Du fick aldrig veta

Vill du lyssna?
Bruno K. Öijer läser sin dikt "Du fick aldrig veta"






Du fick aldrig veta
att när du rest satt jag kvar
vid avtrycket i gräset,
där du legat.

Jag förde min hand
över det nedpressade gräset
och det var
som om jag
behövde och vårdade
din frånvaro,
mer
än jag behövde och vårdade dig.

Det var
som om ingenting fick
komma tillbaka.
Om du återvänt
hade du gjort intrång.
Du hade stört
smärtans landvinningar.

Och du får aldrig veta
hur ömt och starkt
jag talade till din skugga
i gräset.

Det var
som om jag redan sörjde dig -
som om jag försökte vänja mig vid
vad som väntar oss alla.
Och att priset
för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet,
som redan från början uteslutit
och raserat
tron på en varaktig kärlek


Se också Bruno K.Öijer intervjuad i TV-programmet Kobra på bloggen Tankefigurer
.