Utbildning och kreativitet - hur hänger det ihop?

Kreativitet - hur skapas kreativitet? Vem blir kreativ? Hur understöds och utvecklas ungas kreativitet i skolan? Vad uppnår dagens undervisning?

Detta har jag berört i skilda sammanhang. Här på min blogg har jag tagit upp frågan om kreativitetens förutsättningar särskilt i samband med ett seminarium anordnat av Vetenskapsrådet, som jag besökte 2010 tillsammans med mina lärarkollegor Urban och Elin.

Vetenskapsrådets kontor i Stockholm

Det seminariet hade titlen ”Från galenskap till konstnärskap” och du hittar de filmade föredragen och frågestunderna på den markerade länken. Du ser och hör Görel Cavalli-Björkman, professor i konstvetenskap, Örjan de Manzano, doktorand vid Karolinska Institutet, Gunnar Thörnqvist, professor emeritus i ekonomisk geografi, Maria Sandgren, fil dr i psykologi, Södertörns Högskola och Eva Hoff, biträdande lektor i psykologi, Lunds Universitet. Alla talar de om skilda aspekter av kreativitet, från kreativitetens biologiska släktskap med galenskapen, till frågan om de miljöer och värderingar som är avgörande för om den specifika begåvningen utvecklas till något värdefullt eller blir självdestruktiv.

Sir Ken Robinson

Mina samtal och mitt samarbete med kollegorna har fortsatt, och nyligen fick jag av Urban tips om följande föredrag på sajten TED-talks, där Sir Ken Robinson på ett ovanligt klarläggande sätt föreläser om skola, utbildning, samhälle, ekonomi, konst och kreativitet och sambanden dem emellan. I kopplingen till seminariet "Från galenskap till konstnärskap" är det intressant att Robinson berör bl.a. frågan om ADHD i skolan just som en fråga vad vi gör med kreativiteten.




Om du vill se mina tidigare inlägg om undervisning och kreativitet, kolla på dessa länkar:

ADHD - är frågan om dess orsaker avgjord?

Kreativitet och galenskap har samma biologiska grund.

Schizophrenic or Genius: A Dialogue between Biologism and Sociologism.

.

En språkdiskussion på förekommen anledning

Gammal form, nytt uttryck

Vad är ett ord?
Ett ord är som en historiebok. Varje ord bär med sig sin historia. Du använder ordet ”hon” och de värderingar du lägger i det ordet, och även de värderingar du bemöts med, hakar på ordet som kardborrar eller dammtussar och följer sedan ordet när du använder det igen. Alla situationer som det passerat igenom och använts i finns infärgade i det och ordet blir på så vis en länk till historiens olika tidsåldrar och deras skilda värderingar.

Varifrån kommer det nya?

Orden ”han” och ”hon” bär till exempel med sig betydelsen av att vara man och att vara kvinna i ett patriarkaliskt samhälle. Samtidigt använder du orden i ditt sammanhang, låt oss säga ett i vart fall delvis mera jämlikt sammanhang, och dessa ord får då en ny färgnyans som de inte hade förut. Varje gång du diskuterar, varje gång du lyssnar på ett samtal, varje gång du utför eller bevittnar en handling som har att göra med vad det innebär att vara man och vad det innebär att vara kvinna, ändras eller befästs dina värderingar om detta. Ett spår, en kardborre från dessa situationer hakar fast i din användning och förståelse av orden ”han” och ”hon” och stannar kvar där och färgar ordens betydelse. De gamla värderingarna kring vad det har varit att vara kvinna och att vara man försvinner inte, men det uppstår viktiga spänningar och utmaningar till tankar kring orden och deras vidhängande värderingar, utmaningar som du i längden inte kan nonchalera. 

Att ord bär på värderingar har lett dagens språkreformatörer till att föreslå ett nytt pronomen för att om möjligt utrota de patriarkaliska värderingarna ur språket. Det värderingsfria ”hen” skulle ersätta ”han” och ”hon”. Genom att instifta ett nytt ord hoppas man kunna rensa bort språkets fördomar och på det viset kunna påverka värderingarna i en förnuftsmässig riktning.

Ta fram för vädring!

Intressant i det sammanhanget är att mentalitet och värderingar historiskt sett inte förändras genom införandet av påbud. Inte heller har det brukat vara framgångsrikt att förändra värderingar genom att försöka utradera dem. Nya tankar och nya värderingar uppkommer istället när gamla värderingar vi bär på konfronteras med nya värderingar och tankar. En förutsättning för en sådan omdanande konfrontation är att språkets och ordens inneboende normer tillåts att komma fram i ljuset, tillåts att uttalas så att det i samtal hörs hur de låter i mötet med det nya eller annorlunda. För att det ska hända behöver vi de gamla orden. Det är mötet som åstadkommer förändringen.

Språket består av värderingar. Varje ord bär med sig sin historia. Du använder ordet ”hon”, och de värderingar du lägger i det ordet och även de värderingar du bemöts med hakar på ordet som dammtussar och följer sedan ordet när du använder det igen. Själv tycker jag om den tanken. Det känns hoppfullt att använda ett gammalt välanvänt ord som drar fram mina egna fördomar ur dess gömmor. Så tvingas jag damma av det i den nya verklighetens luft och ljus.

Fönster med luft och ljus

Du fick aldrig veta

Vill du lyssna?
Bruno K. Öijer läser sin dikt "Du fick aldrig veta"






Du fick aldrig veta
att när du rest satt jag kvar
vid avtrycket i gräset,
där du legat.

Jag förde min hand
över det nedpressade gräset
och det var
som om jag
behövde och vårdade
din frånvaro,
mer
än jag behövde och vårdade dig.

Det var
som om ingenting fick
komma tillbaka.
Om du återvänt
hade du gjort intrång.
Du hade stört
smärtans landvinningar.

Och du får aldrig veta
hur ömt och starkt
jag talade till din skugga
i gräset.

Det var
som om jag redan sörjde dig -
som om jag försökte vänja mig vid
vad som väntar oss alla.
Och att priset
för en människas insikt
är en känsla av övergivenhet,
som redan från början uteslutit
och raserat
tron på en varaktig kärlek


Se också Bruno K.Öijer intervjuad i TV-programmet Kobra på bloggen Tankefigurer
.

Konst och gränsöverkridande

En bloggläsare skrev till mig.
”Gränssökandet som självändamål är knappast den största faran idag.”

När jag skrev om vad jag söker i konsten, började jag ju i avståndstagandet från gränssökande för dess egen skull. Brevskrivaren menade att den största faran för konsten idag inte ligger i det självuppfyllande gränsöverskridandet som jag antytt utan i ”att konsten blir en vara bland andra varor” och att detta faktum skyms av mitt avståndstagande från en viss typ av (oansvarigt) gränssökande.

Att skapa sina egna vägar att möta världen

Jag motsätter mig inte den tolkningen av konsten i samhället. Men det jag ville tala om var vad konst och olika sorters gränsöverskridande är för mig. Min tanke var att om konsten är detta att skapa sina egna vägar till att möta världen - om konsten handlar om att ”vi talas vid” om detta - då är det ett gränssökande i sig.




Att talas vid är ett försök att hitta gränserna mellan mig och dig. Eventuellt kan det också innebära försök att finna övergångsställen eller öppningar i de gränserna.

Att lära känna gränserna för det som inte är jag

Att möta världen kan vara det mest gränssökande och gräns-överskridande man kan tänka sig. Just detta att mäta ut gränserna för det som är jag är nog en förutsättning för att kunna möta och lära känna det som inte är jag. Att möta, avgränsa mig från, ta till mig det som gör intryck, avtryck, påtryck på mig och i mig. Alla människor gör detta. Konstnärer berättar eller avbildar eller gestaltar det också.

Det stämmer till ödmjukhet, tycker jag, att alla grundar sin existens på ett gränssökande.

Att berätta om livskonsten

”Jag söker vägar till att leva” uttryckte jag det - lite bombastiskt kan tyckas. Men om man fattar konsten så, då är det livskonsten det handlar om, och om konsten på något sätt berättar om detta, då handlar konsten om ett gränssökande som berör.

.






Bildkällor
1. Dansgruppen Spinn ihop med slagverksensemblen Kroumata och Shared Music Sweden. Hi-Hat Xpress - ett formexperiment NSD kultur (2013 01 25).

2. Dans-och nycirkuskollektivet Kollektiv Vifira med sin föreställning Notariegatan 17 b. Allehanda.se - kultur (27/3 2009).

3. Ett gränsöverskridande samarbete mellan streetdancecrewet Flawless (finalister Britain’s got talent 2009) och English National Ballet. Bloggen What’s Up: Londonsvenskar (maj 2012).

 .

Konsten - DET och DU

Jag menade att konsten är ett sätt för mig att hitta vägar att möta det som inte är jag.

Det som inte är jag?
Det är du, det är han, det är hon och DET.

DET, är stort.

DET kan vara det som är du innan du blir du för mig.

DET är berget, marken, träden, skuggorna och det som gömmer sig däri.

DET är djuren i skogen, det är skogen, det är fåglarna och himlen, fiskarna och vattnet och havet, drömmarna, magman i jordens inre och staden; den stora avenyn, den undangömda tvärgatan där jag aldrig varit. DET som kan finnas där.

DET - någon gång i livet, kanske alltid, är det DET hos mig som är främmande för mig.
Ja, drömmarna och kroppen och allt som finns och rör sig däri. Allt det som får mig att finnas och som gör att jag kan finnas till, men som ändå inte i sig är jag.

Och DET i mig, som verkar för min död.

Allt det som inte är jag, och jag finner vägarna att möta DET, och världen, och DET och det blir DU.
Jag menade att konsten är just det för mig.

.

Vad söker jag i konsten?

Bayeuxtapeten
bildkälla

Vad söker jag i konsten?
Förnyelse i konsten finner ofta ett självändamål i att spränga gränser.
Förnyelse i konsten söker sig ointressanta vägar när det är förnyelse i sig man söker.

Vad söker jag i konsten?
Jag söker formen för en berättelse.
Jag söker uttrycket av en känsla.

Vad för känsla? Vad för berättelse? Vad för form?

Är inte känslor desamma i all tid?
Varför söka?
Har vi inte redan de uttryck vi behöver?

Grottmålning i Lascaux

Har vi inte Sofokles, Seneca, Shakespeare, Swift, Defoe, Hugo, Sartre, Moberg, Steinbeck?

Har vi inte Bach, Purcell, Schubert, Fauré, Mozart, Chopin, Puccini, Wagner, Dowland, Mendelsohn, Peterson-Berger?



Har vi inte Grottmålningarna i Lascaux, Bayeuxtapeten? Har vi inte Michaelangelo, Lionardo, Rafael, Holbein, Goya, Velàzquez, Monet, Chagall, van Gogh, Picasso, Hopper?

Vad söker jag i konsten?
I någon mening hittar jag mig själv i konsten.
I någon mening är det så jag hittar mig och världen och tiden jag lever i.

Jag söker vägar till att leva.
Jag söker vägar till möten med världen.
Jag söker vägar till möten mellan mig och det som inte är jag.

Bach: H-moll-Messe
bildkälla

Så tror jag att var och en är sitt eget livs konstnär.
Så tror jag att den som skapar konst gestaltar sina vägar till sitt liv.
Så tror jag att när jag upplever konst, berörs jag av dina vägar till ditt liv.
Själv tror jag att mina vägar till mitt liv är min konst, min poesi, min musik.

Man talar om förnyelse i konsten.
Förnyelse i konsten finner ofta ett självändamål i att spränga gränser.
Förnyelse i konsten söker sig ointressanta vägar när det är förnyelse i sig man söker.

Jag talar om mig.
Du talar om dig.
Kan vi talas vid?

Edward Hopper
Morning Sun
Bildkälla

Pension vid 75: "Mindsetting" var nyckelordet

Storskalig hjärntvätt av svenskarna planeras

Ingen har väl missat att Fredrik Reinfeldt talar om att svenska folket behöver gå igenom en attitydförändring. Det sa han så tydligt som det går att säga det, när han gick ut med sitt budskap att vi ska jobba till 75. Så viktigt tycker han att atitydförändring är att han och regeringen har satt det som rubrik på regeringskansliets hemsida där man rapporterar om det internationella mötet Northern Future Forum som hölls i Stockholm 8-9 februari.

Själv har jag på min blogg försökt att tolka vad för slags attitydförändring Reinfeldt och regeringen talar om, och min egen tolkning är att själva idén med pensioner hör samman med en attityd som de "nya moderaterna" vill ha bort. Jag för min del tror att han menar att den livsinställning som innebär att man arbetar för att leva ska bort. Själva idén att det är viktigt för folkets flertal att göra annat än att arbeta är, som jag tror, förhatlig för högern. Högerns och överhetens attityd är att det arbetande folket lever för att arbeta, och jag tror att det är denna puritanska attityd som svenska folket ska bibringas.

Nåväl, det må vara att jag har helt eller delvis fel om vilken attityd Reinfeldt vill att vi svenskar ska byta till. Kanske ännu intressantare är frågan hur han är beredd att gå till väga för att åstadkomma sin mentala omvälvning. Receptet finns på Regeringskansliets hemsida. Där beskrivs moderatorn Susanne Ackums sammanfattning av Northern Future Forums workshop under rubriken ”‘Mindsetting’ är nyckeln”.

Mötet med statsministrarna i bland annat Sverige, Norge, Damnark, Island och Storbritannien summerades med att ”mindsetting” är nyckeln till de förändringar man vill ha till stånd gällande äldre på arbetsmarknaden. Vad är då "mindsetting"?

Mindsetting är ett nytt ord för hjärntvätt. Det är ett begrepp som bland annat används i polisutbildning och i kretsar som utbildar i självförsvar. Mindsetting är en träningsmetod som gör att man reagerar automatiskt på ett förutbestämt sätt i en given situation. Man fås att återkommande visualisera en specifik situation och när man gjort det tillräckligt många gånger reagerar man så som man blivit programmerad. På en av de hemsidor där begreppet mindsetting tas upp förklaras det så här: ”A fixed mental attitude or disposition that predetermines a person's responses to and interpretations of situations.” I samband med ”mindsetting” används ibland också nyordet ”imgineering”, som ska betyda något i stil med ingenjörskonst för människors fantasi.

"Mindsetting", står det skrivet på Regeringskansliets hemsida. Vad Reinfeldt och åtta andra statsministrar var överens om för den nordiska framtiden är ett projekt för hjärntvätt i stor skala. Låt vara att de tycker att det är ett gott ändamål. Men ”mindsetting” var nyckelordet.

"Mindsetting" var nyckelordet

Källor
Regeringskansliets hemsida
Self defence resource: mindsetting
Psychology and Preparedness
Imgineering and Positive Mindsetting

Foto: Martina Huber, Regeringskansliet

.

Reinfeldt som 1800-talsrelik

Reinfeldts pensioner - en relik från historiska museets dammgömmor?

Det krävs en annan attityd för att klara pensionerna. Det hävdade Fredrik Reinfeldt häromdagen, och chockade Sverige med att påstå att vi bör vara beredda att jobba till 75 års ålder.

Nya Moderaterna

Det var ju huvudlöst tycker jag, och jag var riktigt förbannad - en känsla som inte vill ge med sig. I det läget fick jag i min hand en lista över historiska beslut som visar på moderaternas antidemokratiska historia i allmänhet och deras långvariga motstånd mot pensioner i synnerhet. Utifrån de uppgifterna skisserade jag ett blogginlägg om hur nya moderaterna nu återvänt till den gamla högerns fadershus.

För att vara säker på riktigheten i mina uppgifter och slutsatser gjorde jag en liten källkritisk undersökning. Det var inte svårt. Snart hade jag både Peter Antmans undersökning om välfärdens historia i Sverige och olika rapporter om Södertörnprofessorn Torbjörn Nilssons forskningsprojekt ”Högerns historia 1904-2004” på mitt bord. Här kommer helt klart en mer nyanserad bild fram av högerns historiska förhållningssätt till pensioner, andra välfärdsreformer och även till rösträtten.

Otto von Bismarck

1815-1898

Det är inte sant att högern, som det hävdas i den lista som cirkulerar på nätet och i andra media, konsekvent har sagt nej till pension, semester och allmän och kvinnlig rösträtt. Redan 1913 var högern med och antog den första pensionsreformen i riksdagen. Man sa visserligen nej till liberalernas förslag, men man ville ha en pensionsreform. I denna övertygelse var man inspirerad av den preussiske grundaren av det tyska riket Otto von Bismarck, vars sociallagstiftning var den första i världen. Han var misstänksam mot arbetstidsförkortning eftersom det enligt hans mening skulle skada ekonomin. Men under trycket av den framväxande socialistiska arbetarrörelsen såg Bismarck behovet av ett socialt kontrakt med arbete och kapital där staten förhindrar ett okontrollerbart missnöje genom att försäkra de arbetande mot fattigdom och en osäker existens.

Med denna hälsosamma rädsla för de arbetandes missnöje som grund var alltså högern med och röstade fram den första pensionsreformen 1913. Man var knappast drivande. Det var istället liberalernas Adolf Hedin, som fann Bismarcks och den svenska högerns pensionsidéer alltför auktoritära. Högern fick ge sig för en liberalare syn på pensionerna, men man var helt klart medveten om behovet av det sociala kontraktet och statens roll som garant mot fattigdom såväl som okontrollerbart folkligt missnöje.

Var står då Reinfeldt? Själv sa jag mig först att Reinfeldt är tillbaka till den gamla högerns fadershus som kännetecknas av motstånd mot alla reformer som ger utrymme för ett liv som inte enbart består av arbete. I och för sig ligger det väl något i att högern har kännetecknats av en puritansk syn på arbete. Dock ser jag nu, i ljuset av min lilla källkritiska undersökning, att Reinfeldts syn på pensioner kanske går tillbaka till en tid före Bismarck och före arbetarrörelsens framväxt, en tid då man ännu inte såg behovet av ett socialt kontrakt med staten som garant för samhällsfreden och arbetskraftens reproduktion. Ser Reinfeldt ett sådant kontrakt som nödvändigt idag, eller vågar han damma av den totalt okontrollerade kapitalismen så som den såg ut före 1880?

Källor

Peter Antman,
idéhisstoriker, dataprogrammerare
hemsida

 Peter Antman: ”Barn och äldreomsorg i Sverige”.  Välfärdsprojektet Kunskap/Fakta nr 5 
(Socialdepartementet, 1996).

Torbjörn Nilsson, "professor i historia
och specialist på den svenska högern"
källa Newsmill
hemsida 

Torbjörn Nilsson ”Moderaterna vid den tredje vågens slut”

ARBETSLINJEN

Moderat så klart
Bildkälla: Bloggen "The Clinic of Innovation"
läs även Grefve Grijshufvuds grubblerier