LIVET: På is

Vi tog en promenad på isen nyss. Känslan av att gå på isen - något av en ny frihet, något av försiktighet. Att pröva och våga. Denna långa och kalla vinter ligger isarna ganska säkra, även om snöfall, mildgrader och ny påfrysning gör att kärnisen inte är så tjock som man kunde tro.

Jag hittade en tanke som jag skrev ned efter en isutflykt 2005. Då hade vi ett delvis annat isläge:

Väntan på isläggning (foto DD)

Marsisen 2005

Hela hösten var grå. Regn och gråväder efter en sommar som varit blöt och kall. Vintern bjöd på en kort period med snö kring jul, men innan dess och sen i januari var det barmark – minusgrader vissa dagar, men mesta tiden halvt om halvt vårtemperaturer – och dis och dimma. Grått.

Om man går ut i gryningen, på förmiddagen eller i den tidiga skymningen är det sak samma. Grått och skumt. Dagsljuset räcker att se ute på öppna fältet. Inne bland träden går det inte att se skillnad mellan en domherre och en gråsparv. Dagarna är korta ändå. Nu i grådiset dör dagen innan den blivit till.
Marken är tung av fukt och blöta. När det varit nattfrost, går jag lättare uppe på skalet av frusen dyvälling. Sådana dagar ligger en ishinna på vikarna. Sjöarnas vatten är snart redo för isläggning, men frosten följs av milt gråväder och löftet om bäriga isar går om intet. Just kring jul snöar det. Vattnet kyls ytterligare av det kalla tillskottet uppifrån och under några frostnätter som låter snön bli kvar på marken, lägger sig också isarna. Hoppet väcks att få röra sig på nya vidder, men sydvindar med vågskvalp och grådis äter sönder isen innan den blivit stark nog att gå på.

Bara innerst i vikarna ligger isen kvar. Önskan växer om nya stigar att vandra. Efter tre nätter med frost vågar sig de första isfiskarna dit. Sitter bara meter från kanten till öppet vatten. Sen kommer nya mildväder och gör så det varken bär eller brister och det suckar åter kring stövlarna när jag går längs strandkanten för att få en glimt av de grålila sidensvansarna som hörs längre bort i sälgsnåret.

I det ständigt pågående inre samtalet i mitt huvud vaknar en fråga. Vad är det för hopp som väcks när nattfrosten lägger nyissträngar över sjöytan? Vad är det för hopp som stäcks när januarifrosten viker för det gråmilda?

Svaret kommer efter den svåra stormen som inte bara fällde två årsavverkningar skog i landets södra delar utan också slutgiltigt rörde runt i sjövattnen så att kallvattnet lade sig på ytan där det hör hemma vintertid. I februari frös det till. Efter en höst som varat nära ett halvår, frös det till med besked. Morgnar med minus 19, minus 24, minus 25. Isarna lägger sig tjocka, sega, blanka. Ligger så i ett par dagar. Snöfall så, i 12 graders kyla och kalla nätter och dagar. Gnistrande sol. Blåskymning på kvällarna.

Det är lätt att gå. Det har blåst, så snön har lagt sig i mönster som sanddyner i öknen eller som vågmönstret på sommarens havsstrand. ”Är det en vak där borta vid grundet?” Nej, det är vinden som har sopat bort snön och blottat den stålgrå isytan. Idag är det vindstilla och solen värmer i ryggen medan frosten nyper nästippen. ”Ska vi gå över till andra stranden? Vi kan ta en fika där.” Ja, det kan inte vara så långt.

Det är lätt att gå. Det var längre än vi trodde. Framför oss orörd snöyta. Bakom oss ser vi att vi trampar en ny stig. Ett par går med sin hund över isen. Deras röda och blå jackor lyser. Längre bort glider en skidåkare. I motljuset ser vi dem som silhuetter. Vi lämnar det invanda. Gör nya spår på nya vidder.
Vi vilar på strandkanten. Fikar. Solen värmer och det glittrar. Vi kisar i motljuset. Silhuetterna blir små i fjärran. Nu syns inte längre färgerna. De tidstypiska jackorna förlorar sin tidsanknytning och figurerna på isen blir tidlösa. Vi spanar mot dem och ser vandrare från vår tid och andra tider. Människor går över isen. I olika ärenden. I motljuset är det svårt att se om de går eller kommer.