Svensk scenkonst idag tycks stå i ett vägskäl. Det intrycket fick jag när jag lyssnade på programmet
Scensommar i P1 i fredags. De stora institutionsscenerna sätter upp klassiker. En mängd småscener och lokala grupper experimenterar och sätter upp ögonblicksteater, utforskande teater, angelägen teater, problemteater. Instutitionsteatrarna hoppas på att tjäna pengar. Småscenerna hoppas på kulturbidrag.
När Jenny Aschenbrenner och Jenny Tellman i programmet Scensommar ställde frågan ”ska teatern bevara traditionen eller bryta ny mark” visade de att det inte är så enkelt som att klassiker är traditionsbevarande och experimentteater bryter ny mark. Att förnya och att bryta normer har nämligen blivit ”en sliten gest”.
I programmet talade man om ”Makten” som i alla tider fungerat ”konserverande” och förtryckande. Säkert är det så även nu, men kanske på ett nytt sätt. Makten, sades det, är idag inte ”repressiv”. Makten säger istället: ”våga bryta normer”.
Varför det är så är nog ett stort ämne i sig, men i den andan bryter teatern idag normerna, till exempel för vem som får synas på scen. Alltså ges idag de marginaliserade plats på scen och i programmet nämnde man invandrare, kvinnor, funktionshindrade som grupper vilka idag ges sådant utrymme. På liknande sätt söker teatern idag bryta den klassiska normen om att alltid anknyta till allmänmänskliga frågor och konflikter när man lyfter fram problem med till exempel lokal anknytning.
”Problemteater” kan på det viset bryta traditionella normer. Samtidigt ligger det emellertid en risk i att följa påbudet om att vara normbrytande. Mobbningstema, empatitema blir lätt klichéer. Teatern blir ”nyttoteater” och publiken lär sig att acceptera hur man bör bete sig och vilka nya normer som ska gälla. Om känslan empati verkligen infinner sig är dock en helt annan sak.
 |
| Scenkonstens kärna |
 |
| Hamlet: Publiken vet utgången |
När normbrytande i sig blir ett påbud och när påbudsteater ställer sig ivägen för publikens upplevelse, har den klassiska teatern visat sig ha vissa starka sidor. Visserligen vet publiken vanligtvis utgången av dramat, vilket kan skapa ett slags ”bekräftelseteater” utan överraskningsmoment där man precis som i påbudsteatern går miste om det som är scenkonstens kärna, nämligen upplevelsen av en berättelse. I programmet nämnde man operan som ett typexempel där man snarare än att uppleva det som berättas, snarare beundrar prestationen vid ett ovanligt vackert höga C. Styrkan hos den klassiska teatern är dock just den trygghet som ligger i det faktum att man faktiskt vet hur det ska gå. Detta gör att man från början har förstått den konflikt som gestaltas och kan ägna sig helt åt att ta till sig upplevelsens känslor och hänge sig åt dem.
 |
Balansakt på slak lina
Spanjoren Alexander Weibel spelar fiol |
Oavsett om scenkonstens aktörer vill det eller inte visar det sig alltså att konstformen i sig alltid balanserar på slak lina mellan revolt och underkastelse vis-à-vis de normer som härskar i tiden. I alla lägen är det så. Det är inte bara den som oreflekterat för den klassiska traditionen vidare som böjer sig för givna normer. Den som vill skapa förändring kan inte heller vara säker på att inte vara fånge, till exempel i sin samtids rigida krav på flexibilitet. I P1-programmet Scensommar framgick det att oavsett om man vill bevara eller revolutionera är det viljan att berätta som skapar publikens upplevelser. Denna vilja att berätta kan utmana eller bekräfta publikens föreställningar och tankemönster, men om den vill skapa en upplevelse som berör måste den också ge frihet åt publiken att uppleva själv.
En fråga som programmet i fredags gav upphov till är om scenkonsten i Sverige förmår att berätta och om scenkonstens berättande förmår att skapa upplevelse som berör. Utifrån denna fråga blev jag inspirerad att gå tillbaka till en egen stor scendramatisk upplevelse där jag själv var medverkande. Det var ett försök i operagenren där viljan att beröra var en av drivkrafterna för aktörer och scenskapare.
Den första veckan i juli gav Opera på Bruket i Fengersfors i Dalsland tre föreställningar av den egenproducerade operaföreställningen
Våra vita ägg. Själv sjöng jag i tenorstämman i kören och upplevde föreställningen från ett helt annat perspektiv än publiken, men fyra gånger inklusive generalrepetitionen fick jag uppleva denna föreställning så att säga inifrån.
 |
Lina Ekdahl
"Varför är jag inte pigg" |
|
 |
| En klassisk version av Verdis Macbeth: Häxkören |
I en månad nu har jag undrat vad som egentligen hände och vad vi egentligen gjorde när vi gjorde operaföreställningen
Våra vita ägg. På ett sätt var det säkert möjligt att uppleva föreställningen som en konsert med en kavalkad av klassiska operastycken av Verdi och Händel tillsammans med traditionella mässor av Fauré, Puccini och Schubert. Samtidigt var det nog svårt att inte låta sig fångas av Lina Ekdahls suggestiva uppläsning av sina dikter, vilka löpte som en långrev genom föreställningen - en tematisk röd tråd om spänningar mellan omgivningens krav och tilliten till självets inre kompass.
 |
"Crucifixus"
ur Messa di Gloria
av Puccini
Kattugglan bärs ut
i sorgeprocession
|
 |
Herrkören sjunger "Zitti zitti"
ur Verdis Rigoletto
till dikten Nuförtiden
"Vi har så mycket att prata om" |
Förstärkt av en stiliserad kostymering och en relativt enkel men ömsom stillsamt ömsom intensivt talande koreografi tog nog temat tag i de flesta i publiken, fast på olika sätt. Vid de första två föreställningarna var publiken andäktig. Som om det handlat om en predikan avstod man från applåder mellan de olika inslagen. Samtidigt uppfattade man från scen en uppmärksam stillhet som efter slutscenen bröts av stående ovationsartade applåder. Varför publiken uppträdde helt annorlunda vid den sista föreställningen vet jag inte, men eftersom man då applåderade i stort sett varje nummer och även dikterna, blev det en helt annan föreställning - kanske mer som en glädjefull temakonsert.
Som deltagare är jag jävig och ska därför inte dra alltför långtgående slutsatser av vad det var som egentligen hände. Andra deltagare har uppfattat projektet och föreställningen annorlunda än jag. Publiken är säkert inte heller enhetlig i sina upplevelser av denna speciella opera. Jag tror emellertid att regissören Karl Ekdahl, som fungerade som dialogpartner för manus- och regiduon Elin Andréasson och Lotta Robertson Harén, hade en poäng som är värd att följa upp när han sa att detta är avantgardistisk opera av idag. Med sin kombination av klassisk opera och nutida vardagsnära poesi har
Våra vita ägg kanske lyckats med den balansakt mellan att ”bevara traditionen eller bryta ny mark” som efterfrågades i P1-programmet Scensommar. Kanske lyckades
Våra vita ägg då också med en form för att berätta och beröra. Kanske gavs publiken frihet att uppleva själv, och kanske var detta ett viktigt försök att göra musikdramatisk scenkonst på ett nytt sätt.
