En språkdiskussion på förekommen anledning

Gammal form, nytt uttryck

Vad är ett ord?
Ett ord är som en historiebok. Varje ord bär med sig sin historia. Du använder ordet ”hon” och de värderingar du lägger i det ordet, och även de värderingar du bemöts med, hakar på ordet som kardborrar eller dammtussar och följer sedan ordet när du använder det igen. Alla situationer som det passerat igenom och använts i finns infärgade i det och ordet blir på så vis en länk till historiens olika tidsåldrar och deras skilda värderingar.

Varifrån kommer det nya?

Orden ”han” och ”hon” bär till exempel med sig betydelsen av att vara man och att vara kvinna i ett patriarkaliskt samhälle. Samtidigt använder du orden i ditt sammanhang, låt oss säga ett i vart fall delvis mera jämlikt sammanhang, och dessa ord får då en ny färgnyans som de inte hade förut. Varje gång du diskuterar, varje gång du lyssnar på ett samtal, varje gång du utför eller bevittnar en handling som har att göra med vad det innebär att vara man och vad det innebär att vara kvinna, ändras eller befästs dina värderingar om detta. Ett spår, en kardborre från dessa situationer hakar fast i din användning och förståelse av orden ”han” och ”hon” och stannar kvar där och färgar ordens betydelse. De gamla värderingarna kring vad det har varit att vara kvinna och att vara man försvinner inte, men det uppstår viktiga spänningar och utmaningar till tankar kring orden och deras vidhängande värderingar, utmaningar som du i längden inte kan nonchalera. 

Att ord bär på värderingar har lett dagens språkreformatörer till att föreslå ett nytt pronomen för att om möjligt utrota de patriarkaliska värderingarna ur språket. Det värderingsfria ”hen” skulle ersätta ”han” och ”hon”. Genom att instifta ett nytt ord hoppas man kunna rensa bort språkets fördomar och på det viset kunna påverka värderingarna i en förnuftsmässig riktning.

Ta fram för vädring!

Intressant i det sammanhanget är att mentalitet och värderingar historiskt sett inte förändras genom införandet av påbud. Inte heller har det brukat vara framgångsrikt att förändra värderingar genom att försöka utradera dem. Nya tankar och nya värderingar uppkommer istället när gamla värderingar vi bär på konfronteras med nya värderingar och tankar. En förutsättning för en sådan omdanande konfrontation är att språkets och ordens inneboende normer tillåts att komma fram i ljuset, tillåts att uttalas så att det i samtal hörs hur de låter i mötet med det nya eller annorlunda. För att det ska hända behöver vi de gamla orden. Det är mötet som åstadkommer förändringen.

Språket består av värderingar. Varje ord bär med sig sin historia. Du använder ordet ”hon”, och de värderingar du lägger i det ordet och även de värderingar du bemöts med hakar på ordet som dammtussar och följer sedan ordet när du använder det igen. Själv tycker jag om den tanken. Det känns hoppfullt att använda ett gammalt välanvänt ord som drar fram mina egna fördomar ur dess gömmor. Så tvingas jag damma av det i den nya verklighetens luft och ljus.

Fönster med luft och ljus