KONST: Var sker konstnärlig förnyelse?

Denna dagboksanteckning är från 2009. Den handlar om konst, estetisk utbildning och en vilja till aktivt utbyte av praktisk och teoretisk erfarenhet inom det estetiska kunskapsområdet. Anteckningarna gjordes vid ett studiebesök i Florens med ÅK3 estetiska programmet Strömkullegymnasiet, Bengtsfors. Är det aktuellt idag? Jag tror det.

2009 03 26 Torsdag, Firenze, Italien
Diskussionen idag på gatukaféet vid Via del Giglio inte långt från Palazzo di Medici Riccardi. Vi hade varit på studiebesök vid Scuola Lorenzo de Medici  som är en internationellt renommerad konstskola (se deras hemsida ). Man tar emot konststuderande från hela världen. Vi fikade, och samtalet rörde sig kring dagens intryck. Studieresans näst sista dag i morgon, och vi börjar få perspektiv.

Vårt besök på konstskolan var en planerad höjdpunkt för oss och för våra elever. Hemifrån hade jag talat med vår kontakt, de Medici-skolans internationellt ansvarige. Vi hade lagt upp för en visning med mycket elevarbeten och elevprojekt i syfte att levandegöra skolans mångsidighet och förmåga att bygga kunskaper och färdigheter för framgångsrikt konstnärskap i en, som värdskolan uttrycker det ”alltmer komplex global miljö”.

Vi blev dock besvikna. Det mest intressanta var - något överraskande - restaureringslinjen, där uråldriga maskätna träskulpturer kunde ses uppställda i olika stadier av restaurering.

Restaureringsavdelningen på Lorenzo de Mediciskolan (foto DD)

Det vi fick se i övrigt var mest undervisningslokaler och PR-information om skolan. En del var lite kul att se - som avdelningen för modedesign där en del elevarbeten visades, även om själva visningen var rörig och ofokuserad, och även om Urban kände igen objekt från sina tidigare besök för flera år sen.

Elevarbeten på modedesignavdelningen vid Lorenzo de Mediciskolan (foto DD)

 Som en av researrangörerna var min första tanke att till en annan gång i god tid säkerställa ett upplägg där man systematiskt och fokuserat utgår från aktuella elevarbeten och sätter dem i relation till pågående diskussioner och utvecklingstendenser inom konsten.

Samtalet tog en djupare inriktning när vi frågade oss i vilken grad denna skola i Firenze ligger i konstskapandets framkant, och i vilken grad vi själva och vår egen skola gör det. Vi diskuterade i vilka fora förnyelse av form och innehåll i konsten förs fram och diskuteras. Vi som undervisar estetiska ämnen behöver se, uppleva och studera olika utbildares framsynthet på konstens område. Våra elever behöver bli hemma med aktuell estetisk diskussion. Vi blev under samtalets gång alltmer klara över behovet - vårt behov - att hitta de fora där dessa diskussioner förs.

Sen kom vi in på de estetiska utbildningarnas ”raisons d’être”. Vilka behov ska de estetiska utbildningarna fylla, och hur? Konstens roll i samhället - och konstutbildningens - diskuteras på ett ofta ytligt sätt. Politiker, tjänstemän och utbildare som ska försvara utbildningarnas status och tydliggöra mål och medel är ofta vaga och har dåligt på fötterna. Vi var överens om att ett arbete bör påbörjas för att vi själva ska vara i framkant i diskussionerna kring konstens och de estetiska utbildningarnas vara.

Utifrån detta vandrade vårt samtal in på frågor om utbildningens mål och innehåll. I konstområdets teori och praktik, tänkte vi, behöver teori grundas i ett behov av att förstå och utveckla praktiken och praktiken behöver bearbetas teoretiskt för att bli till grundläggande erfarenhet. Denna växelverkan mellan teori och praktik ser man inte alltid i utbildningen. En tanke som spirade allt igenom detta samtal var egentligen en begynnande vilja - att hitta de fora där dessa diskussioner förs och att vara aktiva i att själva arbeta i framkant av konstområdets teori och praktik.

LIVET: Hur kan jag vara mig själv?

"Nostalgi och gamla spetsar" utställning 2009 i Bäckefors bibliotek (foto: Eva Dickson)

Detta utspelade sig i en bil igår kväll någonstans mellan Tösse och Skåpafors:


Jag hamnade mitt i en diskussion om boken Hemmafru 2.0 och det kom upp tankar kring upplevelser av det som Marina Nilsson beskriver som ”inredningsmani, värdinnehybris och andra moderna kvinnofällor”. 

Själv kom jag väl med några lite tafatta synpunkter som knappast förde diskussionen framåt. ”Man kan väl ta ett steg tillbaka och distansera sig och inte låta sig dras med” försökte jag med när trycket att inreda sitt hem utifrån färdiga mallar kom upp. Att skaffa sig ett färdigt hemkoncept - att inte tillåta sig att låta hemmets design växa fram utifrån vad man själv vill och vad man har råd till - där finns en påverkan som inte är så lätt att gå fri ifrån. Det är inte bara att bestämma sig för att ställa sig vid sidan.

Städmani och kliniskt rena hem som visas upp i barnprogram kom också på tapeten. Hur får man det att gå ihop med sina egna försök att hålla hjälplig ordning när jobb, barn och egna åtaganden nödvändiggör kompromisser som inte rimmar med de ideal barnen matas med. Ideal, som man själv också får i sig via publika och sociala media - och genom det sociala umgänge man händelsevis hinner med.

Det kom upp också att dessa frågor har med motstånd att göra - hur gör man motstånd som enskild individ, som enskild familj? Och det gjordes klart att även om det är nödvändigt att hitta sätt att göra motstånd individuellt, så är detta också en fråga om gemensamt motstånd mot samhälleliga och politiska trender och påtryckningar.

Så mitt lite senkomna bidrag till diskussionen igår blir kanske: Hur kan motstånd se ut idag?


Läs också på Rebecka Edgren Aldéns blogg ”Skriet från kärnfamiljen, eller: kåt, glad och jämställd”
Här är en länk till hennes blogginlägg om Marina Nilssons bok. Tyvärr går den inte att länka direkt utan du får kopiera och klistra in i adressfältet:
http://skrietfrankarnfamiljen.blogspot.com/2010/08/hemmafru-20.html

Och här en P1-länk som öppnar nya dörrar till frågan om hur jag kan vara mig själv (länken förmedlad av en bloggläsare): Emil Jensen, musiker o poet 2010 11 29

Ni som var med på bilfärden - kommentera gärna!

UTBILDNING: Latinet och framtiden

Madonnarelief, Dômen i Firenze (foto DD)

Latinet är tillbaka i det svenska gymnasiet. I det humanistiska programmets språkinriktning kan man välja en verklig fördjupning i latinet. Det ger språkintresserade ungdomar möjlighet att skaffa sig en grundförståelse för en viktig del av den europeiska språkfamiljens ursprung.  

Jag ställde ändå en fråga till Skolverkets Björn Börjeson idag. Detta var på Skolverkets informationssamling för lärare i Fyrbodal om nya gymnasiet Gy11 i den för dagen iskalla bandyhallen ARENA i Vänersborg:

Varför satsar regeringen och Skolverket så hårt på latin i gymnasiets Humanistiska program? Och varför har det inte getts möjlighet för elever att på motsvarande sätt rikta in sina språkstudier på Kinesiska och Asiatiska språk, alternativt på Arabiska eller Ryska.

 Jag är helt överens om att latinet är en utomordentlig grund för studier i andra europeiska språk.  Helt klart ger latinet också en spännande utgångspunkt för djupa historiska och språkliga studier, särskilt i de europeiska språkområdena.

Det jag undrar är om inte humanistiska programmet också borde vara mer nutidsinriktat. Också! Vid sidan av den djupa kunskap om Europa och europeiskt influerade kulturer som latinet ger, borde humanistiska programmet också erbjuda asiatiska språk och arabiska och ryska för motsvarande djup kunskap i kulturer i de språkområdena. Det är språkområden som svenska humanister behöver kunskaper i inför en framtid där kontakter med dessa områden i världen kommer att bli allt viktigare.

På min fråga svarade Björn Börjeson att latinstudier ger kunskap om ”vår kulturella hemvist”. Jag accepterar det som ett giltigt argument för studier i latin, men jag tycker inte att det räcker som riktmärke för Sveriges nutida och framtida humaniora. Om man vill bredda humaniora till att bli relevant på ett offensivt sätt i nutid och framtid, bör man vid sidan om en europahumanistisk inriktning också erbjuda en asienhumanistisk, en slavisk-humanistisk och en arabisk-humanistisk inriktning. Är inte humaniora lite väl defensiva. Kan man hoppas på lite mer tilltro till dess roll i framtiden.

(Björn Börjeson är lärare på Birger Sjöbergsgymnasiet i Vänersborg samt sekreterare i Svenska Klassikerförbundet)

UTBILDNING: Geografiämnet - varthän?

 Glasmålning i
Dômen i Milano
(foto David Dickson)





Vetenskapens vägval:
Vad vill geograferna?
Jan Björklunds och regeringens inbrytning i geografiämnets utformning i skolan tillför tyvärr mycket litet användbar vägledning för skola, lärare och elever. Professorer och experter kopplade till Skolverket påpekar mycket riktigt att regeringens direktiv utarmar geografiämnet.
När detta blivit sagt återstår frågan om vad de geografiexperter Skolverket anlitat vill med sitt förslag till hur ämnet bör utformas.

Skolverkets geografiexperter vill frångå ”ett gammaldags etnocentriskt synsätt”. Detta är vällovligt, om man tänker på att geografiämnet traditionellt varit en del i en ideologi med sin grund i den Västerländska kolonialismen. Det intressanta är vad man vill ersätta denna gammaldags koloniala syn med.

Skolverkets experter ser ”behovet av modernisering” av geografiämnet. Det som ska styra denna modernisering är det man kallar ”dagens epokfrågor”. Detta är en högintressant utgångspunkt. Vad som ska räknas som dagens epokfrågor beror nämligen mycket på ditt perspektiv. Lever du i en fattig del av världen är epokfrågorna inte alltid de samma som för dig som lever i ett av de rikare länderna. De Afrikanska epokfrågorna är inte nödvändigtvis desamma som de Europeiska. De Latinamerikanska är inte säkert desamma som de Nordamerikanska. Och folken i de starkt expansiva kinesiska och indiska ekonomierna prioriterar kanske andra epokfrågor än folken i Europa och USA, där ekonomierna är mindre expansiva.

I sin artikel i Svenska Dagbladet 11/11 2010 menar Skolverkets geografiexperter att skolämnet geografi ska göra eleverna beredda att ”bidra till utvecklingen av ett demokratiskt, globaliserat och hållbart samhälle”. Detta är värderingar. De står inskrivna i den svenska skolans övergripande mål för elevernas fostran. Från ett svenskt perspektiv är de självklara. Men hur låter dessa epokmål i fattiga människors öron i Afrika, i Irak, i Latinamerika?

Demokrati är ju folkstyre. Att fattiga länders folk inte nödvändigtvis sätter likhetstecken mellan parlamentarisk demokrati och folkmakt visar sig till exempel i en bok som BBCs veteranreporter Humphrey Hawksley publicerade 2009. Som The Guardians Martin Woolacott påpekar,  kan boken kritiseras för att inte tillräckligt dokumentera skillnaderna mellan olika typer av demokrati, men, som Woollacott också säger, visar boken på en tendens där demokratier i hög utsträckning gynnar allianser mellan politiker och penningstarka snarare än något som skulle kunna kallas folkmakt.

Om Skolverkets geografiexperter tagit hänsyn till dessa och liknande frågetecken för demokratibegreppet är oklart. Klart är dock att demokrati är ett delvis problematiskt begrepp som inte utan klargöranden kan sättas som mål för undervisningen i ett ämne som vill kalla sig vetenskapligt. På liknande sätt bör begreppen globalisering och hållbarhet granskas innan de görs till mål för undervisningen i geografiämnet. Naturligtvis kan det hända att Skolverkets experter gjort de kritiska granskningar av ”epokfrågorna” som behövs. Det vore intressant att få ta del av de granskningarna. För det kan ju inte vara avsikten att göra geografiämnet till ett verktyg för export av  sådan demokrati eller sådan globalisering som förhindrar folkstyre.

Bildkälla: The Guardian Bookshop: http://images.bertrams.com/ProductImages/services/GetImage?Source=BERT&Quality=WEB&Component=FRONTCOVER&EAN13=9780230744080

Länk till en artikel i frågan i Aftonbladet (Publicerad: 2010-11-19): http://www.aftonbladet.se/kultur/article8149844.ab

Läs också om Paul Colliers bok Wars, Guns and Votes:Democracy in Dangerous Places

UTBILDNING: Horisonter

Horisonter: Vy från Börsgårds Kulle, Faurås, Vinberg (Foto DD)

                                                                


Struktur - eller hur!
Visst skulle man kunna hävda att Jan Björklund har rätt när han vill dela upp geografiämnet i lätt greppbara delar och sen lägga ut delarna i de olika årskurserna i grundskolan. Många elever behöver strukturen för att få ordning på en redan kaotisk vardagsvärld. Och många lärare har haft svårt att förstå att det här kaoset som skapar panik i många elevers lärande faktiskt kräver en lugn plats och en tydlig struktur.

Men strukturen bör ju på något sätt vara verklighetsförankrad. Nu tror jag ju att Björklund prövade att vara ironisk när han slängde ur sig att det kunde ju gå att läsa alla länder som börjar på bokstaven A i en årskurs, o.s.v.  Men när vi kollar in närområdet - köket, vardagsrummet, villaträdgårn eller torget där vi handlar varje dag, då det är ju inte speciellt verklighetsförankrat att hoppa över de spår som andra delar av världen sätter där.

Jag tänker på min gamle folkskollärare och hans första historielektion med oss i klass 3. Han tog med oss ut till en utsiktsplats. På vägen dit visade han oss spåren efter inlandsisens tillbakadragande. Han berättade hur det sett ut när de första människorna kom. På själva utsiktsplatsen visade han oss en stendös från en långt senare bronsåldersepok, och han visade oss älven och hamninloppet och vi såg för vår inre syn hur sjöfarare och handelsmän epok för epok seglat in i hamnen. Vi såg ekstockar, vikingaskepp, segelfartyg, ångbåtar och oljetankers. Allt på en enda lektion. Ja, den tog väl en halv dag med matsäck i det gröna och allt. Men vi fick namnen på alla platserna vi såg från denna upphöjda punkt, och vi fick med oss en bild av samspel, utbyte och rörelse.  Vi förstod inte allting i ett svep, men bilden hade vi kvar. Och det vi sedan lärde oss fick en struktur och vi anade redan från början att vi hängde ihop med något som fanns längre bort än vi just kunde se.

UTBILDNING: Geografiämnet och kunskapsinnehållet

Jag spånar:
Att lära sig geografi. Det menar den svenska regeringen att man gör genom att dela upp kunskapen i Hembygdens geografi, Sveriges, Nordens, Europas och Världens geografi. Så börjar man hemma och arbetar sig utåt, vidgar horisonten undan för undan. Uppdelningen innebär att man ägnar sig åt ett område i taget för att i grundskolans högstadium börja med världen.

I en intervju i Radions P1 debatterade Jan Björklund med Skolverkets Mats Pertoft. Det lät från Björklund som att skiljefrågan var namnkunskapen, men där var Skolverket solklart på samma linje som regeringen att namnkunskap är en viktig del av geografiämnet. Skiljelinjen är alltså en annan. Pertoft pekade på att utomeuropeisk geografi kommer in först i årskurs nio.

Så här sa Björklund i intervjun som svar på frågan varför man kommer in så sent med den utomeuropeiska geografin: ”man måste dela upp det på något sätt, man kan inte läsa allting första årskursen, utan man delar upp det ...” Och han förtydligade med att säga att ”man måste dela upp kunskapsinnehållet på olika årskurser” så att man på lågstadiet ”börjar med hembygden” och  ”söker sig utåt ju äldre barnen blir”.

Ja, skulle jag vilja säga, det är utomordentligt bra att börja där man är. Det är precis där man måste börja för att ge barnet en utgångspunkt från vilken det kan upptäcka världen.

Men vad gör man när barnet i mellanstadiet frågar om vietnameser i bärmarkerna, om kineser som äger mammas arbetsplats eller om de svarthyade flyktingarna som bor i de gamla rivningslägenheterna borta vid fotbollsplan? Ska läraren säga till dem att det där kommer vi att tala om i nian, så det får vi vänta med. Är det vad Björklund menar när han talar om nödvändigheten av att dela upp kunskapsinnehållet i olika årskurser?

Ett av Björklunds motiv för en strikt uppdelning av kunskapsinnehållet på olika årskurser är att ”det är ju nödvändigt - ska man inte läsa nåt på högstadiet?” En fråga inställer sig då. Skulle inte en tidigare integrering av utomeuropeisk geografi vara en vettig grund för att i nian praktisera sina kunskaper och fördjupa det man lärt sig.

Länk till debattintervju i P1:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=4165349

LITTERATUR: Dostojevskij Döda Huset

Det är julhelg, och i det sibiriska fängelset ska fångarna få lov att genomföra en teaterföreställning. För mig som läsare talar berättaren om att ”aktörerna hade själva åtagit sig allt” vilket betydde, som han säger, att ”vi andra hade inte en aning om hur långt arbetet framskridit och vad man egentligen höll på med”.

Detta är Fjodor Dostojevskijs roman Döda huset från 1862 (ЗАПИСИ ИЗ МЕРТВАГО ДМА). Jag läser en upplaga från 1960, där det sägs i inledningen att det här är författarens ”halvt självbiografiska verk” från hans fyra år i straffarbete i Omsk i Sibirien. Den publicerades först i Dostojevskijs egen tidskrift Vremja, som kom ut 1861 - 63, då tidskriften drogs in av myndigheterna.

Berättaren tar i kapitlet ”teaterföreställningen” tillfället i akt att göra mig som läsare bekant med de stämningar som råder i detta ”tukthus” där så många dömts att tillbringa åratal av sina liv. Han ger bland annat en bild av ”platsmajoren”, en stabsofficer, som i romanens början beskrivs som ”ett slags homme fatale” , ”sträng intill vanvett” och som säkert skulle ha ”åstadkommit ännu större skada på sin chefspost” om inte hans överordnade - kommendanten - varit en ”nobel och förnuftig människa” (23).

Det råder osäkerhet om mycket. Inför teaterföreställningen förefaller platsmajoren ”vara på ett någorlunda hyggligt humör”. Det är dock osäkert om han vet något överhuvudtaget om föreställningen, om det är han som givit tillstånd, eller om han bara låtit saken ha sin gång för att slippa bråk. Berättaren är motsägelsefull på den här punkten. Dels säger han att det var ”oss fullkomligt obekant” om platsmajoren visste något om vad som planerades. Dels påstår han för egen del att platsmajoren ”kunde inte vara okunnig” om detta (158).

Precis så här går berättandet till i den här romanen. Man hålls som läsare i osäkerhet om vad som egentligen blivit sagt, och det som blivit sagt undergrävs ofta av någon annan utsaga som man inte säkert vet var den kommer ifrån. Ett resultat av detta är att jag sällan känner mig i stånd att döma den ena eller andra karaktären hur avskyvärt han än handlar. Jag får finna mig i denna omöjliga situation som läsare, men inbjuds samtidigt att känna igen de skilda egenskaper som människor utvecklar i påtvingade relationer.

Hursomhelst undviker berättaren att explicit beskriva platsmajorens person i detta fall. När han fäller sitt omdöme, gör han det istället om hur ”sådana som majoren” resonerar. Den stränghet som får dessa människor att ”ständigt följa lagens bokstav” drabbas hårt av berättarens dom:

 "Dessa obegåvade lagskipare begriper absolut ingenting, de är ur stånd att förstå att om man bara följer lagens bokstav utan att veta något om dess anda, så leder detta direkt till oordningar - det har aldrig lett till något annat. 'Det står så i lagen och därmed jämnt!' säger de och är uppriktigt förvånade över att man utom att de ska känna lagen fordrar av dem också sunt förnuft och en nykter syn på saker och ting. Isynnerhet det senare förefaller många av dem som en onödig lyx, ett olidligt tvång." (159)

Här följer min tanke associationer i tangentens riktning, och aktuella frågor i min egen tid, mitt eget liv får för ett ögonblick belysning och människor jag mött och möter varje dag blir i den belysningen medaktörer i den tukthusscen som blir en bild i det möte mellan text och medvetande som kallas läsning.

Och - samtidigt dras den fria associationen tillbaka i sin cirkel, berättarens cirkel, där det som jag för ett ögonblick trodde var en nidbild av majoren nu löses upp och bilden blir en annan och han faktiskt framstår som en man som kanske har en viss förståelse för lagens ”anda”:

"Men hur som helst - äldste underofficeren satte sig inte emot teaterföretaget, och det var det enda fångarna behövde."

Så hanteras jag av berättaren, och jag vet ändå inte helt vad han vill att jag ska tro och tänka. Eller, om man så vill, berättaren skapar frihet för mig att använda mitt eget omdöme, mitt eget förnuft och min egen nyktra syn i mitt möte med texten.




Dostojevskij, Fjodor (1862). Döda huset. Stockholm: Sohlmans Förlag, 1960

Länk till Wikipedia om Dostojevskij.