Citerad från bloggen Opera på Bruket: http://operapabruket.blogspot.com/
fredagen den 9:e april 2010
David Dickson 2010 04 09
Andrea Bocelli i Oslo
Att skapa konst
Jag var igår på konsert i Oslo och hörde operatenoren Andrea Bocelli i det första framträdandet på hans Scandinavia Tour, där han idag, fredag uppträder i Köpenhamn och på söndag på Globen i Stockholm. Det var en riktigt stark upplevelse. Den gav mig intryck som fick mig att tänka på vad en konstupplevelse är, och det tänker jag dela med mig av här. Konserten gav mig också en del tankar kring själva arrangemanget. En del av de tankarna tänker jag också ta upp här. Slutligen, vad tyckte jag om Bocellikonserten? Ja, den gav mig en stark konstupplevelse, men den väckte också frågor om Bocellis upplägg av konserten. Jag tycker inte att han levererade fullt ut.
Men först alltså - vad är en konstupplevelse? Andrea Bocellis varma tenorröst? Hans ekvilibristiska modulering av rösten i de högsta tonlägena och hans inkännande tolkning av känslor och poetiska uttryck? Är det hans glädjefyllda sceniska karisma och hans känslomättade tolkning av odödliga operaarior? Är det hans kanske provokativa mix av modernt och pop med seriöst och traditionellt, av lättsamt och allvarligt, av storslaget och humoristiskt?
Allt detta finns hos Andrea Bocelli och ja, det fanns också med i föreställningen på Telenor Arena utanför Oslo den 8:e april. Men dessa uttryck i hans konstnärskap är ändå bara hans medel för att skapa en konstupplevelse hos mig som åskådare. Min konstupplevelse - liksom din vill jag tro - skapas av helheten av intryck. I den helhet som Andrea Bocelli skapade i Telenor Arena ingick det ljus- och bildspel, som blandade närbilder av scenens artister, kören och orkestern med historiska bilder som frammanade klassiska och legendariska framträdanden av Bocellis sångnummer. I helheten ingick den tiotusenhövdade publiken liksom arenan, luften, ljudanläggningen och den fysiska närvaron av artister, körer, och orkester. I helheten ingick också framträdandet på den fysiska scenen och det samspel som skapades mellan den och det digitala screenframträdandet.
I denna helhet skapades min konstupplevelse av Andrea Bocelli i Oslo, och jag ska förmedla en bild av den för att komma närmare ett svar på frågan ”vad är en konstupplevelse?”. Ett starkt fragment av min upplevelse av Bocellis föreställning började med ”Toreador” från Carmen med dansstämning i salongen och dramatiskt stiliserad tjurfäktningsbalett på huvudscreenen. I andra avdelningen av föreställningen togs temat Spanien och tjurfäktning åter upp med Laras ”Granada”, denna gång med historiska tjurfäktningsbilder, spelet mellan matadorens utmanande mod och den skräckblandade beundran hos den dam i publiken han uppvaktar. Bocellis känslomättade tenor med dess starka mjuka manlighet skapar spänning i samspel med bildsvepen mellan matador, tjur, den utvalda kvinnan och kameranedslag i den upprymda tjurfäktarpubliken. Och där, mitt i denna intensiva upplevelse av manligt och kvinnligt i traditionell medelhavstradition, fokuserar kameran ett känt historiskt ansikte. Generalissimo Franscisco Franco. Ett kort ögonblick. För många i publiken kanske ett anonymt ansikte bland andra. Samtidigt en punkt efter en mening. En hågkomst av en av centralfigurerna på trettiotalets världsscen.
Här vill jag peka på en ny dimension som är en del av en konstupplevelse. När bildsekvensen snuddar vid trettiotalets fascism går föreställningen vidare samtidigt som min konstupplevelse gör en djupdykning i min egen erfarenhetsvärld och fångar upp tankar och intryck från det som är jag. I mitt medvetande aktiveras viktiga erfarenheter, som i min konstupplevelse samspelar och skapar en ny helhet med Bocellis och Telenorarenans helhet.
Min konstupplevelse av Bocellis konsert på Telenor Arena i Oslo blir alltmer mångtydig. Ett annat bekant ansikte passerar förbi på storbilden i inledningen till Bocellis tolkning av C.A. Bixios ”Mamma”. Det är en bild av Beniamino Gigli, stortenoren som gjorde succé i andra världskrigets Italien med denna sång i filmen med samma namn. Beniamino Gigli nämns flera gånger i Bocellis programblad. Jag upplevde hans sång i barndomen. Jag upplevde det känsliga uttrycket i hans sång som hans sätt att vara man och fick det med mig som något jag kunde bejaka hos mig själv. Samtidigt vet jag att Gigli var fascisten Mussolinis favoritsångare och jag hisnar lite grann när jag ställs inför insikten att det är i denna anda, i detta poetiska uttryck, som jag har blivit jag. Andrea Bocellis snapshots av fascismen mitt i mixen av det innerliga, det kärleksfulla, det manliga, det kvinnliga öppnar upp något i mig som han inte anar. Och jag undrar vad han vill? Med sin medelhavsmanlighet. Med sin Gigli. Med sin Franco. Med sin mjukhet och sin styrka. Men det är inte det som är konstupplevelsen. Den är min.
I Telenor Arena i Oslo händer detta. Här ska Andrea Bocelli som han själv uttrycker det, ge publiken det han själv alltid önskat, det som passionen i sången har gett honom själv. Och jag vet att han kan förmedla detta. Jag har hört honom på CD hemma. På den fysiska scenen står han som en figur så liten att man omöjligt kan urskilja några anletsdrag. På screenerna ser man honom och de andra artisterna. Ja, läpprörelserna stämmer med ljudet. Ibland glömmer man bort att titta på de små figurerna på scenen. Man försöker göra sig kvitt känslan av att man ser detta på TV. Man blundar och lyssnar. Men skillnaden mellan CD-lyssnandet hemma och det fysiskt omedelbara konsertlyssnandet uteblir när jag blundar, och jag kommer på mig med att sakna det omedelbara som jag har upplevt i en akustiskt välkonstruerad konsertlokal. En annan sak som konfunderar mig är att inget prat förekommer mellan de olika numren. Publiken är tydligt upplagd för kontakt. Ibland applåderar den spontant mitt under ett nummer. Ibland, fångas den av rytmen och applåderar i takt med musiken. Men ingen tackar för applåderna. Visst, det är knappast kutym i operavärlden att tacka publiken för deras applåder efter varje nummer, men detta är en digital konsert där avsaknaden av fysisk närhet behöver kompenseras av annan kommunikation för att ömsesidighet ska uppstå.
Andrea Bocelli lyckas skapa en omskakande konstupplevelse. Men delar av det som han säger sig vilja ge uteblir. Kanske är den elakt dammiga luften en bidragande orsak. Men framför allt är det lokalens brist på förutsättningar att skapa närhet. Men detta visste Bocelli och arrangörerna från början. Man hade att välja mellan konventionella operalokaler med närhet, god akustik men mindre publik och Telenor Arenas industriella massproduktion. Visst. Men då utger man sig inte för att vilja förmedla något som förutsätter fysisk närvaro. Bocelli levererade god konst men han levererade inte det han är unik på - den närhet som ger publiken ståpäls.
David
PS. se länk till aftenpostens recension
kolla på denna också om du är intresserad av konstupplevelser och hur de kan göras tillgängliga för fler:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar