(foto David Dickson)

lördag 30 april 2011

LIVET: Annedal nu

Foto DD 29/4 2011
När man följer 2:ans spårvagnsspår från Vasagatan vid Handels upp längs Väsergatan mot Annedal, ligger detta hus alldeles i korsningen till Föreningsgatan. Här bodde min kompis Mats de sista åren av 60-talet och efter honom tog Walle över samma hyresrum uppe på fjärde våningen hos en dam vars namn jag har glömt. På 1940-talet lär filosofen Ernst Cassirer ha bott här på flykt undan nazismen i Tyskland. Cassirer är intressant som källa till en del av den ryske språkfilosofen Bakhtin och hans teorier om språkets och berättandets dialogiska natur.



Dicksonska stiftelsehusen. Foto DD 29/4 2011




Dicksonska stiftelsehusen längs Karl Grimbergsgatan i Annedal är numera kulturminne. Det var en gång mönsterbostäder för arbetare och tjänstemän.




Robert Dicksons Stiftelse. Foto DD 29/4 2011
Robert Dicksons Stiftelse hette det. Ingen släkting till mig om nu någon trodde det. Men det finns en historia om ett samband, vilket dock kanske är mera myt än verklighet.

Men åter till Annedals historia. Så här skriver Annedals Trädgårdsförening i sin historik:
"Privata institutioner som Sparbankens byggnadsfond och familjen Dickson donerade pengar för att åstadkomma bättre och billigare bostäder till arbetarna i Göteborg. Robert Dicksons stiftelse grundades 1860 med huvudändamål att bygga sunda och trevliga bostäder som skulle hyras ut för en rimlig kostnad till i första hand 'gift arbetsfolk'."



Foto DD 29/4 2011

Snickaregången var Snickaregatan när det begav sig. Det var på 23:an i landshövdingehuset där, som jag bodde i ett rum och kök med dass på gården för 75 kr i månaden. Det var 1969 - 71.


Snickaregatans innergård
Foto: CO Almbladh 1969



När det begav sig, ja. För min del var det alltså just hösten 1969 när denna bild togs. Så här såg det ut. Här bodde jag. Fotografen C.O. Almbladh - fler bilder av honom, från Göteborg, Bohuslän och hela världen hittar du här. Fast just 23:an där jag bodde ligger till höger utanför bildkant.



Foto DD 29/4 2011


Vid dasset på den inre gården vid 23:an stod ett par gamla pilar eller om det var kastanjer. Kan det vara dessa?



Foto DD 29/4 2








Västergatan idag.

Det som en gång var en genomfartsgata för både bil- och spårvägstrafiken i området, är nu som synes en lummig spårvagnspassage med gågata mellan hyreshusen.





Ove Gustavsson har tagit riktigt spännande bildserier från Annedal 1968. När du kommer till sidan med masthuggsbilder scrollar du ned till "22 december 2001". Där hittar du Annedalsbilder.

Om du är intresserad av Annedal förr kan du också gå in på Rolf Åkerströms sida där han berättar om Annedal på 1930- och 40-tal.

OPERA: Niklas Rydén utforskar musikdramatikens uttrycksmedel

Niklas Rydén
Cirkus
Niklas Rydén presenterar sin nya nyopera Cirkus som ett experiment i en pågående forsknings-satsning. Utifrån sin grundtro på musikdramatikens förmåga att beröra och vara angelägen, och mot en bakgrund av en problematisk kärlek till operans klassiska form tar Niklas Rydén impulser från en värld av musikdramatisk experimenthistoria. I sitt forskande känner han in - kritiskt och fingertoppskänsligt - idéstråk från tidigt 1700-tal, från 1920-tal, från 1970-tal. Händel, Tältprojektet, Rockoperan, och en kärleksfull inspiration från Bertold Brecht och Kurt Weill i Tolvskillingsoperan - allt finns i botten när han nu för tredje gången prövar sin grundidé - musikdramatik för sångare som inte använder operateknik.

Sofia My Fryklund i Vi i Villa 2008
Första försöket 2006 var nyoperan Uppvind - ett slags ”konstkabaré” med inslag av vardagsdialog och kanske en nypa inspiration från medeltida karneval med en mus som sanningssägare mitt i det nutidsnära. I den andra nyoperasatsningen Vi i Villa 2008 dramatiserar Rydén konflikten mellan yta och liv i en samtida medelklassförort - en jazzdramatisk vardagsopera där dialogen är grundformen.

När Rydén nu tar ett nytt steg i sin utforskning av musikdramatikens samtida möjligheter är fokus på att gestalta inre tillstånd. Fortfarande i vardagen, fortfarande med en fingertoppskänslig närhet både i ton, text och scenografi gör han nu en ”prosalyrisk novell” där formen - monologen - kan kallas ”soloopera”.

I det jag vill kalla en arbete-i-vardandeföreställning 27 - 30 april 2011 visar Rydén sin skiss till scensättning. Arbetsformen är i sig direkt forskningsorienterad. Avskalat, med ett piano, sångerskan Sofia My Fryklund i röd klänning på vitt scengolv ställer Rydén frågan öppen till publiken - "hur kan jag musikdramatiskt gestalta inre tillstånd?"

Det är öppet och det är modigt, men kanske framför allt är det redan dramatiskt gripande. Det är modigt, för allt ifrågasätts. Vad menar du med angeläget tema? Ett kvinnoliv - hur gestaltar du det på ett angeläget sätt? Vad vill du med musiken? Är musiken i denna föreställning en mängd fragment, eller tänker du dig pjäsen som en sammanhållen musikalisk helhet? Scenografiskt: Hur gestaltar du förflyttningarna mellan olika platser i huvudpersonens inre. Nya förslag om scenattribut och om utveckling av rollfigurer. Det rör sig karaktärer i huvudpersonens tankar - kan de gestaltas på scen? Och dessutom frågan om musikdramatikens vara eller icke vara: varför musik? varför sång?

Samtidigt med alla frågor och förslag kvarstår intrycket av närhet. Sången som vardagsspråk, som poesi, där varje nyans blir tydlig - sångens, musikens, diktens, berättelsens mångfald av uttrycksmedel blir sammantaget argumentet som övertygar. Sångerskan nynnar, kvider, viskar, skriker, samtalar. Musiken växlar med sinnesstämningarna och sinnesstämningarnas växlingar skapas i musiken - melodiöst och atonalt, jazz och folkton och så avbrottet med en berättande visa eller countrylåt eller med en passage som hämtar inspiration från den klassiska operans aria.

Rydén forskar och prövar. Nu är det musikdramatisk gestaltning av det inre livet som står i fokus. Formen är monolog. Vardagsrösten ger anslaget. Det berör.

Se videoversionen av Vi i Villa.
Här ser du en liveinspelning av Vi i Villa Scen 1, Akt 2:http://vimeo.com/10192661

Se också den färdiga versionen av Cirkus.

onsdag 27 april 2011

PHILOSOPHY: Reading Nietzsche - an open question

source: Bokus.com

What is reading? This is a question that comes to the fore as I read David Brolin’s Friedrich Nietzsche - Liv, Filosofi, Politik (Friedrich Nietzsche - Life, Philosophy, Politics). In order to begin to counteract the ”conformity” of an ”almost monomaniac interest” in Nietzsche that can be seen ”especially among American academics” Brolin plants his own reading of Nietzsche firmly in a biographical context (8).

Brolin’s method, according to his editor, Göran Fredriksson, ”opens up and scrutinizes basic socio-political themes that run through Nietzsche’s entire work”. It reconstructs, he says, ”backgrounds and contexts that are partly hidden in Nietzsche’s texts” (6). Thus, in order to read a text, you need to know the person who wrote it - you need to know that person’s political, social and personal background.

Now, contrast this with the way Martin Heidegger reads Nietzsche. Heidegger’s method of reading Nietzsche is ”to think the thought that he gave shape to”. In Heidegger's reading this thought is expressed in the phrase "the will to power". By ”think[ing] the thought that he gave shape to” the reader, as Heidegger sees it, will be able to see ”[w]ho Nietzsche is ” and what it is that he actually tells us modern people about ourselves and our thinking (3). 
Nietzsche by Edvard Munch

In order to read a text in this way, the reader needs to get rid of the kind of background that Brolin and Fredriksson find necessary. Heidegger is unusualluy clear on this point of how to read a writer like Nietzsche: ”We shall never experience who Nietzsche is through a historical report about his life history, nor through a presentation of the contents of his writings. Neither do we, nor should we, want to know who Nietzsche is, if we have in mind only the personality, the historical figure, and the psychological object and its products” (3).

These are diametrically different ways of reading. Brolin says that ”today most people agree” that ”Nietzsche’s life is part of ’the matter’ ” (12), and he mentions that he is worried about ”the future of the humanities”, partly because of a dearth of perspectives in a growing ”Nietzsche industry” (8). It may be so, and it may be that his method of reading gives a necessary perspective on Nietzsche.

My question, however, remains: is the one method of reading better than the other? If so, for what reasons? If not, what are their advantages, what are their shortcomings, what are their purposes respectively?
READERS. Tell me about this!

Sources:
David Brolin.  Friedrich Nietzsche: Liv, Filosofi, Politik.  Stockholm: Häften för kritiska studier, 2010.
Martin Heidegger.  Nietzsche Vols Three and Four.  Edited by David Farrell Krell. Transl by J. Stambaugh, D. F. Krell, F. Capuzzi.  San Francisco: Harper, 1991.

Note: Quotations from David Brolin's book are translated into English by myself / DD

http://chzmemebase.files.wordpress.com/2010/12/memes-reading-paranoid-parrot-hes-right.jpg

lördag 16 april 2011

LITTERATUR: Om natur och språk i Paul Austers poesi

Källa: Paul Auster 
The Definitive Website


Paul Auster, författare till bland annat New York-trilogin och In the Country of Last Things, översättare från franskan av Pierre Clastres The Chronicle of the Guayaki Indians har nu kommit ut på svenska med ett verk av sina samlade dikter.

Auster började som poet innan han utvecklade andra uttrycksformer, romaner
Chronicle of the Guayaki Indians
Källa: Zonebooks
liksom film och teater. Dikterna kommer ur en ofta melankolisk ådra där Auster tycks uppleva ett vemod som han gärna kopplar till upplevelsen av naturen och dess växande och döende. Det låter sig sägas att han där är påtagligt nära en europeisk och skandinavisk naturlängtan där träd, lövverk och himmel ger ett bildspråk som kopplar tanke och känsla till årstidsväxlingarnas cykliska löften om såväl liv som nedbrytning och förruttnelse.

Samtidigt med denna delvis oamerikanska känslokoppling, finns det i Austers dikter ett djupt intresse för språket och dess komplicerade roll i förhållande till livet. Här bygger han på en mera amerikansk tradition som står i något sorts samtalsförhållande både till Ralph Waldo Emersons huvudsakligen optimistiska tankevärld och till Herman Melvilles djupt skeptiska sätt att närma sig frågor om människans förmåga till nyorientering i sitt förhållande till världen.

Dessa två uttryck i Austers poesi samverkar i en klarsynthet inför såväl livets som språkets löften och intighet. I en av sina aforistiska sentenser där han söker klarhet om språkets relation till den verklighet det försöker spegla, säger Auster att ”språket är inte erfarenhet, det är ett sätt att organisera erfarenheten.” Detta är också uttryck för en kunskapssyn som stämmer till ödmjukhet inför människans försök att förstå världen. Människan kan visst utrycka sanningar, om man med sanningar menar försök, skisser, antaganden som faktiskt fungerar - ”språket är ett sätt att organisera”. Men det ligger inte i språkets makt eller i språkets natur att förklara världen i betydelsen genomlysa dess helhet, och detta är den erfarenhet språket ger oss, menar Auster: ”Det ger oss världen och tar den ifrån oss. I samma andetag.”

 I dikten ”I vitögat” syns ödmjukheten och klarheten i Austers syn på människans kunskap om världen:
Foto David Dickson



Blått. Och inuti det där blå en känsla
av grönt, molnens grå stenblock
strävpelade mot luften, som om
ögat
med föreställningen om regn
kunde behärska språket
i varje givet ögonblick

på jorden. Kalla det himlen. Och att så
beskriva
vad det nu är
vi ser ...


Där finns också upplevelsen av naturen och vemodet när språket samtidigt beskriver upplevelsen och distanserar oss från den.

... Frön
vittnar om brännpunkten, anger
var luften och jorden bryter fram
Foto: David Dickson
ur störtfloden av tillfälligheter,
de slumpmässiga krafterna
i vår egen oförmåga
att förstå vad det är
vi ser och att bara tala om det
är att se
hur orden sviker oss, hur ingenting blir rätt
när vi säger det, inte ens de här orden
jag är manad att ge röst
i namn av detta blå
och gröna
som försvinner in i sommarens
luft.

Att språket sviker oss när vi försöker fånga upplevelsen - ett vemod, en besvikelse, en sorg över otillräckligheten i vår kunskap - och ändå klarheten när jag ser sanningen i vitögat, att detta är vad jag har till mitt förfogande. Livet, världen och ett verktyg. vars begränsning ändå är den möjlighet jag har:

Midnattsljus, Steinkjær, Norge (foto: David Dickson)
... Jag tror alltså
på ingenting

de här orden skulle kunna ge dig, och ändå
kan jag känna hur de
talar genom mig, som om
det här allena
är min hela hunger, detta blå
och detta gröna och att säga
hur det blå för mig blivit det grönas innersta
väsen och mer än blotta
anblicken vill jag att du ska känna
ordet
som levt inuti mig
...
Källa:
Paul Auster.  Samlade dikter.  Lind& CO. 2009                   
(inköpt 15/4 2011 på bokhandeln Röda Rummet i Säffle)

lördag 9 april 2011

VARFÖR SABOTERAR REGERINGEN SVERIGES UTBILDNING?

Sveriges utbildningssystem kan kritiseras för mycket, men en sak har man varit riktigt bra på. Genom att erbjuda vuxna möjlighet att komplettera sin utbildning på t.ex. KOMVUX och genom att ge alla ungdomar möjlighet till behörighet för högre studier efter gymnasiet, har man anpassat utbildningen till ett samhälle som är i ständig förändring.

Jag upprepar - man har i Sverige skapat ett utbildningssystem där medborgarna genom hela sitt yrkesverksamma liv har haft möjlighet att vidareutbilda sig och att byta yrkesbana när man själv så önskar eller när omständigheterna så kräver. Genom att ge alla ungdomar en reell möjlighet till behörighet till högre studier har man lagt grunden såväl för en rörlighet hos framtidens arbetskraft som för individuella utvecklingsmöjligheter i livet.

Det var förr i tiden som man räknade med att kunna stanna i samma yrke hela livet. Förr i tiden när bruksorterna var stabila, när skeppsvarven sysselsatte tiotusentals yrkesarbetare, när pappersbruk, sågverk och stålverk utgjorde en stadig bas för stora och små samhällen över hela landet - då kunde man i ganska stor utsträckning räkna med att om man fått en fot in på bruket så var det möjligt att stanna där ett helt arbetsliv om man så önskade.

Idag, när denna stabilitet är ett minne blott, är det nödvändigt för ungdomen att vara rustad att kunna vidareutbilda sig. Att utbilda sig för ett yrke och tro att man ska kunna stanna i det yrket livet ut är snudd på galenskap idag. Att utbilda sig i ett yrke och samtidigt skaffa sig möjligheter att utbilda sig vidare i eller utanför det yrket är klokt. Därför har yrkesprogrammen i det nuvarande "gamla" gymnasiet varit bra.

Snudd på galenskap
Bildkälla:
http://petermadison.blogspot.com/search/label/Jan%20Bj%C3%B6rklund

I det läget genomför regeringen en gymnasiereform som försvårar ungdomens rörlighet mellan yrkena. I det läget läggs Komvuxutbildningar ner i många av landets kommuner.

Det nya gymnasiet 2011 har en del bra inslag som lärarlegitimation och ökad möjlighet att tillsätta gymnasielektorer. Detta kommer säkert att förbättra kunskapsnivån i undervisningen på många håll. Däremot när regeringen gör om gymnasieskolans yrkesprogram till yrkesskola, gör man ett ödesdigert misstag. Visst, man gör avgångseleverna anställningsbara, och det kan ju låta bra. De har kunskaper i ett yrke, men samtidigt har deras förutsättningar att utveckla sig utanför just det yrket minskat. De har läst förenklad matematik, de har läst en förenklad historiekurs och de har läst mindre svenska - jämfört både med sina kamrater i studieförberedande program och med sina äldre kamrater som gått yrkesprogram på det gamla gymnasiet. Dessutom saknar de behörighet till högre studier. Jo, jo - de kan läsa in sådan behörighet genom att välja överpoäng, men det kommer att kräva att man är geni eller arbetsnarkoman, och om man redan av tradition känner tveksamhet till studier så uppmuntras man ju inte heller att försöka.

En sådan uppmuntran skulle varit på sin plats. Ungdomar idag behöver en bred kompetens som utgångspunkt för ett varierat yrkesliv där de måste vara beredda att byta bana och utbilda sig vidare i flera omgångar. Det kan alltså synas underligt att den svenska regeringen skapar ett nytt gymnasium som är anpassat till hur arbetsmarknaden såg ut på 1950-talet.

Det är på precis den här punkten jag ser mig föranledd att fråga VARFÖR FÖRSTÖR REGERINGEN SVERIGES UTBILDNING. VAD får regeringen att skapa en utbildning där den som några år efter gymnasieexamen på ett yrkesprogram mister jobbet på grund av nedläggning plötsligt befinner sig i ett B-lag som har svårt att byta yrke. VARFÖR SKAPAR REGERINGEN ETT B-LAG som inte har behörighet att studera, som förgäves ser sig om efter möjlighet att komplettera i kommunal vuxenutbildning och som dessutom har en andraklassens allmänbildning? Jag bara ställer frågan.

se Rapportinslag om hur ungdomar resonerar om yrkesprogrammen på gymnasiet.