2010 06 13 Dans- och ljudföreställning i Säffle
”Ni i publiken ska ställa er här” sa en person, som jag förstod nog tillhörde ensemblen, och visade fram oss till vad som verkade vara en scenplats mitt på golvet i lokalen. Det var barn, ungdomar och vuxna och jag kände en viss osäkerhet om vilka som var publik och vilka som var artister. Efter en liten stund började några ge ett hummande ljud ifrån sig och rätt som det var hördes ett snyftande ljud någonstans ifrån. Det var fortfarande svårt att säkert veta från vem och varifrån ljuden kom, men undan för undan trodde jag mig kunna skilja artister från publik. Rätt som det var kom en liten grupp ungar in utifrån glasskiosken, och åter uppstod osäkerhetskänslan om de bara kom lite sent eller om de på något sätt var med i föreställningen. De blandade sig med oss men utan att jag egentligen märkte hur det gått till, var de med i en grupp som rörde sig runt och lät som lamm som ropar på sin mamma.
På sätt och vis var vi alla med. De mest aktiva - skådespelarna/mimarna/hummarna - gick runt, sprang, bildade lag, gick i flock, rullade runt, låg stilla som efter en olycka eller sprang som getter eller gäss in och ut mellan de som var publiken. Ibland frestades jag som publik att delta med ett tillrop eller en gest och det verkade vara vissa i publiken som lät sig dras med på det viset, men det var samtidigt lite osäkert om man var inbjuden att delta på det viset eller ej.
Fanns det ett tema i denna föreställning? För mig blev ett tema glimtvis till, men det var återigen osäkert om det delades av andra. Osäkerhet om temat, men samtidigt frihet att ”läsa” utifrån sina egna utgångspunkter. För mig uppstod känslor, tankar kring konflikt, följa med strömmen, oro att bli utanför, dras med, låta sig dras med. Jag uppfattade inte någon gestaltning av självständighet, men berördes i känsla och tanke av de olika gestaltningarna av flockbeteende. Jag har alltid mått illa när flocken vill dra mig med. Det var mitt perspektiv. I föreställningen så som jag såg den, gestaltades flockbeteendet, grupptillhörigheten, på något sätt på både gott och ont.
Detta var den första akten om man så får säga. I den andra fick vi, som jag uppfattade som publiken, sitta mer konventionellt på stolar runt den plats på golvet där de som jag uppfattade som skådespelarna skulle hålla till. Även här fanns vissa osäkerhetsmoment, bland annat eftersom de som jag uppfattat som aktörer i den första avdelningen nu satt bänkade i publiken. Föreställningen nu bestod mycket av de två huvudaktörernas energiska gång kring varandra på tvärs genom scenutrymmet. Detta utrymme vidgade de genom att röra sig även utanför själva scenen och vi blev inlemmade i aktionen genom att deras vägar rörde sig runt publiken. De två huvudaktörerna lät ganska mycket tid gå till just dessa energiska gångturer vilket gav tillfälle till att skapa sig bilder av vad detta ganska outtalade drama kunde gestalta. Deras sätt att korsa varandras spår, deras möten, reaktioner och kringgående rörelser skapade hos mig bilder av en kärleksrelation. Det började som rätt vaga bilder i mitt medvetande just då, men det har stannat kvar och ger mig fortfarande synintryck som berör vad en kärleksrelation är för mig. Ett par sångavsnitt med starkt känsloladdad gestik frammanade dramatiska bilder av fysisk och känslomässig attraktion. Kärleksdramat som konflikt mellan attraktion och rädsla. Särskilt dramatik-skapande blev ett avsnitt där en kyss gjordes till en sångscen där kontrahenterna med full kraft sjöng rakt in i munnen på varandra. Påtaglig närhet och påtagligt avstånd: jag kände kärleken som en konflikt mellan viljan att sammansmälta till ett och viljan fortfarande vara jag, att avgränsa sig själv från den andre. Mitt i detta kom ett scenavsnitt där den banala historien om kungafamiljens svartsjukedrama mellan Jonas och prinsessan Madeleine gavs en knorr av att skådespelarna ”bytte kön”. Den manlige spelade prinsessan och den kvinnliga spelade Jonas. Ett sätt att rucka på förväntningar kring genus förstås. Att den scenen avrundades av att rumporna blottades utmanade kanske de rojalistiska känslorna hos någon, men antydde också en utmaning av vad som är gränserna för vad man som publik ville se - gränserna också till exempel för det lämpliga i en blandad vuxen-barnföreställning.
Ett avsnitt som var intressant ur dramaturgisk synvinkel var när skådespelarna i övergången från scenen med Jonas och Madeleine bjöd publiken på en magnifik tårta som man först inte riktigt visste om den var en attrapp eller på riktigt. Genom att den var på riktigt och samtidigt en del av rekvisitan kom tårtserveringen och publiken att bli en del av scenen och en bakgrund till fortsättningen av relationskampen som gestaltades på scen. Att det till slut visade sig att en av dem som tveksamt lät sig övertalas att börja ta en bit av tårtan var den som faktiskt hade bakat den, gjorde att gränserna mellan scenisk gestaltning och verklighet ytterligare ifrågasattes.
Inte minst intressant blev samtalet efteråt mellan skådespelare och publik. Samtalet samlade intrycken och gav tillfälle för skådespelarna att pröva hur deras idéer fungerat. Själv tycker jag att det är kul att tillåta mig att seriöst formulera bilder och gestaltningar och spekulera i olika tema- och berättelsespår som väckts hos mig, samtidigt som jag från början till slut är skeptisk till om detta skådespel överhuvudtaget var något annat än tomt lurendrejeri. Visst är det kejsarens nya kläder. De går omkring och låtsas och vi läser in djupa betydelser. Men - så funkar väl konsten. Medan vi hade vårt eftersnack var barnen ute och lekte. De måtte ha haft sitt samtal också för rätt som det var kom de inrusande och ropade: ”Varför visade ni rumporna?”
/////////David
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar