Budalen: en lektion i vetenskap

Det gamla grindhålet, väl igenvuxet. Foto DD

Någon gång händer det intressanta saker när jag publicerar mina blogginlägg, som till exempel nu när jag skrivit om Budalen och mina försök att hitta fakta kring de fantasieggande stenmurarna däruppe i Solviksskogen. Jag började ju så småningom komma något vettigt på spåren när jag fick tipset av Monica Åhlund i Taxviken om böckerna om torpen i Laxarby som Björn A. Nelson skrivit.

Mina försök där illustrerar, tycker jag, hur forskning och även vetenskap fungerar. Med ett mysterium, med lösryckt information, med mer eller mindre intelligenta gissningar skapar man sig teorier. Så gör vetenskapsmän i alla forskningsdiscipliner, så gör charlataner också, alkemister och stjärntydare likaså. Det vetenskapliga kommer in i bilden när man låter sin teori utsättas för falsifiering och jämförelse med annan information. Jag kunde ha samlat ihop hur mycket bevis som helst för mina första trevande teorier om Johannes Bryntesson i Budalen, men det var när jag publicerade mina delvis galna tankar och därmed gav möjligheten till falsifiering som intressanta saker började hända.

Det kom mail med uppgifter som kompletterar och klargör vilka som faktiskt bodde i Budalen, brukade dess mark, och vem det var som lade upp stenmurarna där. Meddelandet är skrivet av en nutida släkting till Johannes Bryntesson eller “Dansken i Budalen”. Denne Johannes Bryntesson var född den 30 januari 1826 i Kallhem. Han var gift med Märta Johannesdotter. Märta var född den 13 november 1819 i Solvik.  Detta var hennes andra gifte. Johannes gick bort vid 72 års ålder den 23 april 1898, medan Märta, nu änka för andra gången, var inne på sitt 84:e levnadsår då hon gick bort den 23 februari 1903. Den av döttrarna, vars berättelse om barndomen på Budalen refererats i Dalslänningen hette Anna-Kajsa. Hon var född 1855, blev småskolelärarinna, och ättlingar till henne lever i trakterna den dag som idag är.

Medan minnet av den andre Johannes Bryntesson - amerikafararen och lönnkrögaren från Grimserud - bleknar bort i svenskbygderna i Wisconsin, börjar minnet av budalstorparen Johannes Bryntesson få en tydligare framtoning. Samtidigt som det alltså kommit tydliga fakta på bordet, är det lika tydligt att viktiga fakta kanske för alltid är höljda i dunkel. Så är det för vetenskapen i alla dess former. När nya teorier kan accepteras som sanning, framträder nya outforskade områden att fantisera kring, att hitta ledtrådar och gissningar kring och att söka och - kanske - finna. I det outforskade området brukar fiktionen och berättandet ha sin berättigade plats. I berättelsen om Johannes Bryntesson i Budalen återstår för mig det stora mysteriet och frågan varför. Blomman av sin ungdom, kraften av sin mannaålder och den sega uthålligheten ända in i ålderdomen lade han ned i dessa stenmurar. Vad fick honom till detta? Vilken drivkraft inom honom gav upphov till detta livsverk?

Källor:
mail från Willy Eliasson, ordförande i Laxarby hembygdsförening, 2012-11-04  och 2012-11-17
Laxarby socken, bok om Laxarby historia utgiven av Laxarby hembygdsförening.

.

Budalsbondens monument

1982: Eva Dickson vid en av Budalens stenmurar
(foto: DD)

Skorstensruinen 1982
ett "balanskonstverk"
(foto: DD)

DDs anteckning från 1982

Det finns en berättelse om en man på torpet Budalen i Solvik, Laxarby socken, som runt sitt hemman ute i skogen lade upp en stenmur av ovanliga dimensioner. Mannen, som lär ha hetat Johannes Bryntesson och var född 1833, omgärdade hela sitt ställe, inklusive åkrar, ängar, mangårdsbyggnad och allt med en ofantlig stenmur (man ser på fotot ovan att muren når brösthöjd på en normalvuxen person). Det berättas också att han hade hela sin familj att se till att han ständigt var försedd med ett lager av sten i sitt ständigt pågående stenläggningsarbete. I tidningen Dalsläningen läste jag en gång att en dotter, som kring 1920 tillfrågats om sin barndom på gården, hade berättat att barnen vintertid fick släpa ihop sten från olika ställen runt den lilla sjön och lägga dem i rösen på isen i väntan på att pappan skulle komma med häst och kälke och hämta in dem till land. En vinter hade töväder och vårens ankomst infallit ovanligt tidigt. Pappan hade då till sin förtvivlan fått se många av de små stenrösena sjunka genom isen. Flickan själv hade blivit glad, eftersom hon tänkte att hon skulle slippa tillbringa sommaren med att släpa sten från stranden upp till pappan som ju då inte hade så mycket material till sitt projekt.

Samma skorstensruin idag, 30 år senare
(foto: DD)

När jag på 1980-talet flyttade till Dalsland med min familj, var skogsutflykter i svamp- och bärmarker ett återkommande nöje, vilket det fortfarande är. Det var spännande då att upptäcka hur många små övergivna boställen det finns ute i skogarna. Överallt stötte man på husgrunder. Ofta fann man även mer eller mindre väl bevarade stugor och det var fantasieggande att hitta resterna av en trädgård, något gammalt fruktträd, ett vildvuxet syrénsnår, förvildade trädgårdsblommor, stengärdesgårdar, redskap och andra spår som förde tankarna till dem som befolkat platsen och som levt sina liv med sorger, möda och glädjeämnen där.

2012: En bräckligare balansakt
(foto: DD)

     På Mustadfors Bruk, där jag arbetade då, berättade en arbetskamrat om de märkliga stenanläggningarna som fanns i skogen nära där han själv var barnfödd. I sin barndom hade han ägnat mycket tid åt att gå runt och sälja fröer i de små gårdar och skogsboställen som då, på 1930-talet i många fall ännu var bebodda, så när jag frågade, var han var väl förtrogen både med gårdsnamn och med vilka som bott på de olika ställena. Han hade också stött på det då sedan länge övergivna stället med de bastanta stenmurarna. Han berättade att den siste brukaren av någon anledning kallades ”Dansken” och att om man letade lite noga skulle man säkert fortfarande kunna hitta den skifferskorsten som var kvar efter boningshuset och säkert även resterna av den smedja som mannen byggt in i en av sina stora stenmurar.

2012: Budalsbondens smedja, ässjan ses längst in.
(foto: DD)

Detta blev ett återkommande utflyktsmål. Man får vandra några kilometer längs en bomförsedd men välhållen skogsbilväg. Vägen går förbi en brusande bäck och några små sjöar Innan man är framme. Under de drygt trettio åren i Dalsland har det kanske blivit ca 5 besök. Nu var det länge sen, men i lördags var jag där med en vandrarkollega. Hemkommen fick jag för mig att jag skulle försöka hitta lite fakta om det här stället, och det nämns i en redogörelse för en torpvandring 2008. Annars tycks det magert med informationen. Dock hittade jag uppgifter i ett amerikanskt immigrationsregister om denne man som sagts ha varit ställets siste brukare, men här börjar också uppgifterna att gå isär.

I redogörelsen för 2008 års torpvandring står det så här: ”Torpet bröts upp i början av 1800-talet. Den siste brukaren Johannes Bryntesson kallad ”Dansken” dog 1898. Torpet omges av långa och höga stenmurar som vittnar om ett noggrant och idogt arbete.” Här får man ju intryck av att denne brukare dog på sin post efter många år av idogt arbete med stenmurarna. I immigrantregistret är bilden en annan. Det står förvisso följande: ” Johannes Bryntesson was born on 13 July 1833 in Laxarby, Dalsland, P, SE.”  Det uppges också att han var gift med Maria Svensdotter, även hon född i Laxarby, och i en annan källa hittar jag en uppgift att deras giftermål skedde den 28 december 1856. Det som emellertid förvirrar begreppen är att Johannes Bryntesson och hans familj som flyttade till gården i Solvik 1866, redan 1870 lämnade gården för att ett år senare emigrera till Jackson County i Wisconsin.

2012: Ingången till smedjan
(foto: DD)

Om denne Johannes Bryntesson i Solvik är den Johannes Bryntesson som också kallades ”Dansken”, är det troligt att det idoga arbetet med stenmurarna i huvudsak torde ha utförts av någon av hans företrädare på detta hemman.

En sak som ger upphov till ytterligare frågetecken är att det i emigrantregistret noteras att makarna Bryntesson i Solvik hade fyra söner födda mellan 1858 och 1866, medan någon dotter som skulle ha kunnat vara den berätterska som Dalsläningen refererat till inte nämns.

Som alltid med berättelser, tycker jag att man kan fråga sig vad som är sant och vad som är skröna eller förvanskade minnen. Utan samstämmiga källor måste man fråga sig om det ens har funnits någon verklig person Johannes Bryntesson, ”Dansken” kallad på detta stenmursomgärdade hemman. Men stenmurarna står där de står. Kanske är de resultatet av flera generationers arbete under de nästan 70 år som hemmanet ska ha brukats innan Johannes sägs ha tagit över.

1982: valvbåge i skiffer
(foto: DD)

Till slut undrar jag om sådana här berättelser, som den om den lilla flickan som gladdes åt att stenarna sjönk i djupet, bara är något som någon har drömt. Ett faktum kvarstår: mystiken kring dessa fästningsliknande stenmurar ute i öde skogen utmanar vår fantasi och vår nyfikenhet om hur och varför detta monument kommit till.

Källor:
Torpvandring Laxarby 2008
Rootsweb Ancestry.com: Johannes Bryntesson
Rootsweb Sweden-L Archives 

Du som sitter inne med upplysningar om Budalens historia, berättelser, eller kompletterande källmaterial - hör gärna av dig. Skriv en kommentar här eller maila David Dickson

Runt hela hemmanet sträcker sig denna kilometerlånga mur
(foto: DD)

Ett avsnitt av den halvannan meter höga muren
(foto: DD)