LIVET: Maria Sveland - rädd att vilja?

Maria Sveland!
”Menar hon verkligen det hon säger” tänkte jag när jag hörde dig säga att ”det som är farligt är när vi har det här idealet att det här ska vara livet ut”. ”Det är ju jättefarligt för då kan man ju ge sig på att man kan bli besviken”.

Det här sa du i ditt möte med Hanna Hellquist i hennes programserie Jakten på lyckan. Jag blev överraskad när du sa det. När du sa det så! Du satt där med din erfarenhet, och jag förväntade mig kanske att du skulle säga något klokt som att ”det verkligt farliga är när vi har det här idealet att vi alltid måste vara så jävla lyckliga”. Och så sitter du istället och ger rådet att inte engagera sig för mycket för att man ska slippa bli besviken.

 Visst, du säjer att kärnfamiljen inte är din grej. Du har prövat det - visst. Om du tänker att kärnfamiljen kan vara lite (hmm, kanske inte så lite heller) trång för att rymma all kärlek, då är jag med dig. Men du talade ju inte om det. Jag tyckte det lät lite jobbigt det där med att man skulle bo ihop när man hade småbarn därför att det var ”praktiskt”.

Jag vill kanske våga älska. Jag vill kanske ge mig hän med hull och hår i det jag gör. Då tycker jag inte att jag vill ha en nödutgång för att jag inte vill bli besviken. Vad är det för farligt med att bli besviken? Ska jag låta bli att satsa fullt ut för det?

Jag sökte på vardagskärlek

Jag kanske inte inbillar mig att kärleken innebär att jag nödvändigtvis måste vara så jävla lycklig hela tiden. Att tycka om att hjälpa varann genom ”vardagsgeggandet”. Det är kanske just det - att du vet och jag vet att vi inte ger oss så jävla lätt.

Och du - ”man ska prova allt” sa du. Det tror inte jag. Du får säja mot mig om du vill, men jag skulle nog känna mig som en skållad råtta om jag försökte prova allt. Det låter lite hektiskt, om jag får säja så. Men visst, det är kanske inte mindre hektiskt att dela livet med en sån som mig, som ska gå till botten med allt jag gör.

Hursomhelst, Hanna Hellquist får jaga vidare efter lyckan i våra liv. Det gör hon rätt bra. Vad tycker du?

Se Hanna Hellquists möte med Maria Sveland
Läs om Maria Sveland på Wikipedia.
Läs om Hanna Hellquist på Wikipedia.

LITTERATUR: Sigrid Undsets roman Jenny

David Dickson läser.

I bloggen Tofflan den 16 september kommenteras Maria Sveland och Mian Lodalen, och deras besök i Babel hos Daniel Sjölin.  Så här lyder kommentaren: ”Maria Sveland inledde med att nämna sin bok Bitterfittan ett antal gånger samt begreppet Det Knapplösa Knullet. Annars behandlade diskussion mest feminism, feministiska biblar och politik”. Så kan man ju kommentera om man är inställd på att kritiskt granska författares och andras ibland tröttsamma självpromotion i skilda sammanhang.

Och kritisk granskning är bra. Men själv blir jag lite förvånad att läsa den därefter följande något trötta formuleringen ”Annars behandlade diskussion mest feminism ...” För när jag lyssnade till samma diskussion gav den mig ju ett bestående intryck när samtalet kom in på ungdomars möte med sexualiteten. Det var särskilt när Mian Lodalen med kraft berättade hur unga kvinnors första möten med manlig sexualitet mycket ofta blir en total ”käftsmäll”. Hur leken och lyssnandet till den egna intuitionen i ett enda slag tar slut. Hur jagskapandet, istället för en sökande upptäcktsfärd blir en anpassning till normer om hur kvinnor ska vara. Inte hur jag som kvinna skulle kunna bli, utan en oändlig serie anpassningar till hur jag som kvinna förväntas vara. Och de förväntningarna har inte att göra med hur jag som kvinna skulle kunna med självständig nyfikenhet söka och finna glädje, njutning och ny kunskap om mig själv och andra. Med kraften hos en ”käftsmäll” får hon som nyss var barn veta att hon har att rätta sig efter en färdig form att stöpa sig i, en form där manliga krav inte får undersökas och prövas, där det enda som ska undersökas är hur de manliga kraven ska tillfredsställas.

Allt detta sa inte Mian Lodalen och det gjorde inte Maria Sveland eller Daniel Sjölin heller. Så Tofflan må kanske vara förlåten. Det enda Mian Lodalen egentligen sa var att unga kvinnors möte med manlig sexualitet ofta innebär en mental ”käftsmäll”. Men kanske var jag lite mer mottaglig än Tofflan denna kväll för den fulla innebörden i detta. Efter att just ha läst Sigrid Undsets roman Jenny från 1928 var jag i mitt innersta förberedd. Jag vill inte avslöja precis hur, men om jag som man kunde bringas att se en av de upplevelser som grundlägger kvinnlig underkastelse och kvinnligt självförakt så säger det en del om Sigrid Undsets roman.

Jenny är gestaltningen av en kvinnas sökande efter något som ska kunna bli ett jag. Hon söker med en blandning av försiktig passion och självständighet. Det är en blandning som vittnar om en sårbarhet som ändå kunde ge plats åt viljan att uppfinna sig själv. Mot det vägvinnande och uppfinningsvilliga står inte bara den manliga sexualitetens krav. Mot viljan att uppfinna sig själv står också Jennys egen i vissa avseenden förutfattade förståelse av vad mannens krav består i. Hennes kamp gestaltas oförblommerat, och bilden av kvinnans upplevelse av mötet med manlig sexualitet gjorde i vart fall mina sinnen mottagliga för ett annars kanske osett djup i dagens diskussioner.  

David Dickson