(foto David Dickson)

onsdag 26 september 2012

POETRY: On death and dying


THE LAST night 
that she lived
by  
Emily Dickinson (1830–86)

Painting by Eva Yri (photo: Eva Dickson)


THE LAST night that she lived,

It was a common night,

Except the dying; this to us

Made nature different.

 
We noticed smallest things,—

Things overlooked before,

By this great light upon our minds

Italicized, as ’t were.

 
That others could exist

While she must finish quite,
       
A jealousy for her arose

So nearly infinite.

 
We waited while she passed;

It was a narrow time,

Too jostled were our souls to speak,
       
At length the notice came.

 
She mentioned, and forgot;

Then lightly as a reed

Bent to the water, shivered scarce,

Consented, and was dead.
       
 
And we, we placed the hair,

And drew the head erect;

And then an awful leisure was,

Our faith to regulate.



Emily Dickinson 1859
Photograph:
Amherst College Archives
Source: Bartleby.com Great Books Online

Check the Emily Dickinson Lexicon for words










On the authenticity of this daguerreotype discovered in 1995.

söndag 23 september 2012

OPERA: Rusalkas budskap kräver mer dramaturgiskt mod



Rusalkas vattenhem.
Foto Mats Bäcker










Antonín Dvořáks opera Rusalka hade premiär i går kväll på Göteborgsoperan. Detta var en sevärd föreställning med skön musik i Dvořáks egen senromantiska anda. I program-häftet läser jag att han här frångår den influens av Wagner som präglat hans tidigare operakompositioner och istället närmar sig samtida impressionistiska strömningar inom konsten.

Rusalka är just något av en impressionistiskt tecknad sagokvinna. Hon har det svala vattnet som sitt ursprung och sin hemvist och månen som sin emotionella symbol. I det kärleksdrama som utspelas ställs detta mot den rivaliserande furstinnans jordnära eldighet och passion.

De tre nymferna.
Foto Mats Bäcker
I en operaföreställning kan musiken och sången för många vara nog för att ge en stor upplevelse. Att det kan vara så förnams från min plats på nedre parkett, där en äldre man på raden bakom upprepat utbrast ”vilka underbara röster”. Och han hade rätt i det. Nikolai Schukoffs tenor uttrycker verkligen all den passion som den kärlekslustande prinsen lever ut i sina relationer med dramats två kvinnliga huvudpersoner, och Elisabet Strid genomsyrar verkligen sin karaktär Rusalka med all den smärta, längtan och ångest som hennes relation till prinsen skapar.

Berättelsen ger många möjliga upplevelseperspektiv. I sin samtid vid urpremiären i Prag 1901, blev den ett tjeckiskt nationalepos. Den tolkningen kan naturligtvis finnas kvar och det är ju ett erkännande av detta när operan i Göteborg sjungs på tjeckiska.

Körscen.
Foto Mats Bäcker
Men Rusalka handlar också om kärleken och dess olika uttryck. Månens svala ljus och vattnets ljumma beröring är Rusalkas egen kärleksnatur. Hennes kärlekslängtans svala förtecken kom för mig att symbolisera den kärlek som ömt och troget vårdar livets känsliga låga. När detta ställs i kontrast mot eld och blodfull sexualitet, och hennes älskade och trolovade ställs inför valet dem emellan, har vi utgångspunkten för ett drama med flera bottnar.

Jag upplevde kvällens föreställning av Dvořáks opera Rusalka som mycket se- och hörvärd. Underbara arior av såväl huvudkaraktärerna, som de tre nymferna, vattenanden, den blodfulla furstinnan och häxan Ježibaba. Några härliga körstycken. Dramatiskt uttrycksfulla dansscener i slottet och därtill en mycket fin scenografi som både enkelt och storslaget gav stöd åt de olika scenernas känslouttryck.

Det finns dock ett ”men” som inte går att komma ifrån. Den dragningskraft, som huvudpersonen Rusalka utövar på Prinsen i första akten görs aldrig trovärdig. När han återvänder till henne i slutakten är det svårt att med känslan omfatta vad som för honom tillbaka.

Logiskt begriper man att han älskar henne, men upplevelsen haltar. En orsak till detta ligger i regin, där Prinsens kraftfulla framtoning tillåts ta loven av Rusalkas svala känslouttryck. Prinsen blir huvudperson på scenen, och Elisabet Strids poetiskt och sångmässigt uttrycksfulla Rusalka förmår inte ensam att balansera detta så att hennes attraktionskraft blir trovärdig.  Obalansen ligger i dramaturgin. Medan Rusalkas och Prinsens kärlek inramas av blott tre sångnymfer i sopranen och en vattenande i basregistret, ges furstinnans passion och Prinsens otrohet dramatisk trovärdighet genom en kraftfull inramning av en kör- och dansensemble på trettio personer och fulla stämuppsättningar.

Kanske finns denna dramaturgiska obalans redan i Dvořáks original. Kanske finns inte förutsättningar i originalet för att göra dragningskraften hos huvudpersonen fullt trovärdig. Den impressionistiska sagokvinnan med sitt ursprung i det svala vattnet med månen som sin emotionella symbol är ju livskamraten och själsfränden som står ut med det mänskliga livets besvikelser för att kärleken är värd det. Det kanske krävs regimässigt och dramaturgiskt mod utöver det vanliga för att trovärdiggöra en sådan kärleks dödliga lockelse.


Läs Svenska Dagbladets recension av premiärföreställningen:
Bohuslänningen utnämner Göteborgsoperans Rusalka till en klassiker.
Läs också Marita Adamssons Scenblogg (Bohuslänningen)

Läs även en artikel som kanske förklarar en del av bakgrunden till den dramaturgiska oförmågan att gestalta kvinnliga personligheters attraktionskraft i annat än sexuella termer ("Upp till kamp mot sexismen på scenen" av Gunilla Brodej, Expressen).

.

lördag 15 september 2012

LIVET: Av en händelse

En bild jag hittade av en händelse
på facebook.
Foto: Anders B. Sundqvist

Det är sällan jag blir privat på denna blogg. Jag är gärna personlig på det sättet att jag visar mitt eller mina sätt att se världen, men att öppna mina privata rum är en annan sak. Men frågan om ens privata rum är intressant. Eyvind Johnson skrev om Odysseus’ privata rum i romanen Strändernas svall, 1946 tror jag det var. Där finns rum, som Odysseus själv inte vågar gå in i - rum som rymmer handlingar och beslut som bringar honom sorg, ångest och skräck. Eyvind Johnson kopplar här ihop Odysseus’ sätt att förhålla sig till skräckminnen från trojanska kriget med 1900-talsmänniskans föhållningssätt till minnena av outsägligt fasansfulla handlingar i de två världskrigen.

När jag var på Atalantes nyoperaföreställnig Cirkus i Göteborg i våras, fick jag upplevelsen av sorgens och ångestens inkapslade och stängda rum som ett tema. Här blev berättandet ett sätt att våga eller orka glänta på dörrar till rum, vilkas minnesinnehåll varit alltför oerhört att närma sig. Minnen, som ibland, tillsammans med besvikelse, saknad och plåga också kunde ge en glimt av glädjen.

Hos Eyvind Johnsons Odysseus vet man som läsare inte om han ens kommer att försöka skapa tillträde till de innersta skräckens rum som han någonstans ändå önskar och behöver se in i om han ska komma vidare som människa. Kanske är han för gammal och trött. Kanske är denne hjälte till och med för feg för att våga se världen och sig själv i ett verklighetens ljus. För Odysseus blir berättandet lätt ett sätt att skyla över det som faktiskt hände.

I Atalantes Cirkus är besvikelsens, saknadens och plågans minnesrum tillgängliga på ett annat sätt. Genom berättandet kan huvudpersonen gå in i dessa kärlekssvekets, misshandelns, dödens och självföraktets rum, se vad som hände, och på något sätt försona sig. Berättandet är här ett sorgearbete.

Sådana rum finns i sorgen. Många av dem är av en annan sort än ångestens. Rum jag söker, men kanske knappast ens vet om. En vardagslivets dimma döljer dem. Rum med minnet av det oerhörda, som det innebar att möta en annan människa.

Det är en sällsynt glädjens stund, av tårar, saknad, men av glädje när, av en händelse, en sådan dörr går upp och minnen, känslor, minnen uppå minnen strömmar mot mig, över mig och in och ut igen, och dörren till det gömda rummet blir som ett sinnenas och känslans vädringsfönster.

Nog sagt om detta. Jag blir försiktig med berättandet. Det nöter lätt på känslans vassa egg.

.