OPERA: Silversjön

citerad från bloggen Opera på Bruket http://operapabruket.blogspot.com/search?updated-max=2010-03-25T15%3A45%3A00-07%3A00&max-results=7

onsdagen den 17:e mars 2010

Silversjön

10 03 17 opera på bruket David

David Dickson

Ytterligare en operaupplevelse:

På fredagen häromveckan fick jag reda på att Folkoperan i Stockholm gästspelade i Vara med Kurt Weills Silversjön. Det skulle vara på lördan, så jag ringde och kollade om det fanns biljetter och de reserverade en åt mig. Satte mig i bilen. En härlig tur över Bäckefors, Stigen, förbi Vänersborg och ut mot Mariestadshållet efter Trollhättan. Tre Älgar tar man till höger och efter åtskilliga kilometer ligger Vara som en liten tarm en bit från allfarvägen. Kan här finnas ett konserthus? Kan här finnas en marknad för opera?

Visst kan det! 200 pers bänkade sig, och en man från Lidköping satte sig bredvid mig och menade att det var ovanligt med dessa stålställningar på scen och orkestern som satt nästan lite offside i bakgrunden under en massa bråte. Allt var avskalat och känslan av tid och plats skapades nästan enbart i samspelet mellan skådespelarna och publiken. Så kände jag det, och det tyckte jag om.

Kurt Weill gjorde nog Silversjön mer som musikal än opera. Och han satte upp den minst sagt provocerande tre veckor efter Hitlers maktövertagande 1933. På tre platser samtidigt satte han upp den och nu hör jag den som en fråga - inte bara till dåtidens tyskar utan helt klart också till mig - vad styr dina handlingar: du själv och ditt samvete eller tidsandans krav och lagars och myndigheters påbud?

Severin och hans svältande kompisar rånar en butik. Severin får med sig en ananas och när de flyr blir han nedskjuten av polismannen Olim. När Olim förstår vad som hänt, börjar han lyssna till sitt samvete. Han avstår från att rapportera brottet och när han tänker vidare på rätt och orätt i samhället bestämmer han sig för att lämna polisyrket. En lotterivinst gör det möjligt för Olim att göra verklighet av sin önskan att hjälpa sitt offer. Det är detta som blir en kärnfråga i Weills musikskådespel - vad innebär det att hjälpa? Och svaret som Olim kämpar sig fram till genom Severins hämndbegär och vrede över att ha blivit invalidiserad blir en solidaritet med människans livsvilja. En ömsinthet mot livslågan hos honom själv och hans sårade medmänniska.

Det känns som en riktig fråga och jag upplever mig stundtals vara med i det som skapar den frågan. Jag ställer mig den frågan var dag i mina möten med människor. Vad styr mina handlingar och vad innebär det att hjälpa. I Silversjön möts Olim och Severin till sist i ett gemensamt försök att hitta näring för livslågan. Innan det mötet kan komma till stånd måste de arbeta sig igenom lager på lager av ömsesidig misstro, skräck och vrede. I den processen träder karaktärer i omgivningen fram - några för att dra egen fördel av huvudpersonernas konflikt, andra för att skapa möjligheter till försoning. Ulrika Mjörndals Fennimore är den jag tycker bidrar starkast till gestaltningen av mänsklig värme. I konflikten mellan samvete och laglydighet, mellan samhörighet och misstro växer värmen i hennes röst så att den till sist omsluter hela denna konstupplevelse och när Olim och Severin i slutscenen går över Silversjöns is mot en annan strand är det Fennimores varma livslåga som gör att även deras framtid andas ett visst hopp.

Kurt Weill fick sätta sig i sin bil och fly mot franska gränsen för att undgå Gestapo efter denna föreställning. Vad han upplevde under den färden kan man fantisera om. Jag satte mig i min bil och for mot Bengtsfors. Ensam i natten. Daniel Franks mörka känslostämningar i rollen som Severin satt kvar och gjorde starkt intryck. Torkel Peterssons talroll som Olim försvann lite för mig bland de sångroller som trots allt bar det dramatiska uttrycket i pjäsen. Kaj Hagstrands olika roller som lotteriagent och kapitalistisk gulaschbaron hängde kvar som humoristiska stråk i allvarsmörkret, och så Ulrika Mjörndal som Fennimore, Fennimore, Fennimore! Rösten följde med på min färd. Jag ska fundera mer på vad hon faktiskt gjorde för den här föreställningen.

Nog om det. Jag slog på radion och kom in i programmet Vaken som går nattetid och som jag lyssnat på ibland när jag varit ute och kört tidigt eller sent. När jag kom över Stallbackabron vid Trollhättan spelade de När det stora vemodet rullar in. Med Jerry Williams!. Då var det någon port som öppnades för ett ögonblick och det var nog bra att de följde upp med Nanne Grönvalls Avundsjuk så att jag kom ner på jorden igen.

David