LITTERATUR: Var hittar du det vakna skrivandet?

Var hittar du det vakna skrivandet? Jag hittar det, till exempel, hos den finlandssvenska författaren Susanne Ringell.

I Susanne Ringells berättande finns inga måsten. Överallt i mediabruset andas annars en förljugenhet, eller är det kanske en räddhågsenhet  som går ut på att man ska vara positiv. Man ska sälja sig som kreativ och lösningsbenägen, man ska säga och göra de rätta sakerna, som ska leda till resultat. Detta anas ofta också hos dem som försöker befria sig från tidens normkrav. Men inte så hos Susanne Ringell. Lyssna till exempel till hennes ofödda själ i novellen ”Intrigen”, ett foster som nyktert betraktar sin mamma och väljer att inte låta sig födas:

”Dessutom hade jag inte lust, jag hade lust också till annat. Vi ofödda skulle ha rosettåkning på Vintergatan till sfäreras musik och det brukar vara roligt, jag hade plötsligt bråttom till den begivenheten.” (22)

Så ansvarsfritt och fritt från alla krav kan Ringell uttrycka sig. Men inte ansvarslöst. Hon iakttar, registrerar och gör det med ansvaret hos den som ger det spektrum av impulser och intryck som läsarens självständiga varseblivning kräver. I kortnovellen ”Kvällar i Kavalla” gör hon en sån beskrivning av den ensamme mannen som sitter vid ett vickande bord med ett mjölkaktigt glas ouzo framför sig:

”Han har blå ögon, det är blå timman som har djupnat i hans blick. Det är förgätmigejen som genomsyrar varje cell. Han är en av de sista av sitt slag, han är en folkspillra. Han är bulgar men inte bulgar. Han är turk men inte turk. Han är grek och traker, rom och makedonier men ingenting av detta, han är pomak. Han är turkisk muslim som talar bulgariska. Han är bulgarisk turk som talar muslimska. I Turkiet är han ett skällsord. I övriga världen är han just ingenting, han finns inte. Hans blonda hår och blå ögon är en amsaga kring östra Medelhavet. Undangömda bergsbyar är hans sista rike.” (29)

I novellsamlingen Vattnen från 2010 är en sorts vakenhet utan färdiga svar det som väcker impulsen att läsa, och där finns en spänning i detta som driver den impulsen vidare. Livet är helt enkelt så väglöst och så sårbart som det är. Intet, döden, katastrofen, finns bland flera vägar, men liksom fallet är i ”Intrigen”, är vägvalet inte en fråga om att vinna eller förlora, lyckas eller misslyckas.

Det är sällan jag hittar nutida litteratur som verkligen undersöker förutsättningarna för liv och död i samtiden. Det är sällan jag hittar litteratur som inte antingen har en färdig agenda eller hopplöst ältar skrivkramp eller moralisk uppgivenhet. Jag tycker att Susanne Ringell visar väg för nutida skrivande när hon distanserar sig från färdiga normer och istället iakttar och vaket förmedlar det hon ser. Du som läser detta - var hittar du det vakna skrivandet?

Ringell, Susanne. Vattnen: noveller. Helsingfors: Söderströms, 2010.

Recension (GP) av Vattnen.
Recension SvD.

Sorg, Hat, Hämnd, Förlåtelse

Man hör det så ofta i samband med folkmord och krigsförbrytelser. Man hörde det vid slutet av Första Världskriget. Man hörde det vid fredsslutet efter Andra Världskriget. Man hör det ännu när man talar om Förintelsen.

Glöm aldrig. Aldrig mer.

Man hör det med hänvisning till Sharpvillemassakern i Sydafrika. Man hör det med hänvisning till striderna och attentaten i Nordirland. Senast jag hörde det var när Ratko Mladic talade om historiska förbrytelser begångna mot det serbiska folket. För inte så längesen hörde jag det också sägas om Israels bombningar av Gaza 2009.

Glöm aldrig. Aldrig mer.

Vad betyder dessa utfästelser?
Vad är det man inte får glömma för att förbrytelser som Förintelsen och Gaza 2009 inte ska upprepas?
Vad är det man måste komma ihåg?

Läser - igen - min mammas roman Oradour (1958).

Céline-Marie Dickson 1966

Den lilla staden Oradour förstördes av tysk trupp en dag i juni 1944. De flesta av stadens invånare dödades. Fem år tidigare hade min mamma senast besökt staden tillsammans med sin franske morbror.

Körsbärsplockning utanför Oradour 1929

Kommer ihåg att jag hjälpte henne läsa korrektur när boken skulle ges ut.
Nu ger den mig följande tankar:


Finns det något gott hos människan?
Finns det något gott hos de nazister som utförde illdåd som detta?
Finns det något gott hos rövaren på korset?
Finns det något gott hos dem som förorsakar mig lidande?
Svaret på de frågorna bestämmer vad det är jag måste komma ihåg - vad det är jag inte får glömma.

I romanen Oradour är det inte bara tron på existensen av något gott hos människan, hos nazisten, hos rövaren, hos mitt hatobjekt som ligger i vågskålen.
En lika stor fråga är om jag själv har det i mig att vilja förlåta, eller om jag hellre väljer att ”leva kvar i mina fruktansvärda minnen”.
Är det detta jag aldrig får glömma?

I denna roman ställs frågan:
Hur förlåter jag?
Vad betyder det att förlåta?

Och den får mig att själv undra: Hur förlåter jag?

Att förlåta är inte att glömma.
Att förlåta är att lämna.
Ordet förlåta betyder i sig att lämna. Att lämna bakom sig.

Att lämna bakom sig.
Om man lämnar något bakom sig - innebär det att det man lämnar får en plats?
Man lämnar det där.
Det finns alltid där.
Jag kan alltid komma tillbaka till det, men det finns inte alltid med mig.
Det finns inte alltid med mig och det styr inte alltid mina tankar.
Det styr inte alltid mina känslor.
Det styr inte alltid mina handlingar.

Vad betyder det att förlåta Oradour?
Vad betyder det att förlåta Förintelsen?
Vad betyder det att förlåta Gaza 2009?

I romanen Oradour är förlåtelsen både en nödvändighet och en omöjlighet.
Och den väcker frågor idag.
Kan Israel lämna Förintelsen bakom sig?
Kan Palestina lämna Gaza 2009 bakom sig?
Vad är det vi aldrig får glömma?

Låna: http://libris.kb.se/bib/1177358 

Köpa: http://www.bokstugan.se/bok/19832.html

(Läs också på denna blogg om Céline-Marie Dicksons roman Synrand.)

Behövs Humaniora?

Vad är humaniora?
Humaniora är kunskap om människors liv.

Vem behöver kunskap om människors liv?
Vem behöver inte kunskap om människors liv?

Humaniora är också kunskap och färdigheter i mänsklig uttrycksförmåga.
Vem behöver kunskap och färdighet i mänsklig uttrycksförmåga?
Vem behöver inte sådan kunskap?

Vad är mänsklig uttrycksförmåga?
Att berätta, att beskriva, att avbilda, att rita, forma, måla, sjunga, tala, gestikulera, skriva.

Att studera hur människor berättar, beskriver, avbildar, ritar, formar, målar, sjunger, talar, gestikulerar, skriver är att lära känna den verklighet man själv och andra lever i.

Alla människor behöver kunskaper om den verklighet man själv och andra lever i.

Den som specialiserar sig för att studera ett område av mänsklig uttrycksförmåga bidrar till den samlade kunskapen om människors liv.

I den samlade kunskapen om människors liv ingår kunskap om de berättelser, beskrivningar, bilder, former, sånger som formas av och som formar människors liv i olika tider och kulturer.

I den samlade kunskapen om människors liv ingår kunskap om de berättelser, beskrivningar, bilder, former, sånger som utgör en del i ungdomars, pensionärers, forskares, politikers, löntagares, näringslivsexperters, jordbrukares, föräldrars, arbetslösas, och alla andras liv.

I den samlade kunskapen om människors liv ingår kunskap om Harry Potter liksom kunskap om Stefan Fölsters sätt att berätta och beskriva sin verklighet.

I den samlade kunskapen om människors liv ingår kunskap om goda som dåliga, rika som fattiga exempel på mänsklig uttrycksförmåga.

Humaniora skapar förutsättningar för den som självständigt vill kunna orientera sig i den värld hon eller han lever i.

Humaniora skapar förutsättningar för den som självständigt och begripligt vill kunna uttrycka det som är värt att berätta, beskriva, avbilda, rita, forma, måla, sjunga, säga, visa eller skriva.

Behövs humaniora?

.

VÅRA VITA ÄGG: En konstnärlig balansakt mellan högstämdhet och vardagsverklighet

Opera på Bruket är en årligt återkommande operasatsning i Fengersfors i Dalsland, där den lokala vokalensemblen Not Quiet nu 2011 för femte året givit en operaföreställning i de brukslokaler där konstnärsgruppen Not Quite har skapat ett kulturcentrum. Vokalensemblen Not Quiet har i år satt upp en egenproducerad operaföreställning med musikalisk utgångspunkt i klassiska mässor och traditionell operamusik och med tematisk utgångspunkt i poeten Lina Ekdahls dikter. I föreställningen medverkade Lina Ekdahl som uppläsare i samspel med klassiska körstycken. 


Föreställningen spelades på Fengersfors Bruk, Åmål 1, 2 och 3 juli 2011.


De första idéerna inför årets Opera på Bruket föddes ur de kreativa idékrockar som uppstod när Not Quiet vokalensemble förberedde förra årets operettföreställning av En natt i Venedig. Kärleken till den traditionella operans starka känslouttryck fanns grundmurad i kören. Samtidigt fanns en undran över operagenrens begränsningar och möjligheter - om operagenren kunde vara en aktiv konstform i nuet, om den kunde förmås att gestalta dagens verklighet, dagens känslor och konflikter.

Not Quiet Vokalensemble hade då tre operasatsningar bakom sig. Från att ha börjat i helt liten skala och med enklast möjliga scenografi hade man nu ett musikaliskt och konstnärligt helhetsgrepp som kombinerade skaparglädje och kvalitetskrav. Med ett öga på den klassiska operans olika uttryck i aktuella scenuppsättningar, och ett annat öga på skilda försök att experimentera med opera som uttrycksform i nuet, blev körföreningen tidvis och bitvis ett forum för nya idéer kring operaskapande.

Inför föreställningen av En natt i Venedig togs ett av många steg i
 körens utveckling när man engagerade operasångerskan Ulrika Nilsson i en heldagskurs i scenisk gestaltning för körens medlemmar. Ulrika frilansar som operasopran. Hon har tidigare sjungit i Opera på Bruket och var just våren 2010 engagerad vid Stockholms Folkoperas uppsättning av Kurt Weills Silversjön, som också gavs vid Konserthuset i Vara.

Senare, som inför årets Opera på Bruket, har Ulrika Nilssons dramaimpuls i kören följts upp, till exempel i samarbetet nu med regissören Karl Ekdahl. Det som hände då, vid Ulrikas workshop med scenisk framställning, var bland annat att en delvis ny säkerhet började ta form. Fler ville agera. Fler ville våga. Och samtidigt gav denna växande säkerhet läge att seriöst diskutera möjligheten att skapa en helt egen operaföreställning.

Som det brukar vara när kreativiteten stormar, fanns det åtskilliga idéer. Men En natt i Venedig skulle scensättas och framföras. Framtidsidéerna fick välbehövlig vila och det blev lätt att sätta fokus på den näraliggande uppgiften med ny kunskap och nya impulser. Tre föreställningar, vars genomförande är värda sin egen mässa, drog mycket publik och många applåder. I efterdyningarna av den starka upplevelse det är att skapa glädje och rörelse hos en publik, tog det som varit stormande idéer snart en mer konkret form.

I det läget togs kontakt med olika kulturaktörer för att undersöka intresset för ett samarbete. Den föreställningsidé som fanns med, när valet ganska snart föll på poeten Lina Ekdahl, var inspirerad av P1:s sommarprogram: att berätta om ett tema och välja musik som gestaltar, förstärker, kontrasterar temats tankar, känslor och konflikter. Linas diktböcker fanns redan på lätt tillgänglig plats hemma hos en del av körens medlemmar. Hennes boklager dammsögs på de sista osålda exemplaren av hennes diktsamlingar, och efter en del samtal med Lina och hennes bror Karl, som är regissör, tog dikttemat form.

Exakt i vilken ordning allting skedde är svårt att säga, men i oktober 2010 - tre månader efter den sommarens föreställningar av Opera på Bruket - var processen sjösatt. Körmedlemmarna hade läst olika delar av Linas samlade diktverk och i en hel dags workshop med Karl Ekdahl och kören, undersöktes och prövades vad man kan göra med tankar, sång och dikter på en operascen. Sommarprataridén utvecklades och modifierades och utkristalliserades så småningom till ett dikttema. En av de röda trådarna i Linas diktning - spänningen i vardagens valsituationer mellan ens egen vilja och andras krav blev temat och i december hade körledaren Elin Andréasson ett förslag på musik. Då prövade kören också för första gången stämmorna i Faurés Requiem som skulle komma att utgöra en vändpunkt i den föreställning som beskrivs så här i körens pressmeddelande:

”Dikterna, tillsammans med klassiska körstycken från operavärlden men också från mässor av Fauré, Puccini och Schubert, kommer att föra betraktaren från ett sceniskt tillstånd som präglas av konstant oro över att välja rätt till ett annat tillstånd där lyhördheten mot självet hyllas.”

 Ur idékrockarna i kören från våren 2010 har vuxit fram en övertygelse att operans kärna är dramatiseringen av musik och känsla. Den klassiska operamusiken äger den tidlösa förmågan att skapa och förmedla stark känsla. Händel, Fauré, Schubert, Puccini, Verdi yttrar och gestaltar känslor som finns och känns igen i alla tider. Att, som man nu gör i årets Opera på Bruket, koppla ihop bland annat barockens känslosvall med Lina Ekdahls starka vardagsdiktning är ett sätt att ta ner det högstämda på jorden och låta dess känslor samagera med det vardagsnära. I föreställningen i år gör man något så vågat som att utmana den uppblåsthet som kan finnas i det högstämda, oavsett om det finns i operagenren eller i nutidens många religiösa eller världsliga frälsningsläror, och samtidigt locka fram en glädje och en tro på livet som den egna upplevelsen av musiken och vardagen kan ge. Att öppna sig för det man ser och hör, utan sidoblickar på vad andra ska tro - det ville årets föreställning av Opera på Bruket locka till.
2011©David Dickson

Opera på Bruket 2011: VÅRA VITA ÄGG

Våra Vita Ägg (foto Malin Robertson Harén)

                         

Våra Vita Ägg
av Elin Andréasson och Lotta Robertson Harén En operaföreställning om livets paradoxer med Not Quiet vokalensemble

DIKTER av och med LINA EKDAHL

Elin Andreasson 
(foto Malin Robertson Harén)

Lina Ekdahl 
(foto Anna Rehnberg)

MEDVERKANDE: Lina Ekdahl, Not Quiet Vokalensemble, Katarina Andersson (mezzosopran), Elin Andréasson (sopran), Johanna Friberg (piano), Cajsa Branchetti Hallberg - kostym, Pia Ingemarsson - scenografi

Årets opera på bruket är inte vilken opera som helst! Not Quiet vokalensemble samarbetar med författaren Lina Ekdahl i en nyproducerad föreställning gjord av Elin Andréasson och Lotta Robertson Harén där manus är skrivet med utgångspunkt i ett urval av Lina Ekdahls dikter. Lina Ekdahl läser sina verk i föreställningen.

I operaföreställningen framförs dikterna tillsammans med klassiska körstycken från operavärlden och mässor av bland andra Fauré, Puccini och Schubert. Föreställningen börjar i ett tillstånd som präglas av konstant oro över att välja rätt och närmar sig ett annat tillstånd där lyhördheten mot självet kommer till tals.

Instruktioner ges för koreografin
(foto Malin Roberston Harén)

Workshop i oktober 2010 
sceniskt agerande och uttryck
(foto DD)

Kl 18.30 alla dagar. PRIS: 250 kr, 13-18 år: 50 kr, upp till 12 år: gratis BILJETTER: Not Quite Butik 0532-233 88 OPERAMENY: 0730-72 87 13
Arrangör: Fröskogs Kulturförening och Not Quite i samarbete med Åmåls Kommun och Studieförbundet Vuxenskolan
!!!!!
VÅRA VITA ÄGG
OPERA PÅ BRUKET 2011 PLATS: Fengersfors Bruk, Åmål FÖRESTÄLLNINGAR: fre 1, lö 2, sö 3 juli

Regissör Karl Ekdahl är dialogpartner 
för Not Quiets regigrupp
(foto DD)

Lunch, workshop. 
Scenograf och kostymör i dialog med Karl Ekdahl
(Foto DD)

            

Att skapa konst

Gobeläng av Annika Ekdahl
"Barockfest" på Dalslands Museum 1/5 2011
(foto DD)

Vad är konst? Till den urgamla diskussionen - som förresten aldrig kommer att få något slutgiltigt svar - vill jag bifoga att konst ur något av alla dess perspektiv kan ses som självets försök att orientera sig i en obegriplig tillvaro.

 Det låter som en motsägelse, och det är det också.
Tänk dig att världen ”i sig” inte alls hänger ihop. Tänk dig att det som händer är i grunden slumpens verk och att det som sker sker utan orsak. Det skulle vara en obegriplig värld. Att orientera sig i en sådan värld skulle vara just den motsägelse det innebär att vara människa.

Att låta sig översköljas av sinnesintryck i sådan mängd att de omöjligt kan greppas. Att bara ta emot och ta emot impulser i outsinlig mängd och utan slut. I denna gränslösa ymnighet kommer jag att gå vilse, gå under, dö. Jag måste, jag måste välja vad i allt detta som är jag och vad i allt detta som har någon betydelse för mig.

Urban Jansson Stenebyskolan Dals Långed
20/12 2010
Flyktighet och fästpunkter
(foto DD)

Relief, Dalslands museum
30/5 2010
(foto DD)

Att välja. Att välja bort. Med risk att välja fel, jag måste våga, jag måste pröva. Och om - med tur och fingertoppskänsla och fantasi - jag hittar en väg, så gör jag kunskap utav det som råkade fungera när jag lika gärna kunde hittat andra vägar eller lika gärna dött.

Kan detta vara en av konstens utgångspunkter? Att pröva vad som skulle kunna vara verkligt? Att pröva vägars möjlighet? Att i allt det obegripliga skapa - skapa något som jag tror ska hålla och när jag prövat det, berätta vad som höll och vad som brast och vad som var till hjälp och till förfång.

Skapa mönster
Dalslands museum 30/5 2010
(foto DD)

Kan detta vara en av konstens utgångspunkter? Att skapa mod att våga välja inför allt det obegripliga, att skapa tröst inför allt det jag måste välja bort, att fokusera och att släppa allt och känna vad som är skillnad mellan vindens och kompassens riktning.

Vad är det vi skapar när vi målar? Vad är det vi skapar när vi skriver, läser, sjunger och skulpterar?

"Våra Vita Ägg" (foto Malin Robertson Harén)

 

 English:
 What is art? In the age-old debate - which, incidentally, will never get a final answer - I want to add that art from one of all of its perspectives can be seen as the self’s attempt to orient itself in an incomprehensible existence.
It sounds like a contradiction, and that's what it is.
Imagine the world "per se" as not at all related to anything. Imagine that what is happening is essentially random and that what is happening takes place without cause. It would be an incomprehensible world. To orient oneself in such a world would be precisely the contradiction it is to be human.

To allow oneself to be overwhelmed by sensory input in such quantities that it can not possibly be grasped. Simply to receive and receive impulses in inexhaustible quantities, and without end. In this boundless abundance, I will get lost, perish, die. I must, I must choose what in all this that is me and what in all this has any meaning for me.
Choosing. To let go. At the risk of choosing wrong, I must dare, I must try. And if - by luck and intuition and imagination - I can find a way, then I make knowledge out of that which happened to work when I could just as easily have found other ways or just as easily have died.

Could this be one of art's starting points? To examine what might be real? To examine the possibility of roads? That in among all the incomprehensible create - create something that I think will hold and when I have tried it, tell you what held and what broke and what was helpful and detrimental.
Could this be one of art's starting points? To create the courage to choose in the face of all the incomprehensible, to create comfort for all that I have to opt out, to focus and to let go of everything and to know the difference between the direcion of the wind and that of the compass.
What do we create when painting? What do we create when writing, reading, singing and sculpting?

OBAMA BEWARE of USA-MA-NIA

O Captain, My Captain 

Abraham Lincoln

The President of the United States of America has at times been thought of as the Captain of a ship. In his poem ”O Captain, My Captain” where Abraham Lincoln is celebrated and mourned Whitman describes the President as the captain who gave his life in steering his ship America safely through the tempests of the Civil War.

Thinking of Barak Obama. What kind of Captain is he? Where does he steer his ship?

Barak Obama

One comment on the reactions of the public to the government-ordered murder of Usama bin Laden:
“Press photos of Americans drunk with glee over the killing of Osama bin Laden recall images from long ago of parents hoisting children onto their shoulders for a clearer view of a public execution. This mindless merriment, based on hatred, fear and foolish indifference to the rage it inspires outside the United States, echoes the mindless viciousness of terrorists. If we become them, what “way of life” will we have left to protect?”("The Progressive Populist")
Is this glee and merriment an expression of an American exceptionalism that allows America to commit crimes abroad that America does not allow others to do to America?

Mindlessness, hatred, fear, foolish indifference? Is that a vortex Captain Obama could steer his ship free of? Reminds me of another Captian.

What kind of Captain is Barak Obama? Is he getting close to enacting certain aspects of Herman Melville’s Captain Ahab in Moby-Dick? 

Ahab - once wounded and mutilated in a ferocious meeting with his opponent. Now letting himself be irrationally blinded by the thirst for revenge, Ahab, seeing his opponent as an incarnation of evil, accomplishes evil himself.

Is there an other way for Captain Obama?
What kind of Captain is he?




Read the article "Bloodlust and barbarism" on the blog Penny for your Thoughts

Seeking revenge and receiving the vengeance of the other.
Is there any other way?
Source for this picture:  http://www.metalexiles.friendhood.net