Crime and forgiveness revisited

Remember - yes, but how?

A few weeks ago I wrote about the need to forgive and about the impossibility and the necessity of forgiving the unforgivable. This was on the 9th of July 2011.

I wrote about an unforgivable act, done by German troops on June 10, 1944. The killing of almost all the inhabitants in the small French town Oradour-sûr-Glâne. After having called them all to gather on the town square the German troops killed 642 men, women and children. Many were taken to the church and burnt to death when the church was set on fire. People were shot. Infants were killed by being smacked against a wall. Very few people managed to escape.

My mother’s novel Oradour (1958) which I had recently reread, gave, as I thought, an important perspective on the atrocious crime committed in Oradour. The novel describes the revenge taken by one of the survivors who murders a young German tourist in Oradour after the war. It pictures this murderer’s way towards understanding a dilemma that leads him to suicide: his own incapacity to forgive and the necessity of forgiving if life is to be worth living.

In the novel forgiveness is not about excusing the act or understanding the motives. Forgiveness is not about forgetting. Forgiveness is to understand what the perpetrator has done, both to others and to himself. Forgiveness is to see my own thirst for revenge, to understand what IT could do to others and to myself and to allow my knowledge about this to let me find ways of remembering that do not destroy life.

In order to go on with your own life after experiencing a calamity, you need to find a way of freeing yourself from it. The survivor who murdered the German tourist never found a way of freeing himself from the experience of the catastrophe. In the beginning of his farewell letter to his closest friend, he writes: ”You have your life, Marcel, and you must live. You must not take my death too much to heart. You know that I haven’t really lived since June 10 1944.”

An official website about the Oradour massacre in 1944.

LITTERATUR: Var hittar du det vakna skrivandet?

Var hittar du det vakna skrivandet? Jag hittar det, till exempel, hos den finlandssvenska författaren Susanne Ringell.

I Susanne Ringells berättande finns inga måsten. Överallt i mediabruset andas annars en förljugenhet, eller är det kanske en räddhågsenhet  som går ut på att man ska vara positiv. Man ska sälja sig som kreativ och lösningsbenägen, man ska säga och göra de rätta sakerna, som ska leda till resultat. Detta anas ofta också hos dem som försöker befria sig från tidens normkrav. Men inte så hos Susanne Ringell. Lyssna till exempel till hennes ofödda själ i novellen ”Intrigen”, ett foster som nyktert betraktar sin mamma och väljer att inte låta sig födas:

”Dessutom hade jag inte lust, jag hade lust också till annat. Vi ofödda skulle ha rosettåkning på Vintergatan till sfäreras musik och det brukar vara roligt, jag hade plötsligt bråttom till den begivenheten.” (22)

Så ansvarsfritt och fritt från alla krav kan Ringell uttrycka sig. Men inte ansvarslöst. Hon iakttar, registrerar och gör det med ansvaret hos den som ger det spektrum av impulser och intryck som läsarens självständiga varseblivning kräver. I kortnovellen ”Kvällar i Kavalla” gör hon en sån beskrivning av den ensamme mannen som sitter vid ett vickande bord med ett mjölkaktigt glas ouzo framför sig:

”Han har blå ögon, det är blå timman som har djupnat i hans blick. Det är förgätmigejen som genomsyrar varje cell. Han är en av de sista av sitt slag, han är en folkspillra. Han är bulgar men inte bulgar. Han är turk men inte turk. Han är grek och traker, rom och makedonier men ingenting av detta, han är pomak. Han är turkisk muslim som talar bulgariska. Han är bulgarisk turk som talar muslimska. I Turkiet är han ett skällsord. I övriga världen är han just ingenting, han finns inte. Hans blonda hår och blå ögon är en amsaga kring östra Medelhavet. Undangömda bergsbyar är hans sista rike.” (29)

I novellsamlingen Vattnen från 2010 är en sorts vakenhet utan färdiga svar det som väcker impulsen att läsa, och där finns en spänning i detta som driver den impulsen vidare. Livet är helt enkelt så väglöst och så sårbart som det är. Intet, döden, katastrofen, finns bland flera vägar, men liksom fallet är i ”Intrigen”, är vägvalet inte en fråga om att vinna eller förlora, lyckas eller misslyckas.

Det är sällan jag hittar nutida litteratur som verkligen undersöker förutsättningarna för liv och död i samtiden. Det är sällan jag hittar litteratur som inte antingen har en färdig agenda eller hopplöst ältar skrivkramp eller moralisk uppgivenhet. Jag tycker att Susanne Ringell visar väg för nutida skrivande när hon distanserar sig från färdiga normer och istället iakttar och vaket förmedlar det hon ser. Du som läser detta - var hittar du det vakna skrivandet?

Ringell, Susanne. Vattnen: noveller. Helsingfors: Söderströms, 2010.

Recension (GP) av Vattnen.
Recension SvD.

Sorg, Hat, Hämnd, Förlåtelse

Man hör det så ofta i samband med folkmord och krigsförbrytelser. Man hörde det vid slutet av Första Världskriget. Man hörde det vid fredsslutet efter Andra Världskriget. Man hör det ännu när man talar om Förintelsen.

Glöm aldrig. Aldrig mer.

Man hör det med hänvisning till Sharpvillemassakern i Sydafrika. Man hör det med hänvisning till striderna och attentaten i Nordirland. Senast jag hörde det var när Ratko Mladic talade om historiska förbrytelser begångna mot det serbiska folket. För inte så längesen hörde jag det också sägas om Israels bombningar av Gaza 2009.

Glöm aldrig. Aldrig mer.

Vad betyder dessa utfästelser?
Vad är det man inte får glömma för att förbrytelser som Förintelsen och Gaza 2009 inte ska upprepas?
Vad är det man måste komma ihåg?

Läser - igen - min mammas roman Oradour (1958).

Céline-Marie Dickson 1966

Den lilla staden Oradour förstördes av tysk trupp en dag i juni 1944. De flesta av stadens invånare dödades. Fem år tidigare hade min mamma senast besökt staden tillsammans med sin franske morbror.

Körsbärsplockning utanför Oradour 1929

Kommer ihåg att jag hjälpte henne läsa korrektur när boken skulle ges ut.
Nu ger den mig följande tankar:


Finns det något gott hos människan?
Finns det något gott hos de nazister som utförde illdåd som detta?
Finns det något gott hos rövaren på korset?
Finns det något gott hos dem som förorsakar mig lidande?
Svaret på de frågorna bestämmer vad det är jag måste komma ihåg - vad det är jag inte får glömma.

I romanen Oradour är det inte bara tron på existensen av något gott hos människan, hos nazisten, hos rövaren, hos mitt hatobjekt som ligger i vågskålen.
En lika stor fråga är om jag själv har det i mig att vilja förlåta, eller om jag hellre väljer att ”leva kvar i mina fruktansvärda minnen”.
Är det detta jag aldrig får glömma?

I denna roman ställs frågan:
Hur förlåter jag?
Vad betyder det att förlåta?

Och den får mig att själv undra: Hur förlåter jag?

Att förlåta är inte att glömma.
Att förlåta är att lämna.
Ordet förlåta betyder i sig att lämna. Att lämna bakom sig.

Att lämna bakom sig.
Om man lämnar något bakom sig - innebär det att det man lämnar får en plats?
Man lämnar det där.
Det finns alltid där.
Jag kan alltid komma tillbaka till det, men det finns inte alltid med mig.
Det finns inte alltid med mig och det styr inte alltid mina tankar.
Det styr inte alltid mina känslor.
Det styr inte alltid mina handlingar.

Vad betyder det att förlåta Oradour?
Vad betyder det att förlåta Förintelsen?
Vad betyder det att förlåta Gaza 2009?

I romanen Oradour är förlåtelsen både en nödvändighet och en omöjlighet.
Och den väcker frågor idag.
Kan Israel lämna Förintelsen bakom sig?
Kan Palestina lämna Gaza 2009 bakom sig?
Vad är det vi aldrig får glömma?

Låna: http://libris.kb.se/bib/1177358 

Köpa: http://www.bokstugan.se/bok/19832.html

(Läs också på denna blogg om Céline-Marie Dicksons roman Synrand.)

Behövs Humaniora?

Vad är humaniora?
Humaniora är kunskap om människors liv.

Vem behöver kunskap om människors liv?
Vem behöver inte kunskap om människors liv?

Humaniora är också kunskap och färdigheter i mänsklig uttrycksförmåga.
Vem behöver kunskap och färdighet i mänsklig uttrycksförmåga?
Vem behöver inte sådan kunskap?

Vad är mänsklig uttrycksförmåga?
Att berätta, att beskriva, att avbilda, att rita, forma, måla, sjunga, tala, gestikulera, skriva.

Att studera hur människor berättar, beskriver, avbildar, ritar, formar, målar, sjunger, talar, gestikulerar, skriver är att lära känna den verklighet man själv och andra lever i.

Alla människor behöver kunskaper om den verklighet man själv och andra lever i.

Den som specialiserar sig för att studera ett område av mänsklig uttrycksförmåga bidrar till den samlade kunskapen om människors liv.

I den samlade kunskapen om människors liv ingår kunskap om de berättelser, beskrivningar, bilder, former, sånger som formas av och som formar människors liv i olika tider och kulturer.

I den samlade kunskapen om människors liv ingår kunskap om de berättelser, beskrivningar, bilder, former, sånger som utgör en del i ungdomars, pensionärers, forskares, politikers, löntagares, näringslivsexperters, jordbrukares, föräldrars, arbetslösas, och alla andras liv.

I den samlade kunskapen om människors liv ingår kunskap om Harry Potter liksom kunskap om Stefan Fölsters sätt att berätta och beskriva sin verklighet.

I den samlade kunskapen om människors liv ingår kunskap om goda som dåliga, rika som fattiga exempel på mänsklig uttrycksförmåga.

Humaniora skapar förutsättningar för den som självständigt vill kunna orientera sig i den värld hon eller han lever i.

Humaniora skapar förutsättningar för den som självständigt och begripligt vill kunna uttrycka det som är värt att berätta, beskriva, avbilda, rita, forma, måla, sjunga, säga, visa eller skriva.

Behövs humaniora?

.