(foto David Dickson)
Visar inlägg med etikett Fengersfors. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Fengersfors. Visa alla inlägg

söndag 16 december 2012

Världar av is: Fireflies på Not Quite


Uppe på scen ett tjugotal stolar för publiken. Nere i lokalen ett scengolv med tolv stapelbara drickbackar och en rävboa. Här utspelas en undergång. Solen kanske redan har slocknat. Om sju minuter får vi veta eftersom det tar den tiden för det sista mörkret att med ljusets hastighet nå jorden.

Teatergruppen penny pick a dolls föreställning Fireflies har spelats i Plymouth och i Göteorg. På Not Quite i Fengersfors utspelas föreställningen i realtid i Oceanhallens isande decemberkyla. Publiken väl påpälsad. På scengolvet gestaltas människors försök att överleva i en värld utan värme. I en värld där jagets sårbara rum måste skyddas av hårda skal blir överlevnad att göra sig hård, och i denna kvälls unika teatermiljö accentueras den hårdheten som en känslans iskyla i människors relationer.

Not Quite i Fengersfors

I ett eftersnack i det närbelägna brukskaféets starkt kontrasterande värme från en rödglödgad järnkamin säger gruppens Joel Ödmann att just detta uttryck av känslans is blev mycket annorlunda här jämfört med tidigare föreställningar av pjäsen. Föreställningen har sin upprinnelse i hamnstaden Plymouth i England där gruppen penny pick a doll först träffades som studerande vid universitetet där. Det som började som dramateoretiska diskussioner och analyser, har utvecklats till en scenpraktik där det fysiska uttrycket är viktigt och där modet att inte bli övertydlig med sitt budskap ger åskådaren den frihet som gör teaterupplevelsen till ett kreativt nöje. I Oceansalen i Fengersfors skapade det modet och den friheten nya dimensioner som överraskade såväl skådespelare som publik.


Fireflies
av Penny pick a doll
Manus Erika Lindahl
På scen:
Anna Nordmark
Joel Ödmann
Erika Lindahl
Johanna Malm






kommentarer välkomnas



.

lördag 5 november 2011

KONST: Konsten att bli till?

Fredric Gunve o Kajsa G Eriksson
på Not Quite 5 nov 2011
foto:DD
Idag besökte jag en bekant på Not Quite i Fengersfors, Dalsland. Jag bor ju bara en och en halv mil därifrån, så det är inga avstånd att tala om. En bekant, ja - det var Fredric Gunve och Kajsa G. Eriksson och deras pågående konstprojekt ”Vränga”.

”Vränga” har jag alltså bekantat mig med tidigare när Gunve och Eriksson lade fram det som ”work-in-progress” på Stenebyskolan i Dals Långed hösten 2010 och när de presenterade projektet på ett seminarium på Konstvetenskapliga Institutionen i Göteborg våren 2011.

Då var det begreppet ”regn” som var utgångspunkten från vilken man vrängde det turistsköna Dalsland till ett riktigt elakartat katastrofområde orsakat av sju års oavbrutet regnande, och där berättelsen om människors försök att få vardag och liv att fungera blev en process som idag landar i något som liknar det man brukar kalla ett slags konstverk.

Verket Regn/Rain:
44 minneskort, 44 dagar och en berättelse
foto: DD
”Ett slags konstverk” vill jag säga. "Ett slags", eftersom det fortfarande kan skapas om när betraktaren/deltagaren berättar vidare eller associerar i egna banor utifrån den berättelse och de bilder, som utgör det jag alltså skulle vilja kalla konstverk.

Kajsa G Eriksson visar
Vränga=Regn
foto:DD
Att jag är så vag i min beskrivning av det som Gunve och Eriksson processar fram, beror i första hand på att de själva vill att deras konst ska uppfattas som process snarare än produkt. Själva menar de att ett konstverk aldrig egentligen är avslutat. Det är i den pågående processen eller i det pågående sökandet efter en form för det man kommer att uttrycka som själva konsten lever. Och det man kallar ett avslutat konstverk har också ett fortsatt liv hos varje betraktare eller läsare som möter det utifrån sitt eller sina perspektiv.

Det här är min tolkning av Gunves och Erikssons svar på min fråga idag om var de befinner sig nu när de så att säga har avslutat ett projekt som övergått i ett annat: "Befinner ni er i ett sökande efter former eller befinner ni er i ett läge där ni har något att visa den som möter er vid era presentationer?"

Inför den fortsatta
processen
foto: DD
I den process de kallar ”Vränga=Hamn” är de på ett sätt kvar i berättelsen om ”Vränga=Regn”. Med utgångspunkt i Dalsland, Fengersfors och dess vatten - Knarrbysjön heter detta vatten i den så kallade verkligheten - startar de en skapandekedja. Dräkter och textilier dränks i Fengersfors Knarrbysjövatten, ges form i den process där blötläggning och torkning påverkar textilmaterialet, ges nyanser av färg i mötet med mineraler och mark i den Dalsländska sjökanten.

Efter blötläggning
i Fengersforsvatten
foto: DD
Jag ser detta stadium i händelsekedjan i en textilverkstadslokal i på Bruket i Fengersfors. Dräkter och textilier hänger på tork. Andra textilier ligger framme för tillskärning, och verktyg och material finns där till beskådande i genomskinliga påsar och lådor. Allt detta är på väg. På väg i meningen förändring, men också på väg i bokstavlig mening till Akvarellmuseet i Skärhamn på Tjörn. Där väntar mötet med Västerhavets vatten och vidare processer, förändringar och färgnyanseringar i mötet med nya mark-, mineral- och växtämnen. Vi är kvar i vatten, men denna gång i tillfälliga strandhugg i nya hamnar. Sluthamnen blir Västra Frölunda Kulturhus med nya vatten, nya marker, nya förändringar - och samtidigt bär textilmaterialen och dräkterna med sig de gamla strukturerna från tidigare blötläggningar liksom minnen av processer inpräntade i materialet.

Not Quite textilverkstad
foto: DD

Jag tror mig se en skönhet i detta. Jag tror mig se en metafor, eller är det en faktisk tillblivelse. Är det en bild av hur vi människor blir till, och blir till och blir till? Eller är det i denna process som inte bara textiliernas färg och struktur blir till, utan även Fredric Gunve och Kajsa G. Eriksson själva.





Under visningen av textilierna i verkstadslokalen frågar jag Kajsa G. Eriksson om sådana här saker. Jag prövar en tanke om konstnären och konsten i förhållande till den människa som inte betraktar sig som konstnär. Kan det vara så att det som hos konstnärliga utövare är en process där konstverk skapas är samma sak som den process där vi andra människor skapar oss själva, där vi låter oss färgas i de hamnar vi stannar upp i, där vi formar oss själva i mötena med världen? Kan det vara så att de processer som poesi och konst skapas ur är samma processer som de i vilka var och en av oss blir till dem vi blir?
Visning av utgångsmaterial
foto: DD
Svaret på de frågorna nådde vi inte just för tillfället, men så här i efterhand tycker jag mig se att svaret stillsamt exploderar i en mängd nya frågor.

Intressant var att en av de nya frågor vi råkade komma att beröra var hur konstnärens liv ska finansieras. Vi blev naturligtvis inte färdiga med något svar där heller, men i bilen på väg hem slog mig tanken att det kanske inte är helt självklart att konstnärens tillblivelsearbete ska värderas annorlunda än mitt eller Anderssons eller Robert Jonssons vem han nu är.

Så här vanvördigt och konstfientligt vill jag förstås inte sluta betraktelsen över denna upplevelse av skönhet. För jag menar verkligen att både konstnärens och mitt och Robert Jonssons tillblivelsearbete är av största vikt. Men jag vill vidhålla att det är med verkligheten i vitögat som konstskapandet blir till något angeläget för fler än konstnären själv.

Här är ett blogginlägg jag skrev 20/5 2011 där jag diskuterar en del av mina tankar kring konstskapande.

Här är det blogginlägg jag skrev 26/12 2010 när jag läst Kajsa G. Erikssons avhandling Concrete Fashion: Dress, Art and Engagement in Public Space.


Vränga=Regn
källa: Facebook Regn/Rain
Här kan du följa en visning av alla minneskorten
i verket "Vränga=Regn"
och läsa de tillhörande texterna. 
Vränga=Hamn
Källa: Västra Frölunda Kulturthus



 

tisdag 9 augusti 2011

Opera på Bruket i ett scenkonstperspektiv: Vad var det som hände?

Svensk scenkonst idag tycks stå i ett vägskäl. Det intrycket fick jag när jag lyssnade på programmet Scensommar i P1 i fredags. De stora institutionsscenerna sätter upp klassiker. En mängd småscener och lokala grupper experimenterar och sätter upp ögonblicksteater, utforskande teater, angelägen teater, problemteater. Instutitionsteatrarna hoppas på att tjäna pengar. Småscenerna hoppas på kulturbidrag.

När Jenny Aschenbrenner och Jenny Tellman i programmet Scensommar ställde frågan ”ska teatern bevara traditionen eller bryta ny mark” visade de att det inte är så enkelt som att klassiker är traditionsbevarande och experimentteater bryter ny mark. Att förnya och att bryta normer har nämligen blivit ”en sliten gest”.

I programmet talade man om ”Makten” som i alla tider fungerat ”konserverande” och förtryckande. Säkert är det så även nu, men kanske på ett nytt sätt. Makten, sades det, är idag inte ”repressiv”. Makten säger istället: ”våga bryta normer”.

Varför det är så är nog ett stort ämne i sig, men i den andan bryter teatern idag normerna, till exempel för vem som får synas på scen. Alltså ges idag de marginaliserade plats på scen och i programmet nämnde man invandrare, kvinnor, funktionshindrade som grupper vilka idag ges sådant utrymme. På liknande sätt söker teatern idag bryta den klassiska normen om att alltid anknyta till allmänmänskliga frågor och konflikter när man lyfter fram problem med till exempel lokal anknytning.

”Problemteater” kan på det viset bryta traditionella normer. Samtidigt ligger det emellertid en risk i att följa påbudet om att vara normbrytande. Mobbningstema, empatitema blir lätt klichéer. Teatern blir ”nyttoteater” och publiken lär sig att acceptera hur man bör bete sig och vilka nya normer som ska gälla. Om känslan empati verkligen infinner sig är dock en helt annan sak.

Scenkonstens kärna
Hamlet: Publiken vet utgången
När normbrytande i sig blir ett påbud och när påbudsteater ställer sig ivägen för publikens upplevelse, har den klassiska teatern visat sig ha vissa starka sidor. Visserligen vet publiken vanligtvis utgången av dramat, vilket kan skapa ett slags ”bekräftelseteater” utan överraskningsmoment där man precis som i påbudsteatern går miste om det som är scenkonstens kärna, nämligen upplevelsen av en berättelse. I programmet nämnde man operan som ett typexempel där man snarare än att uppleva det som berättas, snarare beundrar prestationen vid ett ovanligt vackert höga C. Styrkan hos den klassiska teatern är dock just den trygghet som ligger i det faktum att man faktiskt vet hur det ska gå. Detta gör att man från början har förstått den konflikt som gestaltas och kan ägna sig helt åt att ta till sig upplevelsens känslor och hänge sig åt dem.

Balansakt på slak lina
Spanjoren Alexander Weibel spelar fiol
 Oavsett om scenkonstens aktörer vill det eller inte visar det sig alltså att konstformen i sig alltid balanserar på slak lina mellan revolt och underkastelse vis-à-vis de normer som härskar i tiden. I alla lägen är det så. Det är inte bara den som oreflekterat för den klassiska traditionen vidare som böjer sig för givna normer. Den som vill skapa förändring kan inte heller vara säker på att inte vara fånge, till exempel i sin samtids rigida krav på flexibilitet. I P1-programmet Scensommar framgick det att oavsett om man vill bevara eller revolutionera är det viljan att berätta som skapar publikens upplevelser. Denna vilja att berätta kan utmana eller bekräfta publikens föreställningar och tankemönster, men om den vill skapa en upplevelse som berör måste den också ge frihet åt publiken att uppleva själv.

En fråga som programmet i fredags gav upphov till är om scenkonsten i Sverige förmår att berätta och om scenkonstens berättande förmår att skapa upplevelse som berör. Utifrån denna fråga blev jag inspirerad att gå tillbaka till en egen stor scendramatisk upplevelse  där jag själv var medverkande.  Det var ett försök i operagenren där viljan att beröra var en av drivkrafterna för aktörer och scenskapare.

Den första veckan i juli gav Opera på Bruket i Fengersfors i Dalsland tre föreställningar av den egenproducerade operaföreställningen Våra vita ägg. Själv sjöng jag i tenorstämman i kören och upplevde föreställningen från ett helt annat perspektiv än publiken, men fyra gånger inklusive generalrepetitionen fick jag uppleva denna föreställning så att säga inifrån.


Lina Ekdahl
"Varför är jag inte pigg"

En klassisk version av Verdis Macbeth: Häxkören
I en månad nu har jag undrat vad som egentligen hände och vad vi egentligen gjorde när vi gjorde operaföreställningen Våra vita ägg. På ett sätt var det säkert möjligt att uppleva föreställningen som en konsert med en kavalkad av klassiska operastycken av Verdi och Händel tillsammans med traditionella mässor av Fauré, Puccini och Schubert. Samtidigt var det nog svårt att inte låta sig fångas av Lina Ekdahls suggestiva uppläsning av sina dikter, vilka löpte som en långrev genom föreställningen - en tematisk röd tråd om spänningar mellan omgivningens krav och tilliten till självets inre kompass.

"Crucifixus"
ur Messa di Gloria
av Puccini
Kattugglan bärs ut
i sorgeprocession


Herrkören sjunger "Zitti zitti"
ur Verdis Rigoletto
till dikten Nuförtiden
"Vi har så mycket att prata om"
Förstärkt av en stiliserad kostymering och en relativt enkel men ömsom stillsamt ömsom intensivt talande koreografi tog nog temat tag i de flesta i publiken, fast på olika sätt. Vid de första två föreställningarna var publiken andäktig. Som om det handlat om en predikan avstod man från applåder mellan de olika inslagen. Samtidigt uppfattade man från scen en uppmärksam stillhet som efter slutscenen bröts av stående ovationsartade applåder. Varför publiken uppträdde helt annorlunda vid den sista föreställningen vet jag inte, men eftersom man då applåderade i stort sett varje nummer och även dikterna, blev det en helt annan föreställning - kanske mer som en glädjefull temakonsert.

Som deltagare är jag jävig och ska därför inte dra alltför långtgående slutsatser av vad det var som egentligen hände. Andra deltagare har uppfattat projektet och föreställningen annorlunda än jag. Publiken är säkert inte heller enhetlig i sina upplevelser av denna speciella opera. Jag tror emellertid att regissören Karl Ekdahl, som fungerade som dialogpartner för manus- och regiduon Elin Andréasson och Lotta Robertson Harén, hade en poäng som är värd att följa upp när han sa att detta är avantgardistisk opera av idag. Med sin kombination av klassisk opera och nutida vardagsnära poesi har Våra vita ägg kanske lyckats med den balansakt mellan att ”bevara traditionen eller bryta ny mark” som efterfrågades i P1-programmet Scensommar. Kanske lyckades Våra vita ägg då också med en form för att berätta och beröra. Kanske gavs publiken frihet att uppleva själv, och kanske var detta ett viktigt försök att göra musikdramatisk scenkonst på ett nytt sätt.

onsdag 22 juni 2011

VÅRA VITA ÄGG: En konstnärlig balansakt mellan högstämdhet och vardagsverklighet

Opera på Bruket är en årligt återkommande operasatsning i Fengersfors i Dalsland, där den lokala vokalensemblen Not Quiet nu 2011 för femte året givit en operaföreställning i de brukslokaler där konstnärsgruppen Not Quite har skapat ett kulturcentrum. Vokalensemblen Not Quiet har i år satt upp en egenproducerad operaföreställning med musikalisk utgångspunkt i klassiska mässor och traditionell operamusik och med tematisk utgångspunkt i poeten Lina Ekdahls dikter. I föreställningen medverkade Lina Ekdahl som uppläsare i samspel med klassiska körstycken. 


Föreställningen spelades på Fengersfors Bruk, Åmål 1, 2 och 3 juli 2011.


De första idéerna inför årets Opera på Bruket föddes ur de kreativa idékrockar som uppstod när Not Quiet vokalensemble förberedde förra årets operettföreställning av En natt i Venedig. Kärleken till den traditionella operans starka känslouttryck fanns grundmurad i kören. Samtidigt fanns en undran över operagenrens begränsningar och möjligheter - om operagenren kunde vara en aktiv konstform i nuet, om den kunde förmås att gestalta dagens verklighet, dagens känslor och konflikter.

Not Quiet Vokalensemble hade då tre operasatsningar bakom sig. Från att ha börjat i helt liten skala och med enklast möjliga scenografi hade man nu ett musikaliskt och konstnärligt helhetsgrepp som kombinerade skaparglädje och kvalitetskrav. Med ett öga på den klassiska operans olika uttryck i aktuella scenuppsättningar, och ett annat öga på skilda försök att experimentera med opera som uttrycksform i nuet, blev körföreningen tidvis och bitvis ett forum för nya idéer kring operaskapande.

Inför föreställningen av En natt i Venedig togs ett av många steg i
 körens utveckling när man engagerade operasångerskan Ulrika Nilsson i en heldagskurs i scenisk gestaltning för körens medlemmar. Ulrika frilansar som operasopran. Hon har tidigare sjungit i Opera på Bruket och var just våren 2010 engagerad vid Stockholms Folkoperas uppsättning av Kurt Weills Silversjön, som också gavs vid Konserthuset i Vara.

Senare, som inför årets Opera på Bruket, har Ulrika Nilssons dramaimpuls i kören följts upp, till exempel i samarbetet nu med regissören Karl Ekdahl. Det som hände då, vid Ulrikas workshop med scenisk framställning, var bland annat att en delvis ny säkerhet började ta form. Fler ville agera. Fler ville våga. Och samtidigt gav denna växande säkerhet läge att seriöst diskutera möjligheten att skapa en helt egen operaföreställning.

Som det brukar vara när kreativiteten stormar, fanns det åtskilliga idéer. Men En natt i Venedig skulle scensättas och framföras. Framtidsidéerna fick välbehövlig vila och det blev lätt att sätta fokus på den näraliggande uppgiften med ny kunskap och nya impulser. Tre föreställningar, vars genomförande är värda sin egen mässa, drog mycket publik och många applåder. I efterdyningarna av den starka upplevelse det är att skapa glädje och rörelse hos en publik, tog det som varit stormande idéer snart en mer konkret form.

I det läget togs kontakt med olika kulturaktörer för att undersöka intresset för ett samarbete. Den föreställningsidé som fanns med, när valet ganska snart föll på poeten Lina Ekdahl, var inspirerad av P1:s sommarprogram: att berätta om ett tema och välja musik som gestaltar, förstärker, kontrasterar temats tankar, känslor och konflikter. Linas diktböcker fanns redan på lätt tillgänglig plats hemma hos en del av körens medlemmar. Hennes boklager dammsögs på de sista osålda exemplaren av hennes diktsamlingar, och efter en del samtal med Lina och hennes bror Karl, som är regissör, tog dikttemat form.

Exakt i vilken ordning allting skedde är svårt att säga, men i oktober 2010 - tre månader efter den sommarens föreställningar av Opera på Bruket - var processen sjösatt. Körmedlemmarna hade läst olika delar av Linas samlade diktverk och i en hel dags workshop med Karl Ekdahl och kören, undersöktes och prövades vad man kan göra med tankar, sång och dikter på en operascen. Sommarprataridén utvecklades och modifierades och utkristalliserades så småningom till ett dikttema. En av de röda trådarna i Linas diktning - spänningen i vardagens valsituationer mellan ens egen vilja och andras krav blev temat och i december hade körledaren Elin Andréasson ett förslag på musik. Då prövade kören också för första gången stämmorna i Faurés Requiem som skulle komma att utgöra en vändpunkt i den föreställning som beskrivs så här i körens pressmeddelande:

”Dikterna, tillsammans med klassiska körstycken från operavärlden men också från mässor av Fauré, Puccini och Schubert, kommer att föra betraktaren från ett sceniskt tillstånd som präglas av konstant oro över att välja rätt till ett annat tillstånd där lyhördheten mot självet hyllas.”

 Ur idékrockarna i kören från våren 2010 har vuxit fram en övertygelse att operans kärna är dramatiseringen av musik och känsla. Den klassiska operamusiken äger den tidlösa förmågan att skapa och förmedla stark känsla. Händel, Fauré, Schubert, Puccini, Verdi yttrar och gestaltar känslor som finns och känns igen i alla tider. Att, som man nu gör i årets Opera på Bruket, koppla ihop bland annat barockens känslosvall med Lina Ekdahls starka vardagsdiktning är ett sätt att ta ner det högstämda på jorden och låta dess känslor samagera med det vardagsnära. I föreställningen i år gör man något så vågat som att utmana den uppblåsthet som kan finnas i det högstämda, oavsett om det finns i operagenren eller i nutidens många religiösa eller världsliga frälsningsläror, och samtidigt locka fram en glädje och en tro på livet som den egna upplevelsen av musiken och vardagen kan ge. Att öppna sig för det man ser och hör, utan sidoblickar på vad andra ska tro - det ville årets föreställning av Opera på Bruket locka till.
2011©David Dickson

fredag 27 maj 2011

Opera på Bruket 2011: VÅRA VITA ÄGG

Våra Vita Ägg (foto Malin Robertson Harén)
                         

Våra Vita Ägg
av Elin Andréasson och Lotta Robertson Harén En operaföreställning om livets paradoxer med Not Quiet vokalensemble

DIKTER av och med LINA EKDAHL

Elin Andreasson 
(foto Malin Robertson Harén)
Lina Ekdahl 
(foto Anna Rehnberg)

MEDVERKANDE: Lina Ekdahl, Not Quiet Vokalensemble, Katarina Andersson (mezzosopran), Elin Andréasson (sopran), Johanna Friberg (piano), Cajsa Branchetti Hallberg - kostym, Pia Ingemarsson - scenografi

Årets opera på bruket är inte vilken opera som helst! Not Quiet vokalensemble samarbetar med författaren Lina Ekdahl i en nyproducerad föreställning gjord av Elin Andréasson och Lotta Robertson Harén där manus är skrivet med utgångspunkt i ett urval av Lina Ekdahls dikter. Lina Ekdahl läser sina verk i föreställningen.

I operaföreställningen framförs dikterna tillsammans med klassiska körstycken från operavärlden och mässor av bland andra Fauré, Puccini och Schubert. Föreställningen börjar i ett tillstånd som präglas av konstant oro över att välja rätt och närmar sig ett annat tillstånd där lyhördheten mot självet kommer till tals.
Instruktioner ges för koreografin
(foto Malin Roberston Harén)
Workshop i oktober 2010 
sceniskt agerande och uttryck
(foto DD)

Kl 18.30 alla dagar. PRIS: 250 kr, 13-18 år: 50 kr, upp till 12 år: gratis BILJETTER: Not Quite Butik 0532-233 88 OPERAMENY: 0730-72 87 13
Arrangör: Fröskogs Kulturförening och Not Quite i samarbete med Åmåls Kommun och Studieförbundet Vuxenskolan
!!!!!
VÅRA VITA ÄGG
OPERA PÅ BRUKET 2011 PLATS: Fengersfors Bruk, Åmål FÖRESTÄLLNINGAR: fre 1, lö 2, sö 3 juli



Regissör Karl Ekdahl är dialogpartner 
för Not Quiets regigrupp
(foto DD)

Lunch, workshop. 
Scenograf och kostymör i dialog med Karl Ekdahl
(Foto DD)