(foto David Dickson)

måndag 30 december 2013

När jag inte ville gå och handla

Varför är denna med här?
Jo den kommer in på slutet.
Jag hade inte lust att gå och handla i eftermiddags, så jag kollade vad jag hade hemma. Sista biten av julskinkan, tänkte jag.

Den sista skinkbiten?
Ja den var nog på lite drygt 200 gram
Den var lite torr i år tyckte jag men den hade ju god smak med alla kryddnejlikorna instuckna i fettet så den kan jag väl göra nåt med gick tankarna medan jag kollade efter potatis. Potatis går ju alltid att göra en gratäng eller nåt med, och se där, där fanns sju stycken kvar i påsen, och ett par gula lökar hade jag också kvar. Tittade i kylen och hittade en halv förpackning med champinjoner som började se lite brunfläckiga ut, så dom är det nog dags att ta nu om jag tänker använda dem. Jag hade fyra deciliter mjölk kvar, så det räcker precis ju. Vitlök? Jo, det köpte jag ju en stor en häromdan.

Och så ost då. Julosten har jag ju inte mer än påbörjat, så det blir ju bara bra om jag tar en bit av den.

När jag skivat potatisen och löken och tärnade upp skinkan, såg jag att vissa bitar var bara fett. OK då. Två fettärningar gick till att smöra formen och tre la jag i stekpannan istället för smör när jag skulle bryna champinjonerna. Det låter fettigt värre, men det var ju i fettet nejlikorna satt och jag ville pröva att få med så mycket smak av dem som möjligt. Medan jag varvade upp allt i den smorda formen höll jag ett öga på mjölken på spisen. Det är alltid ett vågspel eller vad man ska säja. Innan det kokat upp riktigt la jag i kanske tio ostskivor i hetmjölken och det blev riktigt smarrigt att hälla ovanpå alltsammans. Jag blev lite irriterad när jag såg att fast jag satt på ugnen hade jag glömt att sätta upp temperaturen. Ja, ja. Upp med temperaturen på 200 grader och in med alltsammans. Det blir nog bra.

Då hade jag tid på mig och kunde ta det lite lugnt med salladen. Annars vill det gärna bli stressigt med den. Ja, inte när jag har nåt i ugnen, men när jag steker kött eller fisk - och inte brukar jag fatta att jag skulle kunna göra salladen klar först. Men så vill jag ju ha den så fräsch som möjligt med allting nyhackat och salladssåsen på allra sist innan jag lägger upp på tallriken.

Ja, salladsidén hade jag fått genom en kompis på facebook. Det tunga julbordet skulle kunna balanseras fint med en blandning av hackat äpple, skivad selleristjälk och kuber av färsk vanlig gurka. Själv bestämde jag att jag ville ha citron på så det klämde jag över lite grann, mest kanske för att äppelbitarna inte skulle bli bruna.

 Den potatisskinkgratängen blev bland det godaste jag ätit så här långt i jul. Allt blev som jag hade tänkt och bättre ändå. Den förut torra skinkan blev saftig och fin. Potatisen hade dragit till sig av aromen från det nejlikspäckade skinkfettet och smakade underbart. Perfekt balanserade smaker. Fick bara strö på en aning salt eftersom jag varit lite rädd att den rimmade skinkan skulle vara salt nog. Vad gott det var! Och den fräscha frasiga salladen till detta. Sen satt en halvflaska rosé som smäcken på det.

Så kan det bli kvällsmat!


.

torsdag 26 december 2013

En Finlandssvensk sångerska

Carola Standertskjöld
1941 - 1997

Den 21 december tänker jag i en helt annan riktning än tidigare. Då hörde jag ett minnesprogram på P2 om ”Finlands Carola” och nu är hon den första sångerskan med det namnet för mig.

Carola Standertskjöld. Aktiv mellan 1962 och 1982. Historien ska jag inte berätta här. Jag hade ingen aning om att hon fanns. Jag blev rörd av hennes liv och hennes karriär, och jag slogs av hennes röst och jazziga timing.

Du, som vill lära känna hennes historia kollar på Wikipedia eller på hennes släktträd på sajten geni.
Här vill jag ge tillgång till något av Carolas repertoar som sångerska.
Det blir jazz, visor, chansons, schlagers, protestsånger. Hon sjunger på svenska, finska, franska, jiddish, engelska.

Det var intressant att hon 1966 sjöng in ”Förbjuden lek”, en svensk översättning av Miriam Makebas stora hit ”Forbidden Games”

Lyssna till Miriam Makebas hit.
Lill Lindfors gjorde sin release med Bo Setterlinds version av låten ”Du är den ende” samtidigt som Carola Standertskjöld var klar med sin inspelning. Detta är kanske en av anledningarna till att jag inte hört denna fina sångerska förrän nu.

The Flame med text av Carola Standertskjöld




Carolas version 1972 av Simon & Garfunkels smycke Keep the Customer Satisfied



Den här finska versionen av Jackson nämns i P2-programmet både för dess på den tiden utmanande bild an könsrollerna med karln vid disken och kvinnan som putsar naglarna och även för den goda vänskap mellan de två aktörerna som inspelningen visar.


En tidig inspelning av Perfidia (1965):



Seize the time 1970 (av Elaine Brown, aktivist och senare ordförande i Black Panther Party 1974 - 1977):


Sota 1969 (protestsång):


Här kommer en länklista med fler låtar med Carola Standertskjöld:
Água de beber (1966)
C'est Joli La Mer (1965) spelades in i - 20 grader C
La Mamma (franska)
En vintersaga (finsk version) troligen en av hennes sista inspelningar.
Tuutulaulu
Rozhinkes mit Mandlen 1972 (jiddish)




torsdag 19 december 2013

Så tillfälligt


Bilradion. Spelar Susan Vega.
Cohens ”Story of Isac”.

Jag har hört den.
Kanske var det länge sen.
Aldrig lät den som nu.

Vad är det som ger sorgen dess skönhet?
Så ljuvligt.
Så bittert.

Att se
människans blindhet
människans blinda längtan
till en tro
till en bergfast punkt.

Och beredskapen att offra
allt levande
allt rörligt
för ett fäste

Och kan vi
Och kan jag
trösta mig i en värld
där fästet är så tillfälligt
som här
och nu

Är detta skönheten
så bittert
och sorgen
ljuvligt

spelar Isaks sång




söndag 15 december 2013

House i bilen

I november 2012 tog jag bilen en fredagseftermiddag och for upp till Ransäter i Värmland för att gå på Geijerskolans höstkonsert. Det är ca 20 mil och innan jag hittade dit hade jag nästan förlorat hoppet om att någonsin komma fram. Sommardäck på bilen och när jag parkerade började det snöa så lätt.

Konserten var fin. I publiken var det nog mest föräldrar och släktingar till de konserterande eleverna, Jag drog den slutsatsen när skolans rektor satte sig vid mitt bord i fikapausen och undrade vem jag var. Troligen behövde han inte fråga de övriga. Han gjorde det i alla fall inte.

Till min överraskning var aftonens dominerande sångare på scenen en kille jag faktiskt kände lite grann från den kör där jag sjunger och där han varit med ett tag. Det var en föreställning väl värd den relativt långa resan, och alltsammans var ju ändå en stundens ingivelse jag fått den morgonen när jag satt och surfade på nätet innan jobbet efter nåt möjligt fredagnöje.

Minnesvärd som denna konsert var, är det ändå hemresan jag minns bäst. När jag kom ut till bilen hade det snöat en del och det fortsatte och ökade på. Jag körde ut på den sliriga uppfartsvägen och ute på stora vägen stod det klart att en lång natts färd väntade. Snön virvlade i strålkastarljuset och ibland var det som en vit vägg.

Jag satte på bilradion, ställde in mig själv på reflexstolparna längs vägkanten. Efter en stund undrade jag där jag satt om de aldrig skulle byta låt på radion. En röst sa att ”Detta är musikguiden i P3” och istället för att byta låt fortsatte samma låt att mala. Det var nog en bongotrumma som slog en lite gungande rytm och ibland kom något metalliskt ljud in i rytmen som bytte kadens eller var det kanske en annan trumma som kom in ett tag.

Jag tänkte att ”herregud, hur länge ska detta hålla på!” Och jag vet att hade det varit hemma skulle jag aldrig stått ut utan bytt kanal ungefär i det läge jag var nu. Men jag bytte inte. En rytmförskjutning och en knappt förnimbar ändring av trummans tonläge satte min tanke i rörelse, och jag fick en bild av snöflingevågorna som kom emot mig i sin alldeles egen rytm och ljudrytmerna och snöflingerytmerna gick ihop och kom isär i en ny rytmdimension ungefär som man ibland kan se två blinkljus med nästan samma frekvens blinka samtidigt, gå isär och komma tillbaka i samtidighet.

I min fullständiga fokusering på väglag och reflexstolpar i samtidighet med de olika rytmdimensionerna, upplevde jag en total vakenhet. Mitt medvetande var närvarande på ett sätt, och någon annan stans som i ett transtillstånd. Jag tappade nog tidsuppfattningen, men jag var nästan hemma, när en programledarröst återförde mig till någon slags vanlig verklighet med att säga något om att detta var en inspelning från en ”housefestival”. Tillbakaförd till världen körde jag de sista tio minuterna och kände mig pigg och fräsch och vaken. När jag såg på klockan hemma på köksväggen såg jag att jag varit på vägen i nära tre timmar.


Jag har gjort liknande hemresor nattetid. En gång hade jag varit på opera i Vara. Det var Silversjön, hemvägsmusiken på radion den gången var inte av det malande tranceskapande slaget, men det var en annan typ av kick när jag körde över Stallbackabron samtidigt som radion spelade Jerry Williams version av ”Det stora vemodet”.

I kväll har jag gjort en sådan resa igen. Efter att ha lyssnat till insjungningen av julen i Vara kyrka med manskör, kyrkokör, trumpetare och solisten, mezzosopranen Katarina Tchaicha, som är en av mina favoritsångare, hade jag en tvåtimmars hemresa i nattmörkret att se fram emot. Hoppades på P3 och house, men det man spelade ikväll var Streaplers och Lasse Stefanz. En liten stund gillar jag ju även detta, men de hade inte den förtrollande effekten att hindra min hand att trycka på programvalsknappen.

P2 vågade jag trycka på. För kvällen spelades där elektronisk musik. Det kan man ju också ha fördomar mot, så därför lät jag programmet spela på. Faktiskt fick jag höra lite house, men det var bara en stund, och det är väl ändå så att det går inte att upprepa den där upplevelsen från förra november.

”December 9 - triptyk” hette ett stycke av det mer rent elektroniska slaget, och det slog mig att det på något sätt gestaltade olika känslor. Det  som sades var att det gällde födelse, bröllop och skilsmässa, och det kanske styrde den bild jag fick av metalliska klanger och rytmer. Därefter berättade en musiker om sin musik. Jag lyssnade ett tag och det han berättade var som att det beskrev skaparperspektivet på den housemusik jag kom så väl ihåg från förra året. Det börjar med ett sorts tema, menade han, och man spelar sedan utan någon tydlig plan, utan följer sina associationer i ett flöde och ibland får man ett infall som man följer och kommer tillbaka till grundtemat. Det är ju inte som att man gestaltar något och det är egentligen enkelt även om det kan finnas en komplexitet under ytan. Det händer att det kommer någon och bekräftar det man gjort och då kan man fortsätta eller kanske utveckla sin musik åt något annat håll. Det räcker att det är någon enstaka som ger en detta, men sen ser man ju att folk blir fångade. De dansar ju.

Lyssna då! Lyssna på house music här 
Eller HÄR - P2 programmet som höll mig sällskap på min senaste resa.


.