Ingemar Johansson boxas på youtube. "Här finns bland annat Ingemars match mot Hein ten Hoff 1955," hörde jag från andra våningen där vännen min nätsurfade. Det räckte för att väcka minnen till liv.
Ingemar var en idol för mig när jag var 11 år och följde hans karriär. Minnet av Ingemar och boxningens storhetstid kring 1960 har sjunkit rätt långt undan ner i nästan förträngda utrymmen, men ligger inte desto mindre kvar och färgar mina tankar nu, ännu femtio år senare.
Själv har jag bara en gång varit på en boxningsgala. Det var ganska skrämmande tyckte jag då. Jag minns att det var en smidig och snabb tysk kille som med stil och smart fotarbete boxade ut en råstark svensk motståndare som tjurrusade vilt för att få in ett dråpslag. När denne till sist i tredje rondens slut lyckades med det blev tysken liggande en bra stund innan han kom till medvetande igen.
Det var egentligen lika otäckt när Ingemar slog ut Eddie Machen 1958 - den seger som tog Ingemar till VM och en följetong av tre VM-matcher mot Floyd Patterson. I den film av matchen mot Eddie Machen som Ingemar kommenterar, menar han själv att domaren borde brutit efter andra nedslagningen. Det är också av visst intresse, det Ingemar säger om ”den tragedi” som förlusten betydde för Machen. Han hade upprepat kvalificerat sig för en titelmatch mot världsmästaren Floyd Patterson, men som ofta skett inom proffsboxningen, fick han - säkert den bäste - aldrig chansen.
Ingemar Johansson vs. Eddie Machen 1959.
Det Ingemar säger om Machen, att det tog honom två år att komma tillbaka, stämmer bra med verkligheten. Men han kom tillbaka. Om man betraktar boxningen som en konst, är nog Eddie Machens match mot Sonny Liston 1960 ett exempel på ovanligt skickligt genomförande. Liston var på sin höjdpunkt som boxare. Han var oerhört svårboxad. Stor, tung, men med stor snabbhet i kroppen och en blixtsnabb vänsterjab som han slog med extrem tyngd och precision. I tillägg till detta vapen använde han en höger som man med en kliché brukade kalla slägga. Liston hade slagit ut allt motstånd.
Det finns de som ser boxningen som en konst där stil och strategisk tankeskärpa, i kombination med full mental och kroppslig kontroll prövas på allvar. I matchen Liston - Machen anar jag denna boxningskonstens storhet. Liston döms som segrare i denna match där han för kanske enda gången när han var som bäst tvingas ge hela sin styrka och skicklighet mot en jämbördig motståndare.
Sonny Liston vs. Eddie Machen.
Eddie Machen dog 1972, troligen genom självmord, 40 år gammal.
Läs mer utförligt om Eddie Machens karriär i The Boxing Bulletin. Denna tidskrift har en annan analys än min av Machens match mot Liston.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar